Åke Edwardson: ”Att kombinera eufori och undergång – det är vad riktigt skrivande handlar om”

Serien om kommissarie Winter är lite som en turné med Ulf Lundell: flera gånger har vi fått tro att det är den sista. Åke Edwardsons Göteborgspolis har gjort ständig comeback och likt Martin Beck och Lisbeth Salander är Erik Winter en karaktär som så många svenskar idag känner till. Vi har fått följa honom i böckerna som är översatta till över tjugo språk och i tv-serien som hade miljonpublik. Och nu är kommissarie Winter, denna något vemodige hjälte med smak för whisky och jazz, tillbaka. Det trettonde fallet kommer i augusti och tar vid efter Marconi Park från 2013 där Winter återvände ensam till Göteborg efter två sabbatsår med familjen i Marbella.

– Vi möter en något äldre Erik, framme vid livets största vägkorsning: ska han fortsätta att vara en ensam jägare eller ska han leva med sin familj? Hans fru Angela har fått nog av situationen. Vad göra? Ska de äntligen bygga huset på tomten vid havet? Den diskussionen slingrar genom romanen.

Varför ville du återvända till Erik Winter?

– Jag kommer nog alltid att återvända till honom. Han är min vän. Efter sex års arbete med den starkt självbiografiska romanen Bungalow som kom ut 2019 behövde jag skriva någonting annat för min själsfrids skull. Jag hade en idé om en Winterroman, prövade den och den höll. Det var inte lätt, det är det aldrig, men efter två år är berättelsen nu klar.

Åke Edwardson fick sitt genombrott med Dans med ängel 1997. Boken var den första om Erik Winter och fick pris för årets bästa svenska kriminalroman. Tillsammans med Henning Mankell och Håkan Nesser kom han under den här tiden att vara med och starta ”det svenska deckarundret”. De var författare som tog kriminalromanen på stort allvar och gav deckargenren en plats på kultursidorna.

Läs mer: Allt du behöver veta om serien med Erik Winter

Hur kommer det sig att du framför allt skrivit kriminalromaner?

– I 30-årsåldern läste jag mycket deckare, framför allt amerikanska. När jag läste James Ellroy i början av 90-talet blev jag så inspirerad att jag förstod att jag måste börja skriva själv, att det skulle bli en kriminalroman och att scenen skulle bli Göteborg, som sällan förekom i litteraturen, säger han fortsätter:

– Kriminalromanen är kanske den största litterära utmaningen om man vill göra någonting bra av genren. Formen är alltid given, gåta – sökande efter svar – upplösning, det är enkelt och samtidigt vansinnigt svårt, det är som blues eller rock’n’roll där det bara finns tre grundackord och det kan bli fantastiskt eller rena smörjan. Samtidigt plöjer jag i en annan fåra som författare, litteratur som hämtar gestaltning från höglandet jag kommer ifrån.

Böckerna om Erik Winter har satt Göteborg på den litterära deckarkartan. Vad har du för relation till staden?

– Göteborg var en lockelse redan innan jag flyttade hit i slutet av 70-talet. Det var fotbollen, tugget, fisken och skaldjuren, känslan av storstad och ändå inte. När jag började skriva om Göteborg i romanform ville jag ge staden stor plats, en egen karaktär, ta Göteborg på allvar, och de nu tretton romanerna om Erik Winter har blivit en saga om en stor stad i förvandling, från den hårda och mjuka och lite aningslösa stora småstaden på nittiotalet till något annorlunda på 2020-talet, en annan hårdhet, en kriminalitet i världsklass, motsättningarnas stad. Och ändå, för mig: världens bästa större stad att leva i.

Åke Edwardson växte upp i småländska Sävsjö och Vrigstad. Hans pappa som tidigare hade varit skeppskock arbetade som konditor och föräldrarna drev ett lokalt café. Skogs- och träindustrin var stor här och Åke började arbeta som snickare – han trivdes men visste att han inte skulle bli kvar. Efter en jorden runt-resa flyttade han, började plugga och tog en examen i litteraturvetenskap. Han studerade sedan på Journalisthögskolan i Göteborg där han så småningom själv blev lärare.

Hur hittade du till litteraturen och skrivandet?

– Pappa var intresserad av konst och litteratur och vårt hem var fyllt av böcker. Som tonåring läste jag svenska, ryska och engelska klassiker och en mängd tidskrifter och jag var sedan redaktör för skoltidningar och kårtidningar. Efter studier jobbade jag som journalist, både i Sverige och utomlands, och när jag sedan undervisade på Journalisthögskolan skrev jag reportage som frilans. Texterna blev längre och längre och förhöll sig allt friare till ”sanningen” – vad det nu är. Till slut var valet självklart: jag blev författare. En tanke om det hade jag haft tidigt, började som 23-åring på en roman som jag sedan stoppade in i en vedpanna.

Åke Edwardson är en produktiv författare. Han har skrivit 26 böcker på 26 år och i utgivningen finns både deckare, romaner, novellsamlingar och ungdomsromaner. Han ville från början leva på skrivandet och förstod att disciplin och ”betonghäck” var enda vägen. Det gällde att skriva varje dag och ge allt.

– Om man ansträngt sig under skrivdagen är hjärnan tömd efter fyra timmar. Sedan kan man dansa i väg i eufori i det milda eftermiddagsljuset. Det är det underbara med skrivande. Det värsta med skrivandet är att det varje morgon känns som steg till den egna avrättningen. Att kombinera dessa känslor, euforin och undergång, och göra det varje dag, månad efter månad, år efter år är vad riktigt skrivande handlar om och det är ju inte för alla, det är inte nyttigt alls vare sig för kropp eller själ men jag skulle inte vilja göra någonting annat, snickare möjligtvis, men det är för sent nu.

Åke Edwardson listar tre stora läsupplevelser

I vår tid av Ernest Hemingway

Soldat med brutet gevär av Vilhelm Moberg

Döda själar av Nikolaj Gogol