Leif Randts ”Allegro Pastell” är det sannaste som har skrivits om vår tids unga vuxna.
Så skriver Upsala Nya tidning om den superhypade tyska generationsromanen Allegro Pastell, nu ute på svenska. Och vad är det med Berlin? Vad är det med det strama språket och den extrema individualismen som lockar så mycket att den här boken forsar genom alla sociala flöden?
Visa detta inlägg på Instagram
En självupptagen generation
Allegro pastell har hyllats som en generationsroman för millennials och fått enorma framgångar i Tyskland med sina skiftande tidsperspektiv och berättarstilar. Också Leif Randts sätt att ladda vardassituationer med en nästan filosofisk innebörd har fått mycket uppmärksamhet – hur de små detaljerna framstår som avgörande livshändelser. De två huvudpersonerna är exempel på många kreativa och urbana människor som föddes mellan tidigt 1980-tal och 1990-tal – och som kan hittas särskilt ofta i Berlin. Allt Tanja och Jerome sysslar med kretsar kring dem själva och det är möjligt eftersom de inte har några djupare problem. Deras föräldrar är akademiker, de är vita, friska och har inga barn. Sociala orättvisor verkar inte heller störa dem. De har därför stor kapacitet att ta itu med sig själva och livets ytligheter. Livsvalen styrs av inte bara av vad de själva gillar, utan av effekten de ger. Och just därför, kanske, är det som vi vill läsa om dem.
Om boken
De är hippa, framgångsrika – och deras liv är som en enda performance: debutförfattaren Tanja Arnheim och den webbdesignern Jerome Daimler har ett långdistansförhållande. Medan Tanja nu arbetar med sin andra bok i Berlin, är Jerome efterfrågad som webbdesigner. Han gör sina många och välbetalda jobb från sina föräldrars bungalow. Och till en början fungerar allt perfekt, planerat in i minsta detalj som det är. Känslor, kläder, fester: de analyserar ständigt sig själva och sitt beteende. Allt optimeras till absolut perfektion. Men efter Tanjas 30-årsdag förändras något. Kommer ”Tysklands nästa kärlekshistoria” fortfarande ha ett lyckligt slut?