Frida Söderlund: "Den kvinnliga kroppen är det mest kommersiella vi har"

Tjejen framför mig drar händerna genom det blonda håret. Fastnar lite med naglarna i lockarna längst ner. Det finns något skört med henne som gör att jag vill sträcka ut handen och hjälpa henne loss. Hon säger att vid storhelger och högtider rear hon ut sitt exklusiva innehåll till en billigare månadskostnad. Som att hon är en vara, på kampanj.

Hon rear ut sig själv och sin kropp till prenumeranterna på den låsta publiceringsappen OnlyFans. Plattformen som gett unga tjejer nya sätt att tjäna pengar på sina kroppar, i ett samhälle som alltid sett den kvinnliga kroppen som ett objekt.

Hon säger att det ger henne frihet. Att det finns något stärkande i bekräftelsen, i att vara sin egen chef, i att slippa det traditionella 9-5-hjulet som många andra arbetande kvinnor är fast i.

Och vem är jag att säga åt henne hur hon ska uttrycka sin sexualitet, använda sin kropp? Vem är jag att säga åt henne att det är fel att det är hon, och inte en andra eller tredje part, som tjänar på sexualiseringen av henne? Men vem är hon att uttrycka sin frihet på ett sätt som upprätthåller bilden av kvinnan som en sexuell vara?

Jag tittar på henne igen, den sköra, glada, blonda tjejen framför mig. Det skiljer bara några år mellan oss och jag undrar vilka vi egentligen är. Vi, den unga generationen kvinnor, som lever i en tid där vi blir upplärda att jaga ”våra bästa jag” tills kroppen sprungit sig trött? Som vet hur vi ska exponera, redigera och sälja oss själva till en publik? Vad är det för arv vi kommer att lämna efter oss när historien om oss ska berättas i efterhand?

– Jag tror inte att jag hade någon personlighet förut. Jag var den som alla andra ville att jag skulle vara, men det gjorde att jag hatade mig själv konstant. Nu gör jag inte det längre, säger tjejen framför mig.

Jag hajar till. Nickar. Där hon publicerar sin kropp, skriver jag en bok. Jag skriver om mig, om henne, om många jag mött och alla jag varit. I ett försök att förstå min samtid, men också som ett sätt att göra det hon menar att hon också gjort. Befria mig själv från självhat.

Att komma ihåg vem den riktiga fienden är.

Den kvinnliga kroppen går inte bara i trender när det gäller utseende, den går också i trender när det kommer till hur den används. I vilka syften den får finnas och vad världen har att tjäna på den. Den kvinnliga kroppen är det mest kommersiella vi har och i dag slukar vi inte bara andra kvinnors utseenden med hull och hår, vi slukar också deras sätt att använda och utnyttja sin egen kropp – eller någon annans. Samtidigt som unga tjejer tjänar enorma summor på sina kroppar i låsta appar, så ser vi världens kändaste reality-familj hyra andra kvinnors kroppar för att föda deras barn. Köpa dem för en tid och för att sedan låta dem återgå till sitt. Samtiden har stärkt det själviska perspektivet kring vad som går att vinna på någon annans kropp.

Den allmänna bilden av tiden vi lever i är att vi är jämställdare, progressivare och friare än någonsin – fastän våra fängelser egentligen är fler. Det är TikTok-trender som får oss att mäta utrymmet mellan våra lår, en skönhetsindustri som får oss att utsätta oss för världens farligaste skönhetsoperation och en digital förebildsjakt som lär oss polera fram ytliga versioner av oss själva. Det är länder med fråntagen eller hotad aborträtt och ökat våld i nära relationer. Det är skräcksiffror kring psykisk ohälsa bland unga tjejer, av dignoser som snapchat dysmorphia och ätstörningar, och det är femteklassare som skickar bilder till sina klasskompisar och ber dem betygsätta deras kroppar. Det är allt annat än fritt, allt annat än enkelt, allt annat än jämställt. Arvet vi lämnar efter oss säger mycket om att det är både dyrt och smärtsamt att vara döttrar av vår tid.

Jag skrev boken Kvinnor jag har mött och varit med ett syfte tydligare än alla andra: att förstå den här tiden vi lever i. Om jag bara fick skriva ur mig alla kvinnor ur kroppen, dem jag varit och de jag mött, så kanske jag kan leva lite lättare sen. Om jag förstår att jag lever som en ständig måltavla, då kan jag också se vem den riktiga fienden är. Det är inte kvinnan i mig och det är inte kvinnan jag möter. Det är allt det andra.

Synen på henne. Tolkningen av henne. Hatet mot henne. Motståndet, som anpassar sig och byter form generation för generation. Den könsmaktsordning som vi lever under vill att vi ska ge upp tanken på att vara fria, för att en tyglad kvinna främjar fler system. Samhället kommer därför att vilja att vi ska fortsätta vara med och rikta siktet mot oss själva, så som vi blivit upplärda att göra. Och kanske har det aldrig varit lättare än i en tid som den här, där algoritmer styr delar av våra liv och där vi lärt oss upprätthålla saker i tron om att det främjar oss.

Men om vi kommer ihåg vem den riktiga fienden är, kan vi rikta siktet rätt.

Ett samhälle som hatar kvinnor borde vara ganska rädd för dem som överlever i det.

Frida Söderlund