Barnläkaren om kosthets: "Att ha morötter i pannkakorna är ingen lösning"

Vad händer egentligen när föräldrar låter rådande kost-trender gå ut över barnen. Inget särksilt alls, faktiskt – mest gör vi det bara svårare för oss, konstaterar barnläkaren Cecilia Chrapkowska i en krönika för SelmaStories. Hon är även tillsammans med Agnes Wold författare till succéboken Praktika för blivande föräldrar. 

Läs också: Cecilia Chrapkowska: Vi har gjort en omstart i föräldraboksvärlden

Många av de starkaste reaktionerna jag får från läsare av både min och Agnes Wolds bok Praktika för blivande föräldrar och min blogg barnakuten.nu kommer från mammor som inte kunnat amma sina barn. De har haft förfärligt dåligt samvete över att de inte gett sina barn den bästa starten i livet, eftersom de hört predikningar från mammor, vänner, instagraminfluencers eller i värsta fall barnmorskor om att amningen är helt avgörande för barnets framtida hälsa. När de läst kapitlen om amning, bröstmjölksimmunologi, flaskmatning och uppfödningshistorik i Praktikan blir många oerhört lättade, och det är alltid en lika stor glädje för mig och Agnes att få de fina mejlen från läsare som beskriver detta.

I ett land som Sverige där modersmjölksersättningen är välkomponerad och vattnet är rent går det precis lika bra att föda upp sitt barn med ersättning. Det börjar bli mer och mer välkänt, och glädjande nog upplever jag det mycket ovanligare nu än för några år sedan att de skuldbelastade mammorna berättar om någon från vårdapparaten som spätt på deras skuld.

Men säg den glädje som varar för evigt. Om nu amningshetsen är på tillbakagång, så finns det en annan trend som blomstrar för fullt. Det handlar också om barn och mat. Det handlar också om att en viss typ av mat ska ge kärnfriska barn, och ge bättre intellektuell utveckling och skydda mot cancer i vuxenlivet.

De typer av dieter som marknadsförs just nu av hälsocoacher, självutnämnda kostfarmakologer med flera verkar dessvärre i princip designade för att ge småbarnsföräldrar dåligt samvete. Den gemensamma nämnaren för vad som ska ätas i detta är nämligen sådant som förskolebarn i regel skyr som pesten; råa grönsaker, rotfrukter, frön och variation i grönsakssmakerna.

De typer av dieter som marknadsförs just nu av hälsocoacher, självutnämnda kostfarmakologer med flera verkar dessvärre i princip designade för att ge småbarnsföräldrar dåligt samvete.

Den gemensamma nämnaren för sådant som ska undvikas är att förskolebarn brukar gilla det –  vit mat baserad på mjöl, mjölk, socker, rött kött (gärna köttbullar i halvfabrikat eller smaklös hotdog) och framförallt ett fåtal mesiga smaker man lätt känner igen.

Det här, att förskolebarn i regel har sjukt tråkiga och rigida matpreferenser, förbises helt av författarna till hälsoböckerna. Nog nämns det att det kan vara lite svårt att få barn att äta grönsaker, men det finns alltid en lösning; ”tacofiera” maten, låt barnen vara med och laga mat, riv ned morötter i de glutenfria pannkakorna och kokboksförfattarnas glada barn på bilderna märkte ingenting…

Lyssna på: Podcasten Speaking of Stories med Cecilia Chrapkowska och Agnes Wold 

Tyvärr är det ju så att många barn som inte är med i reklamfilmer för bönpasta med stor säkerhet kan skilja på Barillas och Kungsörnens vanliga vetemakaroner (och dessutom ha en stark preferens för någondera) och faktiskt aldrig skulle gå att lura i bönpasta. Än mindre morotspannkakor.

Jag tror att det finns en evolutionär förklaring. Ofta börjar den här tråkiga matåldern där barnen bara vill äta vita saker, smaklösa saker, kokt kött och sådant som är mycket välkänt, någon gång kring ettårsåldern och försvinner av sig själv framåt skolstart.

Tänk er när vi levde på savannen och barnen togs om hand av de andra barnen i en barnflock som lekte kring vuxenflockens basläger. När barnen börjat gå kunde de följa med barnflocken, och de som då gillade beska smaker, skarpt röda bär och färgglada svampar, ja, deras gener överlevde inte riktigt i samma utsträckning som generna hos de barn som bara åt vita, smaklösa, kända saker och kokt kött. Det råkar nämligen vara kännetecken för sådant som i naturen mycket sällan är giftigt, till skillnad från växtdelar, bär och frukter.

Framåt 6-7-årsåldern har sedan barnen fått tillräckligt mycket självkontroll och omdöme för att det ska vara rimligt säkert att kunna släppa på den här smaksäkerhetsspärren. Det märker vi idag genom att våra sjuåringar som ett år tidigare varierat sin kost mellan 3-4 rätter, alla utan smak, plötsligt vill smaka såväl kronärtsskockor som gravad lax. För det gör ju de vuxna. Och smakspärren har släppt.

Och hälsoeffekterna då? Ja, går vi till vetenskapen så vet vi inte så mycket. Vi vet att barn behöver växa i lagom takt och att det kan bli negativa hälsoeffekter upp i vuxen ålder av att växa såväl för snabbt som för långsamt. Lagom tillväxttakt kan man nå på många olika dieter. Det är tydligt visat i flera studier att glutenfri kost för barn utan celiaki (sjukdomen glutenintolerans, diagnos ställs av barnläkare) inte innebär några hälsofördelar. Laktosfri kost kan ge mindre gaser och diarré hos de skolbarn (som regel av icke-svenskt ursprung) som har en ärftlig laktosintolerans. Vegansk kost till barn behöver kompletteras med B12-, järn- och D-vitamintillskott. I övrigt är det inte mycket vi vet.

Kostepidemiologiforskningen är minst sagt intressant att fördjupa sig i, men det ges det knappast plats till i en krönika. För det skulle det behövas en helt ny bok…

/Cecilia Chrapkowska

Läs också: Ett utdrag ur Praktika för blivande föräldrar

Foto: Martin Stenmark