Alba Mogensen: ”En bil i 80 km/h körde in i mig. Och jag överlevde”

Det vi minns är aldrig sanningen. Sanningen är det som sker, och tar sen slut så fort det har hänt. Att minnas är istället något annat: en bleknad eller egenhändigt färglagd berättelse vi spar, och ibland gör till en del av oss. Eller, så är att minnas det som blir till berättelser.

Det är i minnenas grumliga vatten som jag har hittat inspiration till min debutroman Hon den roliga. Det jag minns hände för sex år sedan. Jag och min kompis Olga hade åkt till Österlen för att passa ett hus en helg i juli. Vi var arton år och på måndagen skulle hon till Paris och jag på tågluff ut i Europa med en annan vän. Att något annat än framtiden överhuvudtaget fanns var främmande för oss båda. Vår helg var som vilken annan sommarhelg som helst: på dagen letade bärnsten på stranden och dök i vågor, och på kvällen korkade vi upp vinflaskor. När söndagen kom skulle vi ta oss med buss till Lund igen. Vi stod vid vägkanten där det växte hundkex och prästkragar och väntade på att den gula Skånetrafiken-bussen som skulle komma. Varsin ryggsäck och lite trötta. Så uppenbarade sig bussen bakom krönet, bromsade in, pustade ut sina avgaser och stannade till. Olga gick på först. Jag av någon anledning lite senare. När vi pratar om det idag berättar hon om det som hände sen såhär:

Jag sitter på bussen. Det hörs ett dån. En hög smäll. Och så darrar bussen till. Och så säger någon ”Hallå, din kompis?” När jag kommer ut ligger du bara där på marken. Och du skriker. Bilen som kört på dig är bara rök. Den finns liksom inte längre. Jag minns inte vem som ringer ambulansen. Minns bara att du ligger precis under avgasrören och att du andas in avgaserna eftersom busschauffören är för chockad för att stänga av bussen. Någon säger att, det är ett under att du är vid liv. Några centimeter till höger, så hade du inte varit det. Du har väldigt ont. De säger att det är ett under att du lever. Men det kanske jag redan sagt? Du slutar inte skrika. I ambulansen håller jag din hand hårt.

Så beskriver Olga det som hände. Hur en bil i åttio kilometer i timmen körde rakt in i mig, och hur jag – genom ett under – överlevde.

Men, det går inte att minnas hela sanningen. Själv minns jag bara avgaser, Olgas ansikte och ljudet av ambulanssirener. Men ur mina egna fragmentariska, haltande och stundtals klara minnen från bilolyckan har jag skrivit fram min debutroman: en fiktiv berättelse där identitet och vänskap står i centrum, och som utspelar sig den allra hetaste sommaren i Malmö.

Min debutroman Hon den roliga börjar i det som så oftast är slutet på historien: att någon överlever döden. Istället har jag velat undersöka vad som händer om man vänder på det, och låter slutet komma först.

För, vad händer med en ung människa som går från att vara vem som helst – en tonåring som gömmer öl i garderoben och ska på tågluff och drömmer om att bli författare – till att det enda som är viktigt med henne, det är att hon är vid liv?