Anders Roslund: ”Jag har slutat oroa mig över mitt eget liv”

 – Jag saknar honom varje dag, våra namn är för alltid hopflätade, säger Anders Roslund. Men jag har slutat oroa mig över mitt eget liv – jag vet att jag bra på att skriva och behöver inte på ett professionellt plan oroa mig längre för om jag duger.

Nej, efter ett tiotal hyllade kriminalromaner, översatta till 34 språk, behöver inte Anders Roslund oroa sig över sitt författarskap. Och inte heller om han kan göra det ensam – Litapåmig är den fjärde boken i serien om Ewert Grens som han skriver utan parhästen Börge Hellström, som gick bort 2017 efter en tids sjukdom.

Redan innan Börges död hade de börjat glida åt olika håll.

– Jag ville fortsätta skriva, och Börge ville hålla på med annat. Vi sa adjö, var varken dramatiska eller nostalgiska, vi hade haft många fina år tillsammans.

– Detta var långt innan Börge blev sjuk och idag, när han inte finns mer, känns det på något sätt rätt. Att vi sa adjö till att skriva tillsammans för att vi ville det – inte för att den jävla döden tvingade oss isär.

Sorgen kom med fördröjning, berättar Anders:

– Jag förträngde nog att han försvunnit i början, det var ju till och med så att en del av alla kaosutryckningar som jag alltid fick göra efter Börge – det är inget skitsnack, Börge skulle var den förste att nicka instämmande åt det – försvann och gjorde livet lättare. Men sedan, när saknaden slog till, slog den till på allvar och jag gick in i en lång inre process som jag väl inte riktigt, men nästan, kommit ut ur.

Du och Börge Hellström möttes när du gjorde en dokumentärfilm om KRIS, Kriminellas revansch i samhället, där Börge var engagerad. Hur kommer det sig att ni började skriva ihop?

– Jag hade så länge burit omkring på en rad förutsättningar för att forma ett författarskap i genren. Den svenska kriminalromanen behövde återta sin bredare bas. Pusseldeckarens ”vem” skulle i det här författarskapet kompletteras med kriminalromanens ”vad” och ”hur” och ”varför” och thrillerns ”när”. Det var så jag resonerade när jag och Börge fortsatte att träffas efter filmen hade visats.

Skapade en gemensam plattform

Börge och Anders klickade som människor, och kom överens om att börja skriva.

– Skrivprocessen bestod av att vi först träffades ett par månader och att jag sedan gick hem ett år eller mer och skrev boken, och att vi sedan träffades igen.

Läs också: Spänning på stranden! 13 nya deckare att läsa i sommar

De skapade en gemensam plattform. Böckerna skulle bestå av hälften fiktion, hälften fakta, underhållning i första hand men också en inblick i världarna de tillsammans kunde så mycket om, men som få av läsarna besökt. Den egentliga huvudkaraktären kunde lika gärna vara brottsoffer som gärningsman – ofta bådadera samtidigt – och det skulle vara kring hennes eller hans universum som berättelsen snurrade.

– Och vi skulle implementera den samhällskritik som romanen då i vårt land av någon outgrundlig anledning höll på att slarva bort – där låg den till synes helt oanvänd på skrivbordet och vi tog precis som ett par andra författarskap tacksamt emot den, kriminalromanen är ju perfekt om du samtidigt som du underhåller vill hålla upp spegeln av din tid, säger Anders Roslund.

 Intresset och engagemanget för brott och straff förenade er. Varför är det så intressant?

– Så var det. Vi möttes och snackade förstås fotboll och relationer, som män gör, men mest pratade vi om konsekvenserna av våld, av kriminalitet. För att vi båda sedan barnsben hade försökt förstå varför människor använder våld, vad det leder till, hur det påverkar ett helt liv. Jag har alltid, alltid försökt förstå våldets konsekvenser, det var därför jag så snart jag kunde blev övervakare, dvs en person som utanför fängelset försöker stödja han eller hon som sitter inne och ska förberedas på frihet inför att klara sig utanför murarna.

”Våra kriminalromaner har verkligen påverkat”

– I mitt fall handlade det i princip bara om våldsdömda män (det är huvudsakligen män som begår den sortens korkade handlingar, och just där ska vi inte sträva efter jämställdhet), och det är dem jag ägnat mig åt, gett min tid till. Det var också det jag sedan gjorde reportage och dokumentärer om på tv – konsekvenserna av våld, om brottsoffer, om gärningsmän, om hur vi får en gärningsman att sluta begå brott, om hur ett brottsoffer går vidare efter att ha blivit utsatt för brott. Och det var också det jag och Börge pratade och pratade och pratade om eftersom det var det som förenade oss – vi pratade tills vi insåg att vi hade så mycket att säga och att vi var bra på att göra historier och att de två ingredienserna passade perfekt om man ville skapa en annan sorts kriminalroman som inte riktigt fanns då. Spännande historier, ljug, till hälften, och miljöer och kunskap och nyckelpersoner i världar få har kunskap om, det vill säga sanning, till den andra hälften.

Hur tycker du att samhällsdebatten har förändrats sedan ni debuterade? Har böckerna påverkat debatten på något sätt, och i så fall hur?

– Om jag ska sluta vara ödmjuk, mina kära omkring mig säger att jag måste lära mig det, så har verkligen kriminalromanerna påverkat samhällsdebatten.

