Hon vinner Årets bok 2022: "skrivandet har blivit mitt skulpterande"

Det är en lycklig och tacksam pristagare vi möter i Kungsträdgården. Med ett stort leende på läpparna berättar Lina Nordquist om hur hon fick veta om priset.

— Jag var på Stockholms Centralstation och skyndade mellan möten när min förläggare Åsa Selling ringde, och jag blev så glad att jag bara ville stanna någon och ge den en kram! Men jag lät bli…

Vad betyder det för dig att tilldelas priset?

— Böcker har betytt så mycket för mig, ända sen jag var mycket liten. Men när jag själv började skriva kunde jag ju aldrig tro att det någonsin ens skulle få pärmar och hamna i en bokhylla. Jag kan inte tänka mig något finare än att människor tycker om min bok och har röstat på den.

Nu är det drygt ett år sedan Dit du går, följer jag kom ut och redan tidigt fick den ett mycket varmt mottagande. Dessutom uppmärksammades den som en särskilt stark debut. För Lina har det gångna året inneburit att för första gången få möta läsare.

— Jag blir så glad av att kunna prata med andra människor om mina låtsaskompisar! Karaktärerna har ju varit mina egna påhittade figurer, men sedan romanen kom ut händer det att folk kommer fram och säger: ”Jag måste bara fråga en sak om Kåra…”

När vi stämde träff ville du ses vid Molins fontän. Vad är din relation till den här platsen?

— Jag tycker mycket om Molins fontän och det är också Franks favoritplats (huvudkaraktären i Livet innan du dör, reds. anm). Det är mitt i stan, mitt där allting händer, och samtidigt finns här ett sånt lugn. Förr kunde folk utan pengar komma hit och hämta vatten, som ju var en bristvara på den tiden. Numer är det väl en hångelplats, tror jag. Det är hit Frank och Jarl kommer första kvällen, när de just har träffats.

I övrigt utspelar sig Livet innan du dör i Uppsala, där Lina själv bor. Också debutromanen utspelade sig i en miljö hon själv har relation till: Hälsingland där Lina Nordquist växte upp.

— Jag tror min fantasi fungerar på det sättet, jag behöver känna igen mig i miljön för att kunna röra mig obehindrat i fantasin.

Lina berättar att hon i och med att hon hittat till skrivandet också funnit sitt substitut för de mer handfasta sysslor som hon, åtminstone enligt henne själv, inte har lika stor fallenhet för.

— Nej men jag är inte bra på praktiska saker. Lagar jag mat eller bakar brukar mina barn skeptiskt titta på mig och fråga: ”Har du gjort det där själv? Är det säkert att du följt receptet?” Istället har skrivandet blivit mitt hantverk, mitt skulpterande. Det är liksom min trädgård.

Även om Linas två romaner givits ut med ett års mellanrum berättar hon att de kom till samtidigt.

— Det var lite slalom från den ena till den andra, men jag tycker egentligen inte det är så mycket konstigare än att ha två rabatter att sköta om. Jag märkte tidigt att jag hade två berättelser som inte passade ihop, och då fick det bli två olika dokument.

När vi intervjuade dig förra gången sa du att ditt skrivande började genom att du ”samlade anteckningar som en skata”. Var det så också med Livet innan du dör?

— Ja, till en början hade jag ingen aning om hur det hela skulle höra ihop. Men efterhand kom jag på att de alla har gemensamt att deras hem är något annat än vad det verkar på ytan. För någon är hemmet lite av en minneslund och för någon annan är det ett fängelse. Sånt tänker man inte på när man cyklar till jobbet och passerar så många olika hus, att bakom varje fasad finns minst ett helt liv.

Både Dit du går, följer jag och Livet innan du dör skildrar utsatta människoöden. Hur är det som författare att gå så djupt in i misären, hur mycket påverkas man av det man skriver?

— Jag har förstås känt alla känslor som finns i boken medan jag skrivit — jag tror man måste känna starka känslor för att kunna skriva om starka känslor. Och för många människor ser livet ut så här. Jag kan ju stänga igen laptoplocket när jag skrivit klart. Det är eftersom så många har det så här som jag känt att jag måste skriva om det.

Lina Nordquists författarskap präglas av ett kondenserat språk. Varje enskild formulering och bild har filats med stor noggrannhet för att få till rätt känsla — le mot juste. Lina berättar om sin särskilda metod för att redigera text.

— När jag skrivit färdigt gulmarkerar jag hela bokmanuset. Hela dokumentet. Sen kan jag gå in lite varstans och ändra och putsa — skulptera. Men jag får inte avmarkera texten förrän jag verkligen känner: så här ska det stå. Det var så här jag menade.

Det låter som att det tar lång tid?

— Skulle jag bara göra det för att bli klar så skulle det nog bli som när jag bakar. Inte bra, helt enkelt. Det tar verkligen lång tid, men jag skriver för att jag trivs i det.

Med två romaner och det prestigefyllda priset bakom sig är Lina Nordquist en etablerad författare. Och hon ger sannerligen uttryck för en djup passion för det.

— Att skriva är lite som när man lekte som barn — vad som helst kan hända! Det är det jag älskar. En kotte kan vara ett berg och det inget konstigt om en nallebjörn blir kär i en skalbagge. Och så finns det så många vackra ord, som verkligen blänker. Jag vill fortsätta plocka dem.