Ann-Helén Laestadius nya roman är en jojk till renskötarlivet

Det har gått 21 år sedan författaren och journalisten Ann-Helén Laestadius flyttade från Kiruna till Stockholm. Ändå är det fortfarande Kiruna men också Soppero vid Lainoälven, hennes föräldrars hemby, som känns som mest hemma. Hit åker hon flera gånger per år, och det är också en plats hon återkommit till i sina ungdomsböcker. Debutboken, Sms från Soppero, vann en manustävling på temat att vara ung och same, och i Augustprisvinnande Tio över ett skildrade hon stadsflytten av Kiruna sett från tonåriga Majas perspektiv. Nu är Ann-Helén Laestadius aktuell med Stöld – och i hennes första roman för vuxna skildrar hon en renskötarfamilj som kämpar för rättvisa.

Skildrar en utsatt renskötarfamilj  

Vissa händelser påverkar oss för alltid. Vi kanske inte förstår det i stunden, men de  skapar ett före och ett efter, och för huvudpersonen i Stöld, renskötardottern Elsa, inträffar en sådan händelse i bokens början då hon är nio år. Hon blir då vittne till hur en man dödar en av familjens renkalvar. Det är hennes Nástegallu som ligger där blodig intill stängslet, och när hon möter blicken med mannen som just bragt renen om livet med en kniv håller han ett hyssjande pekfinger framför sina läppar och drar med fingret över halsen. Elsa hotas till tystnad och bär genom åren med sig ett lent renöra som en påminnelse.

I Stöld skildrar du en verklighet i norr där samers renar tjuvjagas och dödas. Brotten rubriceras som stöld eller skadegörelse, men för dem som drabbas är det mord. Hur kom den här boken till?

– Jag har funderat på den här berättelsen i säkert sju år och under tiden har jag samlat på mig historier från renskötare som jag intervjuat och följt på olika sätt. Det har varit en lång process, det är faktiskt den svåraste bok jag har skrivit. Min mamma växte upp i en renskötarfamilj, men eftersom jag inte gjort det själv har jag fått göra mycket research. Sedan är det flera känsliga ämnen, och även om det är fiktion så har det varit väldigt viktigt för mig att berätta det på rätt sätt och så rättvist som möjligt. 

I boken får vi följa renskötardottern Elsa både som barn och vuxen. Hon är tuff, vill ta plats i samebyn och i rum där männen dominerar. Men hon är också sårbar och har blivit präglad av en tystnad.

– När det som barn går upp för henne att hon är avskydd av vissa så får hon inte så mycket stöd. De vuxna döljer saker, de tycker att det är svårt att prata om gamla trauman och de vill skydda henne. Att hon har stått ensam med så många frågor har format henne. 

Stöld bygger på verkliga händelser, men det är en roman. Karaktärerna är påhittade och författaren vill inte att någon ska känna sig utpekad. Under arbetet med boken har hon ägnat mycket tid åt research och hon har bland annat tagit del av omkring hundra polisanmälningar och fått hjälp med faktaunderlag om både renskötsel och polisens arbete.

– Det har verkligen varit intressant att höra hur polisen ser på saken. De menar att de inte alls struntar i vad som sker med samernas renar, utan att det handlar om en resursfråga – de är helt enkelt för få poliser på ett för stort område. Och eftersom brotten rubriceras som stöld så prioriteras de inte lika högt.

I Stöld skildras fördomar utifrån, men också motsättningar mellan samer. Identitet och att tillhöra olika kulturer är teman du återkommit till i dina böcker. Varför är det så?

– Det finns något allmängiltigt kring identitet och vem man är, och genom att skriva om det har jag velat sätta igång diskussioner och stärka unga. Jag tror att det är viktigt med igenkänning och att få möjlighet att hitta sig själv och sin plats i litteraturen. Själv har jag fått frågor om jag verkligen är en riktig same. Det är som att det finns en förväntan och vissa kriterier man måste leva upp till för att anses vara det. Men även om jag aldrig fick lära mig samiska, eftersom min mamma gick i nomadskola, så finns det ingen tvekan om var mina rötter kommer ifrån.

Skrivandet började tidigt

Redan i sexårsåldern började Ann-Helén att skriva små berättelser och göra egna tidningar. Det fanns inte så mycket böcker därhemma, men föräldrarna uppfattade hennes intresse för att läsa och skriva och hon fick tillbringa mycket tid på biblioteket.

– Jag tyckte väldigt mycket om Maria Gripe och det övernaturliga i hennes böcker. Och jag slukade flickböcker som Kulla-Gulla och Kitty.

Hon visste tidigt att hon ville bli journalist och författare och skrev under hela uppväxten. Reporterkarriären tog fart direkt efter studenten och som 27-åring började hon jobba på Aftonbladet. Den skönlitterära debuten kom vid 35-årsålder då hon 2007 vann en manustävling. Sedan dess har det blivit flera ungdomsböcker och skrivprocessen brukar gå till på ungefär samma sätt.

– Jag samlar på mig idéer som jag skriver upp på post it-lappar eller pratar in på mobilen. När jag vill gå vidare med en idé brukar jag skriva ett kort synopsis och jag har alltid en början och ett slut och några nyckelscener innan jag påbörjar ett projekt. Jag skriver på förmiddagarna och efter lunch när jag tagit en promenad brukar jag läsa högt igenom det jag har skrivit.

Den nya romanen har tagit längre tid att skriva jämfört med hennes tidigare böcker, och den här gången hade hon inte slutet klart från början. Det handlar som sagt om en sällan skildrad plats i norr och om samer vars historia och samhälle de flesta inte vet så mycket om. Eller kanske snarare: för lite.

– Fastän det står i läroplanen att de nationella minoriteterna ska vara en del av undervisningen så får vi lära oss otroligt lite om samer i skolan. Och om inte lärare har kunskapen så förs den ju inte vidare. Staten har ett stort ansvar, och ibland är det som om man medvetet velat mörka historien, om till exempel nomadskolan och tvångsförflyttningarna.

Ann-Helén Laestadius tror att sociala medier har betytt mycket för samernas möjlighet att berätta sin egen historia på senare år, och hon menar att det också gjort att en del journalister fått uppslag att skriva mer om det. Hon tror även att Girjasdomen, den långa tvisten där det sedan stod klart att Girjas sameby fick tillbaka rätten att upplåta småviltsjakt och fiske, har lett till ökad medvetenhet.

– Hot och trakasserier mot samer eskalerade efter domen och fler personer blev medvetna om att det faktiskt existerar ett samehat. 

Bokaktuella Ann-Helén Laestadius listar 3 böcker hon ser fram emot att läsa 2021

• Ljudet av fötter av Sara Lövestam. En romansvit på tre delar som ska ges ut i tät följd. Jag är enormt nyfiken på historien där rötter och arv verkar stå i fokus. Mina favoritämnen!
• Dagen är kommen av Ninni Schulman. Sista delen i Hagforsserien som jag tyckt så mycket om. Författaren är en mästare på att skildra vardagen och trauman på landsbygden.
• Cyklonvarning av Christina Wahldén. Efterlängtad uppföljare till deckarprisnominerade Nämn inte de döda. Som same känner jag extra för urfolket i Australien och det är ovanligt och spännande med en deckare i den miljön