Annika Lantz: ”Jag är rädd att män hamnar utanför”

Välkomna att fira 8 mars med Kakan Hermansson och sju fantastiska gäster!  Vi arrangerar en kväll som vi kallar 8 nyanser av systerskap – och för er som inte bor i Stockholm eller har lyckats få biljetter kommer kvällen att livesändas på Facebook, håll utkik på SelmaStories Facebooksida.

Som uppladdning kommer vi att ge alla medverkande samma supersvåra fråga: Om du fick välja en enda feministisk fråga att driva 2017, vilken skulle det vara?

På tur står – författaren, radioprofilen och komikern Annika Lantz!

Hej Annika, hur har din start på 2017 varit?
– Som arbetandes med humor och till viss del satir så tycker jag att starten på 2017 har erbjudit ett relativt stadigt inflöde av material. Dessutom har jag, på grund av tarmproblem, slutat att äta gluten vilket har gjort att jag kan tillbringa mer tid utanför toaletten, vilket är både uppiggande och effektiviserande. Eventuellt är det ändrade kostvanor som har gjort att jag tappar håret på sidorna och har fått så kallade ”vikar” vid tinningarna, men i ärlighetens namn förstärker bara det känslan av att jag har ett kvadratiskt ansikte som passar bra i exempelvis tv.

Om du måste välja en enda feministisk fråga som är extra viktig att driva 2017 – vilken skulle det vara?
– Sedan några år är min favorittanke att få med männen på jämställdhetståget. Att få fler snubbar att förstå att ALLA vinner på ett jämställt samhälle. Redan på kvinnodagen 2010 pratade jag med dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt om vikten av ett manligt engagemang i jämställdhetsfrågan, men kanske var jag inte tillräckligt tydlig. Jag sa ju bara saker som: ”Hur kan du som statsminister inspirera män att arbeta med jämställdhetsfrågan?” Och: ”Jag är så rädd att män hamnar utanför – att det blir så lätt att det bara handlar om kvinnor när det handlar om jämställdhet.” Nu när jag läser de här frågorna så skulle de ju utan prut kunna ställas även till tjugohundrasjutton års statsminister.

Vilken är din feministiska höjdpunkt i livet?
– Det finaste är nog när unga kvinnor (nu omkring 30) kommer fram till mig och säger att de som barn blev inspirerade av mig när de hörde mig i radio. Ett annat fint feministiskt tillfälle var när jag och min kvinnliga producent satt med en skön snubbe på tv som på vår fråga om det inte fanns någon kvinnlig inslagsproducent som vi kunde ha med i redaktionen svarade att: ”Nämen det är bättre att vi tar en kille, tjejer har ju ingen humor.” OCH HUR VI SEDAN ÖVERBEVISADE HONOM OCH HUR HAN ALDRIG NÅGONSIN HAR SAGT NÅGOT LIKNANDE IGEN.

Och vilket är ditt feministiska bottennapp?
– Hahaha, det här är svårare, för livet har ju i mycket varit en räcka feministiska bottennapp. Som jag som tur är har lyckats hämta kraft ur. Händelsen på tv som jag skrev om ovan har nog varit lite definierande för mig – jag hade redan tidigt i min yrkeskarriär fått lov att bestämma mig för att jag inte tänkte foga mig i redan satta mallar. Men vid det här tillfället var det en man som jag verkligen gillade – och som gillade mig – som uttryckte sig slentrianpatriarkaliskt. Det fick mig liksom att förstå att det är viktigt att vara uppmärksam även bland vänner. Destruktiva strukturer ruvar i de trevligaste soffor.

Vilken bok skulle du kalla din feministiska bibel – och varför?
– Min feministiska bibel var länge en tv-serie, nämligen Helt hysteriskt. När allt kändes motigt och jag inte riktigt kunde ta rejäla andetag längre så gick jag alltid hem och tittade på några avsnitt med Patsy och Edina. Det hjälpte ALLTID! Litterärt måste jag tänka efter lite. Ska ha funderat ut något till den åttonde mars. Vi ses då!

av Caroline Geijer