Arga Bibliotekstanten: Laga ALDRIG böcker med tejp!

Något har hänt med hur vi behandlar våra böcker. Förr var bokvård något vanligt, idag låter det som en specialistvårdavdelning. Arga Bibliotekstanten funderar kring vad som hänt och vad vi borde göra åt det.

Förr i tiden var Boken respektingivande, något med bestående värde som sparades i generationer. Biblioteksböcker hade skyddsomslag och innan man fick låna kunde det hända att den stränga bibliotekarien först kontrollerade om låntagarens händer och naglar var rena.

Riktigt så strängt var det ju inte när jag började jobba, sent 80-tal, men respekten fanns fortfarande. Så gott som alla titlar var biblioteksinbundna, alltså extra förstärkta för att hålla för många lån. Köpa pocket var otänkbart på grund av kort hållbarhet, såvida det inte var en titel som inte längre gick att få tag på, och knappt då heller. Det var också viktigt att ha ett magasin så att man skulle kunna spara äldre titlar och inte bara det senaste.

Det fanns en bokvårdsavdelning – det låter som specialistvård och det är inte så långt från sanningen. Jag hörde någon beskriva det som ”Från vaggan till graven”, eftersom man följde bokens hela liv; från utrustning som ny, lagning när den var trasig och väl uttjänt gallrades den, både fysiskt och i katalogen.

De som jobbade med bokvård hade gått på kurs för att lära sig hantverket och kunde fixa det mesta på ett professionellt sätt; klistra ihop revor på sidor, limma fast lösa blad,  förstärka omslag och laga trasiga ryggar med nål och tråd. Det var inte populärt när låntagare visade fram återlämnad bok och stolt sa: ”Det var en reva här men jag har tejpat ihop den!” Då gällde det att dölja sin förfäran: ”Hushållstjep i bok! Of fasa!” (Det torkar och blir gult och fult.)

Idag är synen på boken ändrad. Bibliotek kan köpa 17 exemplar av senaste storsäljaren och när efterfrågan minskat gallras 15 av dem.  Detta för att tillgodose låntagare som inte orkar vänta utan annars skaffar boken på annat håll. Det är ju så svårt att vänta, vi är vana att få det vi vill direkt och helst igår.

Böcker hanteras mindre varsamt av låntagarna. Hundöron är vanligt förekommande, liksom vätskerelaterade olyckor, utrivna sidor och neonfärgade understrykningar. Det är inte längre så viktigt att köpa biblioteksinbundet för det är ändå slit, släng och köpa nytt.

Det finns dock gränser. En kollega upptäckte en försening på låntagares konto.

– Det står att du har ett fjärrlån kvar hemma.

– Öh… Jasså, jaha, den slängde jag.

– …ursäkta? frågade kollegan misstroget, aningens blek om nosen.

– Nämen alltså, den var ju trasig så jag hivade den.

Tilläggas bör att den var inlånad från ett universitetsbibliotek som typ utdelar dödsstraff om man är två dagar för sen. Risken att vi aldrig mer skulle få låna där efter att ha ”slarvat bort” deras bok var överhängande. Kollegan, som dessutom var fjärrlånansvarig, var tvungen att gå upp på kontoret och lägga sig och vila en stund efter det.

Anledningen till att biblioteken nu bara undantagsvis lagar och hellre köper nytt är förstås ekonomisk. Organisationer slimmas och utrymme för magasin bortprioriteras. Som privatperson tänker jag att det ändå vore bra om vi allmänt försöker laga lite mer och återvinna, nu när det är extra viktigt att hushålla med våra resurser? Bara en tanke.

Tips från coachen:

• Laga inte böcker med vanlig tejp.
• Släng aldrig, aldrig, ALDRIG någon annans böcker.

Boktips!
Böcker med skildringar från biblioteksliv. 
Ing-Marie Eriksson: När kastanjerna blommar i Paris
Sara Paborn: Blybröllop