– När Box 21 skrevs sa man ”alltså, Sverige har inga lägenhetsbordeller, andra länder har det men inte vi” och strax därefter sprängdes de första lägenhetsbordellerna och jag fick regeringens uppdrag att prata om trafficking.

– När Odjuret hade getts ut debatterade jag den nya sexualbrottslagen med dåvarande justitieministern på scen, när Flickan under gatan kom ut hävdade man ”alltså, Sverige har inga unga hemlösa, andra länder har det men inte vi” men till nästa år hade man i budgeten för första gången lagt till pengar för alla de flickor som levde utan bostad och erkänt att visst, vi har unga hemlösa som behöver stöd. Det Rädda Barnen och Stadsmissionen och andra som gör det stora, verkliga jobbet hade påtalat under lång tid utan att bli lyssnade på.

– Och när Två Soldater kom blev vi uppbjudna till statsministern på Rosenbad för bakgrundssamtal – det var fint att förstå att de världar vi skapat blev till kunskap också i den politiska processen.

Joel Kinnaman spelar Piet Hoffman

Ni tog tidigt upp gängproblematiken, som ju har exploderat i Sverige, med så ofattbart många dödsskjutningar. Ändå känns det som att vi pratar förvånansvärt lite om det.

– Jag tänker att hela Jamåhonleva är en kommentar till det. Även om det är det mest spännande jag skrivit, tror jag, jämsides med Tre sekunder. Det är just vapnen som är bokens sanning, fakta, om hur de kommer hit och varför och hur hanteringen av dem har förändrats de senaste åren, varför varje impulsstyrd sjuttonåring i ett gäng måste bära dödligt vapen för att vara någon, på riktigt. Man skulle kunna säga att de nioåringar vi skrev om i Två Soldater är de som idag skjuter varandra till döds.

Piet Hoffman var karaktären som kunde ta berättelserna till ytterligare miljöer och världar dit kriminalkommissarien på ett naturligt och trovärdigt sätt inte kunde nå. Han kom till när Anders Roslund blev kontaktad av en mycket god vän:

– Min vän hade spårat de första fragmenten av det märkliga i att svensk polis tycktes använda sig av kriminella infiltratörer trots att det var förbjudet, och han tipsade om att Roslund & Hellström kanske skulle forska vidare och skriva om det.

Nu ska Piet Hoffman gestaltas av Joel Kinnaman i Hollywood-filmatiseringen som har premiär i september. Och Ewert Grens spelas av rapparen Common (!).

– Att åka till New York, kliva upp en varm sommarmorgon och bege sig till Brooklyn Bridge, gå ner till vattnet och se Frihetsgudinnan och Manhattan och sedan vända sig om och där se ett filmteam på etthundra personer arbeta stenhårt med det jag har skrivit ihop i min lilla skrivarlya på Reimersholme i Stockholm, var lika magiskt som underligt. Så, jag stod väl där som en liten pojke i för stora shorts och lakritsklubba i mun. Ibland får man göra det.

– Och i september, efter nio långa år i Hollywood, ska filmen alltså äntligen få visa upp sig. Kriminalkommissarie Ewert Grens heter numera Edward Grens och jobbar på FBI i stället för Citypolisen, och ungefär så tycker jag filmmakarna har mött boken: nödvändiga men respektfulla justeringar. Jag har faktiskt tjuvkikat på en sådan där länk öppen i tolv timmar på min köks-tv med kasst ljud, och det kändes riktig bra, även om jag sannolikt är den människa i hela världen som är sämst på att avgöra det, med allt i mig, liksom.

Finns ingen hemlighet

Det är en sann konst att kunna bygga upp riktigt spännande intrig, och gripa tag i läsaren från första sidan till sista. Du lyckas! Vad är hemligheten, hur gör man?

– Åh, tack. Säger jag och rodnar – för jag är så himla dålig på att ta emot beröm, säger Anders Roslund. Skäll på mig och jag är bekväm och vet vad jag ska säga, säg något så snällt som du nyss gjorde och jag blir helt ställd. Borde det inte finnas något slags utbildning så vi lär oss hantera vänlighet?

– Och när det gäller hemligheten – hemligheten är att det finns ingen hemlighet. Så orättvist är det. Eller rättvist, kanske? För varje bok borde det ju vara så att något lagras, att jag kan utgå från det jag redan har skrivit – men så är det inte alls. Jag tycker att jag ser det överallt, inom musiken hur artisten gör samma låt igen, inom filmen hur regissören gör en variant av det vi redan sett, och emellanåt bland författare hur man liksom lånar en historia som har fungerat och bakar om den.

– Om jag tänker mig att en läsare ska få en upplevelse och dessutom vilja köpa den med sig hem, får jag förbanne mig se till att det också ÄR en ny upplevelse. Och sedan, när jag skriver, kommer det där orättvisa: att hur bra den förra boken än blev mottagen, hur väl den än sålde, vet inte mina kommatecken och punkter om det. Så när storyn är på plats – en ny story! – måste jag ner i gruvan igen och flytta runt kommatecken som inte vet var de ska stå, och jag måste göra det lika envist och med samma hårda arbete som i förra boken och den förra.

– Så tusen tack för beröm, det lever jag på hela dagen – och sorry för att jag sabbar det där med hemlighet.