Årets Bok-nominerade Valérie Perrin: "Kyrkogården, jag har burit den med mig sedan barndomen"

Färskt vatten till blommorna kretsar kring Violette Toussaint som trots att ha varit med om en tragisk förlust och sorg, envisas att tro på lycka. Hon är en kyrkogårdsvaktmästare i en liten by i Bourgogne. En förbryllad poliskommissarie kommer till henne med en önskan från sin nyligen avlidna mor att bli begravd på kyrkogården bredvid en okänd man. Violette hjälper honom att lösa mysteriet samtidigt som han börjar gräva i hennes förflutna. Detta förändrar Violettes stillsamma tillvaro och leder till oväntade förändringar i hennes liv. . .

Vad inspirerade dig att skriva Färskt vatten till blommorna? Hur fick du idén?

– Jag gick till en liten kyrkogård inte långt från där jag bor i Normandie. Jag hade stövlar som var för stora, så jag satte mig på min partners föräldrars grav och vi bytte skor. Då fick jag en idé till en berättelse. Jag gillade idén om kyrkogården, och när jag kom hem tänkte jag att det skulle vara bra att prata om en kyrkogårdsvaktmästare.

– Berättelsen kommer sedan från en blandning av vittnesmål som jag samlade runt mig, särskilt en gravgrävare som jag tackar i slutet av boken och som blir en karaktär i min roman. Dessutom Raphael, som har en begravningsbyrå i Normandie, som berättade mycket för mig om ritualerna och ceremonierna. Jag blandade dessa vittnesmål med min berättelse: en kvinnas öde genom att dra nytta från många andra kvinnoporträtt.

Berättelsen utforskar existentiella teman – livet och döden. Vad fick dig att vilja dyka djupare i dessa teman?

– Kyrkogården, jag har burit den med mig sedan barndomen. Mysteriet kring döden, de dödas hemligheter, de levande som kommer för att prata med dem på den plats där bara födelsedatum, porträtt, ord på plaketter och blommor finns kvar. Ett av de bästa sätten att prata om livet är att prata om döden. Jag visste att min andra roman skulle kretsa kring detta. Jag ville berätta om sorgen som uppstår när man förlorar någon genom ett kvinnoporträtt som skulle tala till alla kvinnor. Jag ville prata om livet, döden, de som har gått bort. Om en mystisk närvaro är starkare än en fysisk närvaro, mot en bakgrund av en undersökning och ifrågasättande av sin egen identitet.

Vi får följa huvudpersonen Violette Toussaint under olika skeden av hennes liv under flera decennier. Fanns det någon scen som var särskilt svår för dig att skriva?

– Varje morgon när jag satte mig vid mitt skrivbord älskade jag att se Violette i hennes omklädningsrum. Jag älskade att vara med henne när hon plockade frukt och grönsaker som hon hade planterat. Jag älskade samtalen hon hade med församlingsprästen. Jag älskade tiden hon tillbringade med Julien. Hon är också en kvinna som återupptäcker kärlek, en kvinna som har förhindrat sig själv från att älska i nästan 20 år. När hon är ung, föreställer vi oss att hon är i fyrtioårsåldern och plötsligt kommer hon att återansluta till sitt liv som kvinna, till sin sexualitet, till älskaren hon har förbjudit sig att vara.

– Det var fantastiskt att också skriva om Juliens mamma, kärlekshistorien mellan Irène och Gabriel. Det finns en gemensam tråd bakom hela denna historia. När jag läste om den igen, glömde jag att korrigera eftersom jag lät mig dras med av historien. Jag tror att det var svårt att skriva allt, men samtidigt inte.

Boken kallades en favorit ”lockdown-roman” under pandemins höjdpunkt, men berättelsen fortsätter att beröra läsare över hela världen. Hur har mottagandet av boken påverkat dig som författare?

– Det jag upplevde tack vare Changer l’eau des fleurs har jag drömt om hela mitt liv. Att vara en fri och oberoende kvinna tack vare en karaktär i en roman. Att kunna leva på det och veta att jag kommer att kunna skriva resten av mitt liv.. Jag vet inte hur många böcker som släpps varje dag i Frankrike, men det är helt galet och jag är en av de privilegierade som har varit i toppen av försäljningen sedan 2019, sedan min andra roman. Min resa är ofattbar, jag är helt lycklig. Jag skulle vilja fortsätta skriva så länge som möjligt.

Boken publicerades i originalutgåvan 2018. Har din relation till boken och dess karaktärer förändrats sedan den gavs ut?

– Jag älskar fortfarande att se läsarnas reaktioner på min bok. Även fem år efter den första utgivningen översätts den fortfarande till många språk, som svenska, och tusentals läsare upptäcker fortfarande mina karaktärer och den historia jag erbjuder dem för första gången. Jag återupptäcker karaktärerna genom mina läsares ögon. Jag känner bara mer tacksamhet gentemot mina nya läsare, som följer mitt skrivande och fördjupar sig i mina karaktärers berättelser. Varje gång boken översätts till ett nytt språk och jag ser mottagandet känner jag samma tacksamhet och glädje som första gången den publicerades.

Färskt vatten till blommorna är populär bland bokklubbar. Vilken fråga skulle du ta med till en bokklubb som diskuterar boken?

– Jag antar att jag skulle vilja fråga vad det är som läsarna ångrar mest i deras liv. Hur identifierar sig läsarna med karaktärerna i berättelsen i relation till deras egna berättelser, brister och önskningar? Dessutom skulle jag vilja veta vilken sidokaraktär som läsarna var mest attraherade av, fästa vid eller som de såg sig själva som.