Anna Brynhildsen: ”Det är överskattat att vara vän med sig själv”

Anna Brynhildsen, född 1992, är aktuell med romanen Alla vill ju hem. I boken möter vi Rebecka, som jämsides med sitt jobb som biologilärare måste ta en universitetskurs för att behålla studentlägenheten, efter att hennes förhållande tagit slut.

Valet faller på ”Jiddisch: judiska litterära reaktioner på Förintelsen”, inte bara för att det är en av tre kurser som finns kvar att välja på, utan även för att det hos Rebecka finns ett behov av att söka sin judiska identitet, då hon är uppväxt med en judisk men icke-praktiserande mamma. På kursen möter Rebecka Elinor och en ny, oväntad, intensiv vänskap uppstår.

Vänskapen med Elinor, vad är det som gör den så betydelsefull för Rebecka?
— Rebecka och Elinor kommer möts när de båda är väldigt mottagliga för varandra – sökande och ganska ensamma. Det blir väldigt hudlöst då, och sårbart. I sådana lägen är det lätt att man liksom präglas på en annan person. Det kanske inte ens är så viktigt för Rebecka vem Elinor är, på sätt och vis blir hon en projektionsyta.

Rebecka känner sig vilsen och söker sig själv och sin identitet – hur mycket är man själv medskapare av sin egen identitet?
— Ganska mycket tror jag, men också att andra är det. De personer man omger sig med och de man inte omger sig med.

Läs mer: 5 nya författare att hålla koll på i höst

Tror du många blandar ihop judisk identitet med förintelsen, Israel-Palestina-konflikten och dagens politiska samhällsklimat?
— Ja, det är min uppfattning. Jag kan själv uppleva att det blir en sorts dissonans, när det som för mig är något personligt tolkas som något politiskt. Att jag förväntas haft ett tydligt skäl att skriva boken redan från början och kanske ett budskap, fast det inte alls var så det började.

— Men med det sagt så kom det där – förintelsen, antisemitismen, politiken – lite på köpet när jag började skriva om judisk identitet. Det var svårt att undvika, och det i sig kanske säger något. Om det är någon som blandar ihop det är det väl jag.

I sitt jobb som lärare ställs Rebecka inför ett moraliskt dilemma… tvekade du som författare inför beslutet hon tog?
— Nej, det gjorde jag faktiskt inte. Jag har inte ens tänkt förrän nu att hon hade kunnat göra på ett annat sätt…

Är det ok att tumma på moralen för egen vinning ibland?
— Nej, ok är det väl inte, men det händer ändå.

— Ibland är det svårt att veta vad som är vad, av vilka anledning man gör vissa saker och låter bli andra. Det finns till exempel mycket jag inte gör, som jag vill tro är på grund av moral, men som kanske handlar minst lika mycket om rädsla.

Rebecka slits mellan identiteter och vem hon är – långt mer än det judiska. Hon funderar på att injicera sina läppar för att få dem större, samtidigt som hon känner ett förakt för kvinnor med förstorade läppar. Tror du många kvinnor känner så, att de måste välja?
— Jag vet inte. Kanske. Man väljer väl det som passar in i ens bild av en själv. I Rebeckas fall tror jag att det förakt hon känner mot sina medmänniskor är nog ett sprattlande försök att ringa in vem hon är genom något slags uteslutningsmetod.

Skulle du säga att Rebecka är vän med sig själv?
— Nej, jag tycker hon är rätt kass på relationer överlag! Ibland tror jag att det är lite överskattat att vara vän med sig själv. Finns det någon som är sin egen bästa vän, på riktigt? Det är något lite ledsamt över hela tanken.

Kommer du vara ute och prata om boken under hösten, och i sådana fall, var kan man hitta dig?
— Jag kommer till Norrköpings stadsbibliotek 18 september och till Babettes litteratursalong i Linköping 2 oktober.