Camilla Grebe: "Vi reser till Paris och det är värt allt"

På midsommarafton reser jag med min dotter till Paris för att delta i bokfestivalen Saint Maur en Poche. Det tar två och en halv timme att flyga från Stockholm till Paris, men för mig är det en resa som tagit mer än tio år att genomföra.

Josephine Grebe

Det händer ganska ofta att vänner och bekanta ber mig berätta lite om det glamourösa författarlivet. Kanske hoppas de på anekdoter från dekadenta fester, historier om miljoner som jäser på banken eller en snabb glimt från den kulturella elitens salonger. Jag berättar som det är: min skrivarkarriär, som påbörjades 2004 då jag och min syster skrev vår första bok Någon sorts frid, har varit allt annat än glamorös. Jag hann skriva många böcker innan det internationella genombrottet kom med Älskaren från huvudkontoret.

Jag kan inte ens påminna mig alla gånger som jag suttit i ett köpcentrum i Göteborg/Malmö/Linköping/Gävle för att signera böcker utan att en enda person har kommit. Eller alla tillfällen som jag har varit bjuden på en kollegas releasefest och fotograferna kommit störtande bara för att ropa: ”Öh, kan du flytta dig så att vi får fota X”.
Och ändå var det värt det.

Det var värt det eftersom jag älskar berättelser och är smått besatt av att skriva den perfekta spänningsromanen. Och tydligen är någon beredd att betala mig för att göra det.
Det var värt det eftersom jag älskar hantverket.

När Älskaren från huvudkontoret såldes till över tjugo länder och ett av världens största filmbolag i Hollywood blev jag självklart glad. Det var ett kvitto på att det berättartekniska experiment som boken var fungerade och uppskattades.

Och det innebar att jag skulle bli läst, för som författare vill man bli läst, det är inget att sticka under stol med.

Men det innebar också att världen öppnades upp för mig på ett sätt som jag inte hade förutsett. Jag fick resa, träffa läsare och förlag i olika länder. Jag fick ge intervjuer och skriva autografer. Allt det där som jag inte hade gjort tidigare, som jag faktiskt aldrig hade drömt om: det kändes ändå en smula kittlande när det blev verklighet.

På midsommarafton reser jag med min dotter till Paris.
Pocketfestivalen Saint Maur en Poche har fler än 20 000 besökare och 200 medverkande författare. I tre dagar deltar jag i paneldiskussioner, blev intervjuad om min kommande spänningsroman Husdjuret och får träffa hundratals läsare.
Dottern Josephine fotar och dokumenterar resan.
Hon är van att hänga med. Luttrad. En riktig författarunge. Hon minns inte ens tiden innan jag började skriva, innan jag satt varenda kväll med datorn i knät och frånvarande mumlade ”jag ska bara …” när hon var hungrig/uttråkad/trött.
Vi reser till Paris. Det tar två och en halv timme och det tar tio år.
Vi reser till Paris och det är värt allt.

Av Camilla Grebe