Anna Takanen: ”En bok för alla som haft svårt att bearbeta förluster i sin familj”

”Det tar fyra generationer innan ett krig går ur en familj. Jag är den tredje generationen”. Det säger Anna Takanen som nu debuterar med Sörjen som blev – en bok som handlar om hur det är att vara barn till ett krigsbarn. Hon gestaltar det genom att berätta hennes pappas historia och om hur kriget kastat sin skugga över flera generationer.

Anna Takanens pappa Timo var ett av alla de finska barnen som skickades till Sverige under krigsåren. Hans far hade stupat och som lungsjuk fyraåring kom han till en familj i Halland. Som vuxen försökte han återvända till sitt hemland vid några tillfällen, men blev till slut kvar i Sverige. I Sörjen som blev skriver Anna Takanen om sorgen som går i arv och hur familjen levt i skuggan av kriget.
– Det blev en stor sörja helt enkelt. Så det här är en bok för alla som haft svårt för att bearbeta förluster i sin familj. Men det är också en bok för alla döttrar till fäder. Det handlar om ödets vanmakt, om ett krig som aldrig lämnar en ifred, och om livsval som präglas av händelser som man inte kan styra över. Jag tror att den här typen av berättelser är viktiga för att den fjärde generationen ska kunna bli fri. För att vi ska kunna sluta bära krigen, eller i alla fall bära dem lite mindre, så måste vi prata och skriva oss ur dem. Jag hoppas boken ger utrymme för en sorg som jag vet att jag delar med många.

Läs mer: 11 finländska författare alla måste läsa

När Anna Takanens pappa blev svårt sjuk för tre år skev hon dagbok. Det var ett sätt för henne att dokumentera sjukdomsförloppet, men då fanns det ingen tanke på att det skulle bli en bok.
– När vi sedan fick ett cancerbesked och han gick bort efter 27 dagar fortsatte jag att skriva för att bearbeta sorgen. Allt flätades samman och senare fortsatte jag skriva på min berättelse som ett bokmanus.

Under sina nästan 30 år inom teatervärlden har Anna Takanen skådespelat, regisserat och arbetat som teaterchef på både Göteborgs stadsteater och Kulturhuset Stadsteatern.
2015 regisserade hon Fosterlandet av Lucas Svensson. Pjäsen byggde på hennes egen historia och kretsade kring de 80 000 finska krigsbarn som kom till Sverige under kriget. Den var hennes avslutningsuppsättning på Göteborgs stadsteater, och den spelades även på Svenska teatern i Helsingfors och på Kulturhuset Stadsteatern.
– Arbetet med föreställningen var en av flera förutsättningar för att jag sen skrev min egen berättelse i bokform.

Hur har din finländska bakgrund påverkat dig?
– Det svårt att koka ner det till några meningar, men den har gjort mitt liv rikare samtidigt som jag också fått mycket av sorg och förlust. En vass skärva från ett krig. Den har också gjort mig till en person som blivit medveten om vad utanförskap och förlust kan vara. Krigshistorier ifrån Finland har lyft in erfarenheter i mitt liv som präglat mig.

Vad tycker du var svårast med att skriva den här boken?
– Att vara så personlig som jag är i boken, och att subjektivt gestalta och uttolka släktens historia. Och att frilägga hemligheter genom språket.

Vad läser du själv i höst?
– Jag har läst Thomas Manns Bergtagen, Marit Kaplas Osebol och Befria din kärlek ur leran av Eeva-Lisa Manner i nyutgåva. Jag kommer också att läsa Anna Karin Palms Selma Lagerlöf-biografi och är nyfiken på Steve Sem-Sandsbergs W.