Tyvärr är författaren Lina Nordquists starka påsknovell inte ren fiktion. Den är en uttolkning av de gulnade domstolsprotokoll som upprättades då en nioårig flicka vittnade mot sin familj och deras vänner. Läs en skrämmande verklighetsbild från de engelska häxrättegångarna.

Långfredagshäxorna i Pendle

Lancaster fängelseborg, 1612. Jag är Skelande Lizzie, men inte i många timmar till. Mor min dog här i lortcellen. Nu gråter min Jimmypojke och findottern Alizon skälver intill honom, inte ens nitton år gammal. Omkring oss kurar ytterligare sju smutsiga ynk och alla ska vi kvävas i varsin snara.
Stegen närmar sig. Slutet är döden – men hur började det?

Jag minns vårljus och två nytiggda brödbullar till middag. Snart var påsk, solen stod högt och inte minsta dis läckte ned från Pendleberget.
Vår familj levde i skuggan av det berget, vi levde på smulor och åthutningar men i påskvärmen snäste vi knappt ens åt yngsta ungen Jennet. Stugan var rofylld, rentav. Tills dörrhålet mörknade.
Min Alizon hade svavel och gråt i blicken – lockhåret föll ned i hennes ansikte. Alldeles i skogsbrynet hade hon stött på en nasare och bett att få köpa nålar som kan mana fram kärlekslycka, men fått ett hånskratt. En snärta som hon hade inte råd att betala, sade han.
”Han föll till marken, mamma!”
Jag och Jimmypojken slutade andas.
”Gubben vägrade sälja, så jag sade att jag hoppas att du blir sjuk, din vårtgubbe. Då föll han, den gamle geten!”
Lillasyster Jennet gällskrattade tills jag smällde in henne i stugväggen, hon är oäkting och begriper inte bättre. Alizon är av klokare virke: när hon sansat sig gick hon med en bunke havre till nasaren som förlåt – då hade Jennet fortfarande inte bett om ursäkt för att hon skrattat. Alizon var uppskrämd resten av kvällen, men jag flätade hennes hår och sedan fortsatte vi med vårt. Så trodde jag.

“Inom en grisblink kom order från häxjägarn att mor min skulle gripas.”

Jag grillade en koltrast minuterna innan Alizon togs från oss. Lågorna sprakade till när häxjägarn Nowell själv drog upp dörren och brölade som en tjur in i stugmörkret.
”Ur skjulet med er, trollkärringar!”
Rösten blev en kniv.
”Det gäller Drottning Elizabeths lag mot besvärjelser, förtrollningar och häxeri.”
Så grep han min Alizon i blusen och slet upp henne i sin vagn. Hjulekot lämnade efter sig en dov klangbotten.
Jimmypojken knöt nävarna och gick undan. Protestanterna viskade borta vid skogsbrynet innan de fortsatte med sitt. Jennet pickade på mig med nioåringsfrågor och jag hade inga svar att ge.

Draget från dörren blev så kyligt. Så småningom tog väl dagen slut, men morgonen därpå kom häxjägarn genom dimman och hämtade Jennet också. Några timmar senare kom ungen hem igen, vägrade berätta om förhören, rusade undan mina örfilar uppför kullarna. Inom en grisblink kom order från häxjägarn att mor min skulle gripas.
”Blindkärringen sägs ha häxat ihjäl varenda människa som inte gett när hon tiggt.”
Han satte mor min i cell med Alizon, tog även vår granne Tjattret och hennes dotter. Avklädda och med snaggade huvuden försvann de fyra bakom en tung port. Utanför stod jag med Jimmypojken och vi kunde bara be.

“En smal strimma av ljus inuti mig. Kanske kunde vi finna en väg ändå.”

