Här är boken som får alla att gråta hejdlöst

Maria Såthe, förläggare på Wahlström & Widstrand:

Hemma hos oss pratade vi länge om Emilie Pine som ”den där boken mamma läste på Balettakademin”. Det var som att trycka på en knapp och tårarna sprutade. Då står det ändå på den irländska originalboken att man inte ska läsa den på offentlig plats. Det rådet borde jag ha följt. Jag kan inte minnas när jag senast blev så intensivt och djupt berörd av en bok. När mina tjejer dansat klart gick jag med dem hela vägen till tunnelbanan och hem utan att ta ögonen från boken.

När jag läste manuset hade jag inget att förhålla mig till annat än texten, jag läste innan agenterna skrivit ihop sitt pitchmail. Det var en lördag, på måndagen lade jag ett rätt högt bud eftersom jag inte stod ut med att jag inte skulle få ge ut boken. Jag satte mig för att vänta, som om jag väntade på sms från mannen i mitt liv som jag nyss träffat, och fick i slutet av veckan besked om att vi fått boken! Veckan därpå budade tio förlag om att få ge ut Emilie Pines briljanta essäer i England och den är nu förstås såld till massor av länder, men vi blir först med att ge ut dem i översättning. Duktiga Matilda Södergran har fått översätta snabbt.

Allt jag inte kan säga är från början utgiven på det lilla independentförlaget Tramp Press, Dublin, som drivs av två kvinnor och som bara funnits i två år. När den släpptes gick den raka vägen in på topplistan. Där den nu, snart ett år senare, fortfarande ligger. Emilie Pine har för Allt jag inte kan säga, som är hennes debut, erhållit sju olika litteraturpriser, bland annat årets bok och årets nykomling. Två bokhandelskedjor på Irland har valt den till årets bok. Hamish Hamilton gav ut den i England i februari i år, med samma förläggare som arbetar med Zadie Smith, Ali Smith, Deborah Levy och en hel rad coola kvinnor.

Fler röster om boken:

Anne Enright, författare

Läs inte den här boken offentligt: den kommer få dig att gråta

Janina Rak, projektledare Bonnierförlagen

Den första essän i boken, om den alkoholiserade pappan, var gripande men det var vid essä två som jag började gråta. Hemma i soffan (tack och lov) lät jag det flöda fritt när Emilie Pine berättade om sin starka barnlängtan. Det var inte just att hon så gärna vill bli mamma som berörde mig, utan det faktum att hon tvingades acceptera att vissa saker kan man faktiskt inte rå över. Ibland måste man bara acceptera och gå vidare. Det var väl det som slog an något hos mig. Men jag klagar inte – det var ett riktigt good cry!

Stephanie Tärnqvist, redaktionsansvarig SelmaStories

Jag läste Allt jag inte kan säga på ett café och grät så mycket att latten blev utspädd. Ändå önskade jag att jag hade läst hemma så jag kunde släppt loss ännu mer, jag kände mig lite hämmad av alla barnfamiljer som stirrade. Jag vet inte om det var det högljudda snyftandet eller det faktum att jag försökte gömma tårarna genom att bära solglasögon (inomhus) som påkallade mest uppmärksamhet dock. Men åter till boken tror jag att det som berör är att det finns så mycket att (som kvinna) relatera till – somliga mer, andra mindre såklart, men jag tror att få läser utan att bli berörda.

Paulina de Klerk, projektledare Bonnierförlagen

Det är väldigt sällan som en bok rör mig till tårar, men det är något med Emilies raffinerade skildring av att vara kvinna i vår samtid som berörde mig så – hennes historia är på sätt och vis allas historia. Hon lyckas balansera vemod, humor och saklighet på ett unikt sätt i sina klarsynta betraktelser. Om det skulle finnas en universitetskurs i livskunskap borde denna vara obligatorisk litteratur.

Jenny Bjur Berggren, Kommunikationsdirektör, Bonnierförlagen

Berättelsen öppnade alla mina sinnen direkt och sedan trängde den sig in i varje por. Jag kände den verkligen i hela kroppen när jag läste och sedan dess har den hängt kvar.

Åsa Ernflo, Redaktionschef Albert Bonniers Förlag

Att läsa Emilie Pines bok är som att prata med sin bästa väninna om det allra viktigaste – man blir berörd på så många sätt och så mycket känslor sköljer över en. Man blir glad, ledsen, förbannad, omtumlad, förvånad, lycklig och ilsken om vartannat. Som en torktumlare av känslor.

Emelie Hollbox, Försäljningsansvarig digitala böcker, Bonnierförlagen 

Alltså en sådan underbar bok! Det var som att den pratade om mig och till mig! Det är en universal betraktelse om att livet inte alltid blir som man har tänkt sig. Och sorgen i att förlika sig med det.