”Visst heter du Stenius? Är du den släkten Stenius?”
Jag får frågan av den finlandssvenska författaren Kjell Westö när vi ses för en intervju. Vi befinner oss i skärgården någonstans längs Finlands södra kust och jag har kört många mil för att möta honom, från mitt eget sommarställe utanför Helsingfors.
Finland är mitt sommarland, ett hus vid havet, bastukvällar och båtutflykter till släta varma klippor. Det är också landet jag föddes i för 40 år sedan, och flyttade ifrån för nästan lika många år sedan. Jag har alltid bott i Sverige och aldrig haft en vardag i Finland. Mina barn är inte födda i Finland. Jag får inte rösta där eftersom jag varit svensk medborgare sedan jag blev myndig,

Men jag förstår vad han menar. För jag är den släkten Stenius. Och hans fråga är den alla finlandssvenskar ställer när de ses första gången: Vad heter du i efternamn? Känner du honom? Känner du henne? Snabbt har vi etablerat att han känner pappas kusin och att hans flickväns barn gått på samma förskola som min kusins dotter. Så där är det i den finlandssvenska ankdammen.

Samtidigt vet jag inte riktigt egentligen. Vad det egentligen innebär att leva mitt i den värld som är svenskfinland. Att vara finländare med den dramatiska historia landet haft sedan Finlands självständighetsförklaring antogs den 6 december 1917. Att vara medborgare i ett land som deltagit i fyra krig på de hundra åren som gått sedan dess. Jag har liksom sett det från utsidan tillsammans med över 150 000 andra sverigeboende finlandsfödda.

Med tiden har det finländska blivit mer betydelsefullt, ju mer jag inser hur det påverkar mitt liv trots att jag aldrig själv bott där.

De finländska symbolerna är viktiga för mig, och de manifesteras ofta i maträtter för det är sådant man kan förstå och relatera till. Memma till påsk, mjöd och struvor till Valborg och rotsakslådor till jul. Presidentti-kaffe, torkat rågbröd och karelska piroger är trygghetssymboler. Påminner om barndom, släktingar som inte längre finns och långa dagar och nätter på färjan.

För det är en annan del av att vara finländsk i Sverige – alla dessa resor över havet. Stormiga nätter och bollhav som barn på den röda färja som senare skulle bli Estonia och sjunka till havets botten. Nattklubbsnätter med Lapin Kulta och rödvin i tonåren tillsammans med okända tågluffare. Och nu sitter jag ofta i lekrummet och väntar på mina barn, på väg till samma landställe vid havet.

Med tiden har det finländska blivit mer betydelsefullt, ju mer jag inser hur det påverkar mitt liv trots att jag aldrig själv bott där. Till exempel var båda mina föräldrar krigsbarn här under andra världskriget, lämnades hos välvilliga svenska familjer som tog hand om dem på bästa sätt. Det har påverkat mig starkt sedan jag själv fick barn.

I och med Finlands 100-årsdag fick jag mängder av anledningar presenterade för mig till att vara tacksam och stolt över att vara finländare. Jag tar emot dem, sparar dem i mitt hjärta och lägger dem till den symboliska nationalism som jag utövar på avstånd.

Klassiska finlandssvenska favoriter

1. Elmer Diktonius

Han var radikal på sin tid, Elmer Diktonius, och ville gärna öppna fönstren ut mot Europa under 1920-talet. Idag är han sedd som en av de absolut största inom den moderna finlandssvenska modernismen. Jag älskar honom för hans poesi, som inte lägre finns att köpa i egen utgåva men ofta förekommer i samlingar av svenska dikter.

Det här är min absoluta favorit.

Jag vill gå mellan rågen

Jag vill gå mellan rågen

som vaggar för vinden

med blytunga ax

jag vill ligga i gräset

och stirra mot himlen

som djupblå sig välver

med svalor som glida

jag vill luta mitt öra

mot solvarma jorden

och lyssna till röster

som viska ur mullen:

allt lever allt lever

allt blir och allt blir

och du blir vad allt blir

när det dör:

ett vaggande rågax

en glidande svala

en bit utav mullen

som suckar och viskar.

Och jag stirrar mot himlen

och svalor som glida

och känner jag redan är

vad jag skall bliva:

en del av det hela.

2. Bo Carpelan

Såväl poesi som vackra barnböcker, Bo Carpelan kunde verkligen skapa och hans texter har följt mig hela livet. Han gick bort 2011, 85 år gammal. En stor favorit är barnboken Anders på ön, som i nuläget bara finns att hitta på antikvariat. En allting är lika läsvärt och hans sista bok Gramina, är precis lika fin.

Svalkan på berget
vattenströmmar, svarta skogar
i väster ett växande ljus
förebådande sömnen
/Ur Gramina av Bo Carpelan

3. Edith Södergran

Världen över minns man Edith Södergran som en banbrytare och en av de främsta finländska poeterna.

Lyssna på boken här.

4. Solveig von Schoultz

Solveig von Schoultz skrev lyrik, noveller, pjäser både för radio och scen. Hennes poesi är magisk, men min stora favorit av , som dotter till två av Finlands många krigsbarn, är Nalleresan med illustra­tioner av Tove Jansson. Där återges krigsbar­nens upplevelser i Sverige genom  tre dockor och två nallar som med pass och kappsäckar i händerna reser från Finland till Sverige för att hitta sina mammor. Boken kom till då Solveig von Schoultz egna döttrar själva var i Sverige som krigsbarn, och hon började skicka lösa blad av berättelsen över till dem. Senare blev det till en riktig bok.

Boken finns inte att tillgå, men kan ibland hittas på antikvariat och finns att läsa i sin helhet på nätet här.