Dagarna kröp i en evighet och ingen kom hem. Skräcken som en skogsbrand. Jennetungen tjurade över sin tomma mage, men jag bara grät, mäktade inte med att tigga mat. Det blev Jimmypojken som rätade på ryggen.
”Vi samlar ihop klokt folk, håller mässa här hemma och ber vänner och Gud om råd”, sade han.
En smal strimma av ljus inuti mig. Kanske kunde vi finna en väg ändå.
Mor och son Bulcock, tanten Preston, Alice och Mould-Heels från stugorna intill lovade alla att hjälpa – de krävde bara något att stoppa i magen, skrangeltanterna. Bön på långfredagen, bestämde vi – då är tron som starkast. Helst hade jag velat bjuda på korsbullar mot onda andar, men vi hade inget mjöl så på skärtorsdagen stal Jimmypojken ett lamm från protestanterna istället. Jennetungen fick gå efter vedpinnar och skrek när jag daskade henne, men ved hittade hon.

Mould-Heels var först genom dörren på långfredagskvällen. Hon hade hasselnötter med sig. ”Mor din har hjälpt byns sjuka i femtio år”, sade hon. ”Gud får ut dem båda, oroa dig inte.” Hennes kram var varm och väckte hoppet.
Jennet vägrade rosta påsklammet, påstod att jag gripit om hennes arm så att den värkte men sonen Bulcock snurrade spettet i timmar. Sent på långfredagen höll vi mässa under himlen för Alizon och mor min.

Svekets fotsteg måste ha viskat över marken redan dagen därpå.

“Månader kröp förbi medan elva kroppar tunnades ut i stenhålans svartmörker. ”

”Så ni trollkonor samlades för att dyrka satan, va?!”
Jag riste på huvudet, men häxjägarn Nowells fingrar grävde sig i min arm. Han hade ett trovärdigt vittne, sade han.
En protestantgubbe spottade i marken utanför stugan.
”Jag borde ha förstått på skelögonen att fulkärringen var häxa”, hörde jag Nowell muttra när de släpade iväg oss.
Fyra timmar senare såg vi silhuetten av Lancaster slott, den gamla skräckborgen.

Ned under borggolven – jag har inte sett ljuset sedan dess. I en dragig stencell från mörkertiden trängde de in oss allihop, utom Jennet. Fast hon är som en råtta småungen, klarar sig alltid. Månader kröp förbi medan elva kroppar tunnades ut i stenhålans svartmörker. Borde jag ha erkänt att vi var katoliker som hållit långfredagsmässa? Vi hade dött för det också.

Veckan efter att mor min dött bort i cellen dök Jennet upp i spökborgen. Hon blängde som en surko när hon såg oss, påstod högljutt att vi alla dyrkat Satan på långfredagen. Hon pekade med utsträckt arm.
”Tanten Preston! Bulcocks! Alice! Mould-Heels!”
Jag försökte tysta henne med ögonen.
”Mor nöp mig och bjöd alla att frossa på stulen mat mitt i fastan!”
Allvarsamma nickar omkring oss.
”Har ni ull på ögonen?!” ville jag ropa. ”Ert så kallade vittne är ju en ljugande skitunge!” ”Min bror Jimmy kan framkalla en magisk djävulshund.”
Ungen måste sluta!
”Tyst med dig!”
Jag kunde inte mer.
”Du tar livet av oss!”
Men oäktingen pekade på mig, sade att jag gjort lerfigurer av byfolk och smulat dem till döds.
Jag grät och då grät ungen också och äntligen blev hon tyst. De släpade mig tillbaka till lortcellen då, sade att jag störde rättvisan.

“Så blev vi tio som ska hängas här. Inga försvarare, bara fukt och mörkertid.”

Man får inte tortera människor längre. Men häxor är inte människor.

Min blus trasades sönder. Alizon bröt flera revben. I någon av alla plågor började vi ange varandra: en granne var en mara, en dotter levde som trollpacka, en mor flög på kor i månsken. Torterar man en människa länge nog bekänner hon det mesta.

Jimmypojken medgav till sist att han var en trollunge och sådant går inte att ta tillbaka. Nu kan min son inte längre stå eller ens höra. Senast jag hörde honom tala svarade han ”ja”, på alla häxjägarns frågor.

Så blev vi tio som ska hängas här. Inga försvarare, bara fukt och mörkertid.

