Ann-Helén Laestadius: ”Tystnadskulturen kring den samiska historian är varför jag skriver.”

Sedan svenska staten sökte sig norrut för att utvinna och tjäna pengar på markernas naturresurser har det samiska folket tvingats utstå både långtgående frihetskränkningar och rena övergrepp. Det har inneburit trauman för samerna som ärvts vidare i generationer. Författaren Ann-Helén Laestadius tar fasta på det i sina romaner. Så här beskriver hon själv sin nya bok Straff:

— Det är en historia om fem renskötarbarn som rycks upp ur sina familjer vid sju års ålder för att sättas i internatskola. Romanens två tidsplan visar vilka efterverkningar det här systemet gav för de samiska barnen.

Ann-Helén Laestadius debuterade med ungdomsromanen som sitt format för att med förra boken Stöld övergå i vuxengenren. Stöld togs mycket väl emot, blev Årets Bok 2021 och för många en ögonöppnare för den verklighet många renskötande samer lever med varje dag. Här kan du läsa mer om Stöld, som dessutom nu filmatiseras på Netflix med premiär 2024. Ann-Helén Laestadius är mycket glad att hennes berättelser nu sprids över världen:

— Sverige uppfattas internationellt som ett så fint och demokratiskt land men inte alla vet vilka svåra övergrepp man utsatt sitt urfolk för. Det är bra att den sanningen kommer fram. Även här i Sverige finns stora kunskapsluckor.

Den nya boken behandlar alltså de så kallade nomadskolorna, som samiska barn placerades i med syftet att assimileras och bli ”svenska”. Förutom att nomadskoleeleverna blev straffade och skrämda till lydnad var det för många barn en djupt skakande upplevelse att inte få tala sitt modersmål. Många kunde ingen svenska alls. En tystnad som påtvingades samiska barn redan från tidig ålder.

Du har sagt att du skriver först och främst för samer, och det samiska språket tillåts ta plats i dina böcker.

— Jag har tyckt det är viktigt att vi ska ha vår historia nedskriven, för oss själva alltså. Sen är det en bonus att också andra får veta och kanske lära sig en del. Och så är det ju underhållning förstås.

Längst bak i boken Straff finns en samisk ordlista så att icke samiskspråkiga läsare ska kunna hänga med.

— Det faller sig helt naturligt att ha med samiskan i mina böcker. När jag skriver så pratar mina karaktärer samiska i mitt huvud. Fast jag talar ju inte själv språket, även om jag förstår en hel del, så då får jag ta hjälp.

Att Ann-Helén Laestadius inte kan samiska är i sig ett exempel på vad nomadskolorna gjort med det samiska folket.

— Jag fick aldrig lära mig samiska och jag kan inte heller lära mina barn samiska. Det är en direkt konsekvens av att språket var förbjudet när min mamma gick i nomadskolan.

Efter pandemin, och- när Ann-Helén för första gången på länge kunde åka hem till sin barndoms trakter, bestämde hon sig för att fråga sin mamma om nomadskolan. Ann-Heléns långa period av skrivtorka tog slut när hon insåg att tiden var kommen att berätta. Samtalen med mamma har varit en viktig del av researcharbetet inför boken.

— Det har varit jobbigt. Jag satte mig med mamma och tittade i fotoalbum och först blev jag arg. Över att ingen konfronterat de vuxna som jobbade där och var en del av systemet. Då bestämde jag mig för att göra det på mitt sätt, med en bok, säger Ann-Helén och fortsätter:

— Men det var tufft att ha de där samtalen med mamma. Jag har inte vågat fråga tidigare — inte vetat om jag är beredd att höra svaren. Att vi har haft det här samtalet kommer kanske även göra vår relation ännu bättre, och jag hoppas boken kan ha samma effekt för fler samer.

Relationen till Kiruna

För ett par år sedan gjorde Ann-Helén ett hyllat sommarprat i P1. Där berättade hon bland annat om sina starka känslor för rivningen av hennes barndomskvarter, när Kiruna stad ny flyttas på grund av gruvdriften. Nu är stadsflytten långt gången, men Ann-Helén tror aldrig hon helt kommer kunna försonas med att hennes gamla stad rivs bort. Nu firar hon releasen av Straff hemma på stadsbiblioteket i Kiruna, som flyttats till den nya centrumkärnan.

— Det ser väl fint ut med det nya även om det är lite generiskt… men det är verkligen hemskt att se gamla staden försvinna. Kiruna ser inte ut som Kiruna längre.

Tillbaka till boken. Straff börjar med att den lilla flickan Else-Maj anländer till nomadskolan. Vad är det hon upplever när hon kommit fram?

— Det blir en fullständig chock att komma från den renskötarmiljö där hon är uppvuxen till en plats där hon inte får prata samiska. Hon är i princip helt inlåst och får inte träffa sin familj. Hon sitter i klassrummet och förstår ingenting av vad den stränga magistern säger.

Bokens karaktärer hanterar sina upplevelser av att ha gått i nomadskolan olika. Men många lämnar det helt bakom sig för att aldrig återvända.

— En del av dem förträngde helt vad de varit med om, och den tystnadskulturen kring den samiska historian är varför jag skriver. Man pratar inte gärna om det svåra, och det tror jag orsakar mycket av den utbredda psykiska ohälsa som finns bland samer.

Många av de som gick i nomadskolan tycks inte velat belasta nästa generation med sin mörka historia, och kanske beror det på skam, tror Ann-Helén Laestadius. Därför är det angeläget för henne att berätta. Det är hennes sätt att göra motstånd.