Succéförfattaren Anna Fredriksson: ”Att vara barn till en politiskt driven person var inte alltid roligt”

– Det är en historia som symboliskt skildrar de upplevelserna som jag själv hade som barn.

Författaren Anna Fredriksson tar emot i sin sekelskiftestvåa i Birkastan i Stockholm. Högt i tak, stora fönster där solljuset flödar in. Bjuder på espresso i vackra muggar, pratar om boktrilogin Pensionat Pomona.

Anna Fredriksson började som 18-årig nöjesreporter på Aftonbladet, därefter blev det manusskrivande för tv-serien Rederiet och filmer som Tjenare Kungen. Men det är som författare till varmt vardagliga relationsromaner som läsaren känner henne, aktuell med sin nionde bok.

Du har sagt att läsare alltid läser in ditt liv i boken, hur mycket du än förnekar att det handlar om dig.  Men den här gången verkar det ändå finnas några likheter…

–Ja, jag hade faktiskt planerat att handlingen skulle hamna långt från mig, men nu inser jag att det inte blev så den här gången. Heller, säger Anna och skrattar.

Nej, romantrilogin handlar inte om henne själv, det kan vi göra klart från början. Men det är nästan svårt att prata om boken utan att komma in på Annas egna erfarenheter.

–Ja, nu när jag tittar på min bok så ser jag att det är en historia som symboliskt skildrar de upplevelserna som jag själv hade som barn.

En mamma som satte fokus på sig själv

I Mellan himmel och hav var Sally, 51 år, i fokus. Vi fick följa hennes lite trassliga liv i Stockholm och stapplande steg mot en bättre självkänsla och en skönare tillvaro på Österlen, där hon möter sina jobbiga barndomsminnen – det var här hon blev lämnad av mamma Vanja, som skapade sig ett nytt liv utan familj som konstnär i Köpenhamn.

I del två i serien, Ett enklare liv, öppnar Sally äntligen sitt pensionat, Pomona. Men det visar sig vara svårare än hon tänkt sig. Och vi får också läsa lite mer om dottern Josefin, 23 år. Hon som driver ett ekologiskt jordbruk på Österlen, tillsammans med sin pojkvän. Hit kommer också Vanja, som saknar sitt barnbarn och drömmer om att bli förlåten av Sally. Men finns chansen till försoning kvar?

Anna skriver lågmält, som vanligt med ett vardagligt tema – men med ett fantastiskt dramatiskt driv som gör att man bara måste läsa vidare.

Och för att återkomma till likheterna: även i Annas eget liv fanns en mamma som ofta satte fokus på sig själv, även om hon ville väl. En komplicerad mormor. Och så en dotter som vill vara självständig, växa upp snabbt.  Redan vid 25 års ålder hade Anna två barn och en karriär som reporter bakom sig.

–Jag hade bråttom på något sätt, säger Anna eftertänksamt. Ville ha en egen familj, försörja mig själv. Få en ordnad tillvaro.

”Man såg inte på barn på samma sätt som idag”

Hennes egen barndom var de lyckliga somrarna på hennes älskade Österlen, men också en annan sida. Det var 1960- och 70-tal. Pappa var profilerad chefredaktör på Aftonbladet. Mamma var sociolog och jämställdhetsforskare. Två intellektuella karriärister, med högt ställda politiska ideal. Den politiska och intellektuella eliten på besök hemma i radhuset i Gubbängen. Och så Anna.

–Det var en annan tid. Man såg inte på barn på samma sätt som idag, utan föräldrarna inte sällan satte sina egna intressen före barnen. I alla fall i mina föräldrars kretsar.

Mitt i det politiska, det kollektiva, så fanns det en stark självupptagenhet. Det var tidens anda.

–Jag hårdrar det kanske, men jo, jag blev ofta övergiven, säger Anna. Inte konkret kanske, men de skulle ständigt iväg. Jag har många minnesbilder av att jag klamrade mig fast vid ett ben tills jag blev bortsliten av någon.

Kanske är det på ett sätt tidlöst, resonerar Anna, med skillnaden att idag är det individuella projektet som driver många föräldrar.

–Då var det politik. Feministerna gjorde ett fantastiskt jobb, men att vara barn till en sådan politiskt driven person var inte så roligt alla gånger.

Mamman tog sitt liv

När Anna föddes i mitten av 1960-talet fanns det varken utbyggd barnomsorg eller någon större förståelse för alternativa livsstilar. Annas mamma lade stor vikt vid arbetet. När Anna var nyfödd fick mamman en förlossningsdepression, precis som Vanja i Mellan himmel och hav. Där lider Vanja av hemmafruidealet, känner sig blockerad i småbarnstillvaron. När depressionen blir för stark överger hon sin treåriga dotter Sally med sin pappa, för att själv resa till Kuba och därefter skapa ett konstnärsliv i Köpenhamn.

–Att gå på tvärs mot samhällsnormerna har ett pris, konstaterar Anna och berättar att hennes mormor i sin tur bröt med Annas mamma, de politiska olikheterna var för stora.

Anna poängterar att hon hade en fin relation med sin mamma. Hon var inte deprimerad under Annas uppväxt, då var hon glad och kärleksfull och varm.

Men när Anna var 25 år tog hennes mamma livet av sig, efter en ny djup depression och vad vi idag skulle kalla utbrändhet. Det tog Anna flera år att hämta sig från chocken. Österlen behövde både hon och pappa pausa ifrån. Huset såldes.

–Det gjorde för ont att ha kvar.

Men vissa platser sätter sig i blodet, och under de tio år hon var borta återvände hon i tanken, gång på gång. Började till slut hyra hus. Och så en dag var hon redo. Anna och pappa Gunnar köpte ett hus igen.

Återvände äntligen till Österlen

Så precis som Sally i boken återvände Anna till barndomens Kivik efter lång bortavaro. Det Österlen som hon lämnat på grund av sorg.

–Jag älskar Österlen, ler Anna.  Det är så himla vackert, så hemma för mig. Att ha havet så nära som i Kivik, det är så skönt.  Att somna till vågor, vakna till vågor…

–Och doften! Det luktar på ett speciellt sätt. Rök, hav, ramslök från skogen på våren…bokskogarna. Och så tyst, det slår en när man kommer dit. Naturen är nära hela tiden.

Mellan himmel och hav och Ett enklare liv läser man gärna på en solig strand på Österlen, eller i skuggan av en bok. Genren kallar Annas förlag ”feel real”:

–Jag kan beundra författare som är glasklara och enkla, men ändå säger något komplicerat och komplext. Jag vill vara lättillgänglig, men det ska finnas en substans. Så jo, feel real passar nog bra, säger Anna och ler.