Viveca Sten om skrivandet: ”Som att lägga pussel baklänges”

Det är påsklov och högsäsong i Åre. Områdets mest kända och tjusiga designhotell är fullbokat med gäster. Men så hittar personalen en kvinna som blivit brutalt knivmördad i en av hotellets finaste sviter. Hon har fått halsen avskuren, sängen är klibbig av blod.

Viveca Stens senaste spänningsroman Botgöraren har en dramatisk inledning. Som lätt yrkesskadad deckarförfattare började det med att hon såg en scen framför sig. Den här gången kom scenen till henne på ett fint hotell. Vad skulle hända om en städerska hittar ett lik i ett av de vackra rummen?
– Väldigt ofta får jag en bild i huvudet. Jag ställer frågor till mig själv: Vad händer? Vad betyder det? När jag gör det växer historien fram. Det gör i sin tur att det är roligt att jobba och jag kan vrida och vända på berättelsen. Det är som att lägga ett pussel bakifrån, säger hon.

Spåren leder polisen till det förfallna gamla högfjällshotellet i Storlien. Medan Daniel och Hanna, karaktärerna vi lärt känna i de tidigare böckerna, gräver djupare i mordet kämpar Daniel med sina barndomstrauman.
– Ett tema som går igen i hela boken är frånvarande fäder och vad det gör med pojkar och män. Jag ville utforska och spegla den frågan från olika vinklar. Vi är så fast i våra barndomsminnen. Det kan tyckas märkligt att vuxna människor ändå är så plågade av vad som hände när de var små. Och samtidigt har man alltid ett val – du kan aldrig ändra det förflutna men själv påverka din framtid.

Fastnade i fjällen under pandemin

Botgöraren är den tredje boken i Åremorden som utspelar sig i de jämtländska fjällen. Bokserien var aldrig riktigt något som Viveca planerat för. Hon kallar den första boken i serien, Offermakaren, för en ”coronabok”.
– Vi var i Åre när corona slog till våren 2020. Jag skulle vara där januari till februari och sedan åka på en enorm utlandspromotion under våren för att till sommaren börja skriva på nästa Sandhamnsbok. Jag skulle till Kina, Sydamerika och studsa runt i hela Europa. Men när corona slog till hände två saker. För det första blev allt jag skulle göra inställt på tre röda sekunder. Jag hade en helt fri agenda. För det andra var det lika illa att åka från Åre tillbaka Stockholm. Så vi blev kvar där. Och det ledde till att jag hade ledig tid och var på den här fantastiska platsen.

En morgon skulle Viveca och hennes familj ut och åka skidor. När liften långsamt kom glidande emot dem såg hon scenen framför sig: Ett lik i stolliften, med frostskadad hud och iskristaller på ögonbrynen.
– Jag kom hem och började skriva, men jag berättade inte om det för någon. Inte ens för min man.

Hon tillbringade våren i Åre tillsammans med bokmanuset, som hon skrev klart innan hon delade det med sitt förlag.
– Jag var lite dramatisk. Vi skulle diskutera nästa Sandhamnsbok och precis innan mötet skulle börja tog jag en skärmdump på manuset och skickade ut det till alla. Sedan gick jag in i mötet och de såg ut som fågelholkar allihop, säger Viveca.

Hur har det varit att lära känna nya karaktärer och platser?
– Det har varit jättekul. Jag älskar Åre. Efter så många böcker om Sandhamn behövde jag nog lite nytt syre. Jag har hängt väldigt länge med Thomas och Nora i Sandhamn, det är inte orimligt att man behöver lite nya kompisar. Jag är inte lika förankrad i Åre som i Sandhamn men det har varit lätt att finna sig till rätta, folk har varit vänliga och generösa med sin tid.

Fler böcker i Åremorden

Viveca har tidigare sagt att serien ska bli en trilogi, men nu är den tredje boken här, och det blir inte den sista.
–Det har varit den svåra frågan hela våren. Men nu har jag har bestämt mig för att det i alla fall blir en Åremorden-bok till. Sen får vi se! Jag är inte riktigt klar med Hanna och Daniel. Man förstår när man läser slutet av Botgöraren att det skulle vara kriminellt att avsluta på det sättet. Då skulle mina läsare bli vansinniga på mig.

Efter 22 böcker, vad är din främsta lärdom som författare?
– Att lita på mig själv och att jag kan få till en bra bok. Det svåraste är att skriva början på böckerna, när man sitter där med ett synopsis på 30 sidor som ska bli 400 och tänker hur ska jag få ihop det här. Men även om det första utkastet är hur klyschigt och banalt som helst vet jag att jag är jätteduktig på att redigera. Den verkliga tillkomsten av en bok är inte grundmanuset, det är all tid man lägger på att redigera.