Åsa Ericsdotter: "Vi tror mycket om oss själva och vår storslagna individualitet"

Åsa Ericsdotter slog igenom som sjuttonåring med den prosalyriska berättelsen Oskyld. Sedan debuten har hon gett ut både diktsamlingar och romaner, senast var hon aktuell med Epidemin som kom ut 2016. I Epidemin tar ett hälsofascistiskt parti makten och vill kontrollera medborgare som är överviktiga. Boken tog emot fina recensioner och betraktades som en ny del i hennes författarskap. Fas 3 som kommer nu kan ses som en inte helt onaturlig fortsättning på det genrebyte förra boken innebar.

— Jag skrev länge prosalyrik, och skriver fortfarande poesi. Men Epidemin var en politisk dystopi. När jag får idén till en bok gjuter jag den i den form som krävs, säger Åsa Ericsdotter.

Fas 3 är en deckare av det något mer litterära slaget som håller läsaren i ett hårt grepp. Det är både en bok om demenssjukdom och hjärnan men också om kärlek och att vara anhörig. I boken får vi bekanta oss med ett forskarteam på Harvard som är nära att hitta ett botemedel mot Alzheimers sjukdom. Men när forskningsförsöken påbörjats skakas samhället av flera terrordåd, och snart börjar man undra om det finns något samband mellan morden och botemedlet.

Boken utspelar sig i forskningsmiljö. Vad för research har krävts?

— Min man är hjärnforskare på Harvard i Boston, jag tog helt enkelt de miljöerna jag upplevt genom honom under alla våra år tillsammans och så har jag varit där mycket för att se hur allt fungerar och skulle kunna fungera. Precis i början av arbetet med boken var jag i Austin, Texas, för att se universitetstornet där Charles Whitman – en av hjärnforskningshistoriens otäckaste fall – gjorde Amerikas första masskjutning. Det var den initiala inspirationen till boken: Whitman hade en tumör i hjärnan, vilket förvandlade honom till mördare.

Alzheimers är en demenssjukdom där människans identitet ofta sätts på spel, varför ville du skriva om det?

— Människans identitet intresserar mig, huruvida vi har en själ eller ens en fast personlighet. Hjärnan är bara ett organ. Vi tror mycket om oss själva och vår storslagna individualitet, men går hjärnan sönder på ettdera sättet kan hela vår personlighet rubbas, t ex med mediciner, droger eller en sjukdom som Alzheimers.

Har pandemin präglat berättelsen?

— Pandemin har nog präglat alla författares berättelser. Kan man tänka sig en värld utan munskydd och restriktioner? Utan konspirationsteorier? Hur var det förr? Kan vi få tillbaka den friheten? Jag satte medvetet boken några extra år framåt i tiden för att slippa ta i det för mycket.

Du har berättat att du ser thriller som en folkbildande genre, hur då?

— Författare i alla tider har ju velat pracka på läsaren sin moral och sina idéer. Inte bara mästare som Dostojevskij och Tolstoj utan även en ”enklare” författare som Stephen King har ofta ett samhällskritiskt, socioekonomiskt perspektiv och en stark moralisk hållning i sina romaner. Du når fler människor med thrillern än med den litterära eller politiska texten, alltså måste du vara medveten om den makt du har att påverka läsaren. I Epidemin ville jag verkligen visa vad som händer när vi föraktar människor som är olika oss eller våra egna kroppar. I den här boken ville jag säga något om hur medicinsk forskning fungerar, i dessa tider då sanning och vetenskap är så ifrågasatta.

De äldre personerna i boken ses som de svaga i samhället. Är det något du ville lyfta upp till ytan?

— Återigen, som författare kan du föra fram saker i ljuset som mörkas ner, och på det sättet är det ett politiskt uppdrag. Och ja, de äldre är osynliggjorda i vårt samhälle. Vi har ju sett det tydligt nu i pandemin. Det är inte vi som drabbas, det är de, så kan de inte bara stanna hemma då? Men det kan de ju inte. Framför allt kan inte vi bestämma det. Man ser det här hela tiden, föraktet och intoleransen ligger så nära. Att det skulle vara så stor skillnad på folk i olika åldrar är dessutom en sorts illusion. Den kärleken Gail känner i min bok är inte olik den Adam känner, liksom deras rädsla för att förlora den.

Är det någon av karaktärerna som gjort extra stort avtryck på dig?

— Spontant tänker jag Gail och i viss mån Benjamin och Lisa, det sa någonting om äktenskapet som jag inte hade insett förrän jag skrev ner det. Det syskonskap och den lojalitet som kan finnas i ett äktenskap är något unikt, långt ifrån den idé om tvåsamheten som fusion och passion som många tycker om. Det finns en frihet i att vara två om livet och du kan gå längre än du tror i den friheten.

Du har bott i Sverige, Frankrike och nu i USA. Var känner du dig som mest hemma?

— Ingenstans och överallt. Jag har bott utomlands mer än halva mitt liv och om jag ska vara ärlig är ingen plats hemma längre. USA har gjort mig starkare, mer självsäker. Frankrike är min eviga förälskelse. Men svenska språket är mitt hem. Här hittar jag överallt, här kan jag allt. Det finns en trygghet i det.

Vad har du för tips till alla de som drömmer om att skriva?

— Akta dig för skärmar. Skit i internet och sociala medier. Läs mycket, läs hela tiden, riktiga böcker. Skriv vad du vill, skriv allt du känner, skriv även om ingen kommer att läsa det. Du måste öva, det finns inga genvägar.

Vad är skillnaden mellan att skriva dikter och romaner tycker du?

Dikter är råare, det kommer inifrån, det är sant på ett helt annat sätt. Romaner är svårare, mer intellektuella… De kräver hantverksskicklighet, som lyriken, men också oändligt tålamod.

När du själv är läsare, vilken bok väljer du då?

Åh, bara poesi! Louise Glück, Kolbein Falkeid, Jack Gilbert, Marge Piercy, jag kan fortsätta hela dagen… Adam Zagajewski, Jim Harrison, Märta Tikkanen…