Elly Griffiths om pseudonymen: ”Mitt riktiga namn låter för påhittat”

Jag har fått intrycket av att du har en speciell relation till Sverige. Stämmer det?

— Ja! Sverige var första land att köpa de utländska rättigheterna till mina böcker. Svenskarna verkar dessutom vara särskilt förtjusta i Ruth Galloway. 

Kanske beror det på vår kärleksfulla relation till den i England kallade cosy crime-genren. Men i förra boken Nattfalkarna fick huvudkaraktären Ruth även en ny kollega med koppling till Sverige. David Brown är gift med en svenska och har verkat vid Uppsala universitet. Sverige har alltså till och med letat sig in i Elly Griffiths böcker.

Men så var det det där med Elly Griffiths. Själva författarnamnet är nämligen en pseudonym.

— Mitt riktiga namn är Domenica de Rosa, vilket ju låter påhittat och kanske något för romantiskt för spänningsgenren… Så när jag skrev min första deckare kom jag och min förläggare överens om att byta till ett mer deckaraktigt namn. Min mormor var Ellen Griffiths, and so there we are.

Nu finns Elly Griffiths nya roman äntligen på svenska, med titeln Det låsta rummet. Eftersom läsarna kunnat vänta sig nya berättelser om Ruth Galloway med samma jämna mellanrum ville Griffiths inte helt sonika hoppa över pandemin. Men hur skriver man om något vi alla är så utled på och helst vill glömma och gå vidare från?

— Jo, ett klassiskt motiv inom deckargenren är förstås mysteriet med det låsta rummet. Och under Covid blev ju hela samhället ett enda låst rum! Och även i verkligheten fanns en hel del död och skräck under den tiden. Vilket var minst sagt utmanande att gå tillbaka till och skriva om…

Och eftersom Ruth Galloway är rättsarkeolog är samtliga hennes mordgåtor sammanvävda med ett historiskt mordfall. I nya boken blev det småningom självklart att koppla samman coronapandemin med en av historiens värsta farsoter — pesten.

— När pesten härjade som värst gjorde man lockdown genom att bokstavligt talat låsa in folk i deras bostäder. Och för att påminna om att hålla avstånd till varandra hade man långa käppar som man höll ut i vädret.

Det kan noteras att man har kunnat se liknande käppar på stan även under Covid-19.

— Eftersom det inte är alldeles lätt att veta hur långt två meter egentligen är uppmanades man i England att tänka sig tv-programledaren Richard Osmans fulla längd, säger Elly Griffiths med ett hjärtligt skratt.

Om namnet låter bekant är Osman förstås även författaren bakom de hyllade mysdeckarna om Torsdagsmordklubben.

Vad har du på gång härnäst och hur vet man som författare vilken idé man borde satsa på?

— En väldigt bra fråga. I mitt fall är det åtminstone ingen brist på idéer. Häromdagen pratade jag med den svenska författaren Catharina Ingelman-Sundberg (Pensionärsligan, reds. anm) som sade att hon har minst tre bokidéer i huvudet samtidigt. Så är det också för mig. Men närmast har jag en bok till om Ruth på väg, och därefter har jag en helt ny spänningsserie på gång!

Så det är dags att ta avsked av Ruth Galloway?

— Jag har som sagt en bok kvar, The Last Remains, men sen känner jag att jag har berättat Ruths historia klart. För nu i alla fall, kanske inte för evigt.

En annan del av att jobba som författare är det Elly Griffiths gör just när vi träffar henne, på bokmässan i Göteborg, nämligen att möta läsarna. Signeringskön ringlar sig lång efter hennes panelsamtal tillsammans med Johan Theorin och Anna Jansson, under ledning av Pekka Heino. Detta är något Griffiths/de Rosa verkligen uppskattar.

— Åh, jag kan inte tänka mig något bättre. Att folk kommer fram och berättar vad böckerna har betytt för dem är en underbar belöning för all tid man har lagt ned i ensamhet i skrivarstugan. Och den här bokmässan är mycket större än vad jag hade väntat mig, och så full av liv!