Galgen väntar vid hedarna utanför staden. Gropen är redan grävd i jord som ingen välsignat, strax intill självmördarnas benknotor. Skräckslagen Alizon gömmer ansiktet mot min blusärm.
”Hjälp mig, mor!”
Hon som inget gjort.
Mould-Heels är vänlig till och med härnere i svälthålan. Men hon grät inte under tortyren. Sådant kan betyda något. Tanten Preston har börjat prata med skator genom gluggen här, jag har själv hört henne. Något är skevt med Jane Bulcock och hennes son – de väjer med blicken, jag har känt något på mig och det sade jag till häxjägarn. Och Tjattret är en besk en, kommer inte ens härifrån. Hennes dotter har ett krokigt finger – mor min fick känslan av att kärringen trollade ned hennes minne i mullen förra året, så att hon glömde ta ut brödet ur ugnen.
Jag vet inte jag. Min fin-Alizon berättade en gång för mig att någon sett flera av dem dansa med trollen, att de drack och kastade dyrbart socker in i elden.

Lina Nordquist, författare till Dit du går, följer jag och Livet innan du dör.

Bild på Pendl-häxorna från Wikimedia commons

Fakta: Pendle-häxorna

Pendle-häxprocesserna år 1612 är välkända häxprocesser i engelsk historia och de mest dokumenterade från 1600-talet. De anklagade, tolv personer som bodde i området runt Pendle Hill i Lancashire, ställdes inför rätta för att ha mördat tio personer med hjälp av trolldom. Lancaster Assizes höll prövningar för alla utom två av de anklagade – tillsammans med andra, inklusive Samlesbury-häxorna – under den 18-19 augusti 1612, vilket resulterade i ett antal rättegångar som kallas Lancashire-häxprocesserna. En av de anklagade ställdes inför rätta i York Assizes den 27 juli 1612, medan en annan dog i fängelse. Bland de elva personerna som ställdes inför rätta – nio kvinnor och två män – ansågs tio skyldiga och avrättades genom hängning, medan en person friades från anklagelserna.

Bok 1

Dit du går, följer jag av Lina Nordquist

Pocket

Köp boken

Det är sekelskiftet 1900 och Unni, Armod och lille Roar kämpar för att hitta ett nytt hem och en plats att kalla sin egen. Deras resa leder dem från Norge till en öde skog i Hälsingland, där de tvingas kämpa mot naturens krafter och den brutala skogsbonden. Men deras kärlek är starkare än allt, och de kämpar tillsammans för att överleva och skapa en ny tillvaro.

Mer än sjuttio år senare sitter Kåra vid köksbordet som Armod byggde och planerar begravningen för sin svärfar Roar. Men det finns en mörk hemlighet som ligger gömd i hörnen, en hemlighet som Kåra är fast besluten att avslöja. Vad hände egentligen när Roars föräldrar kom till huset? Dit du går, följer jag är en dramatisk historisk roman som visar oss hur beroende vi alla är av varandra och om kärlek som övervinner alla gränser.

Lyssna på boken

Läs som E-bok

Bok 2

Livet innan du dör av Lina Nordquist

Pocket

Köp boken

Fyra grannar i ett villaområde i Uppsala bär på sina egna hemligheter och bagage. I Livet innan du dör berättas om den rörande, dramatiska och ljusa natten de möts i en av trädgårdarna. Deras olika livsval och erfarenheter vävs samman till en berättelse om längtan efter försoning och kärlek, men också om skam och sönderfall.

En av grannarna är en yrkeskriminell, en annan har korsat fyra hav för kärlekens skull och den tredje var en gång polis, men tvingades sluta. Trots att de verkar leva i en idyllisk villamiljö, står väldigt lite rätt till. När kvällen fortskrider och mysteriet djupnar, kommer spänningen att hålla dig på helspänn.

Lyssna på boken

Läs som E-bok

Lina Nordquist

Lina Nordquist, för närvarande riksdagsledamot och gruppledare på för Liberalerna, har en bakgrund som diabetesforskare och en doktorsexamen i fysiologi. Hon är från Hälsingland och bor nu i Uppsala med sin familj. Hennes senaste bok, Livet innan du dör, är den andra efter debuten Dit du går, följer jag, som fick utmärkelsen Årets bok 2022.