Årets bok-nominerade Nathan Harris om "Vattnets sötma"

Grattis till nomineringen till Årets bok! Vad tänkte du först när du fick beskedet?

— Överväldigad. Det är helt overkligt att få en sådan nominering av domarna och jag är stolt över att veta att de uppskattade min roman så mycket. Det är en dröm som går i uppfyllelse.

För de som kanske inte känner dig redan, hur skulle du beskriva dig själv?

— Jag är en enkel person som uppskattar en ny kopp kaffe, en bra roman, en stark cocktail och ett långt bad. Inte allt på samma gång, märk väl. Det skulle vara lite mycket.

Och hur skulle du beskriva din roman Vattnets sötma?

— Under inbördeskrigets avtagande dagar söker bröderna Prentiss och Landry – befriade av Emancipation Proclamation – sin tillflykt till George Walkers och hans fru Isabelles hembygd. The Walkers, plågade av förlusten av sin ende son i kriget, anställer bröderna för att arbeta på sin gård, i hopp om att genom en oväntad vänskap dämpa deras sorg. Prentiss och Landry planerar samtidigt att spara pengar för resan norrut och en chans att återförenas med sin mamma, som såldes bort när de var pojkar.
— Parallellt med deras berättelse pågår en förbjuden romans mellan två konfedererade soldater. De unga männen, som nyligen återvänt från kriget till staden Old Ox, möts i hemlighet i skogen. Men när deras hemlighet upptäcks, resulterar det i kaos, inklusive ett mord som skakar hela samhället. I efterdyningarna av så mycket kaos är det Isabelle som framstår som en osannolik ledare, som erbjuder en helande vision för landet och för de nyligen fria medborgarna i Old Ox.

Vad var det svåraste med att skriva din roman?

— Det fanns många utmaningar, men den största var att se till att jag gjorde karaktärerna rättvisa. Specifikt Prentiss och Landry, de emanciperade bröderna. Det finns inte många representationer av frigivna människor, inte ens i amerikansk litteratur, så det kändes som en historisk plikt att göra dem så verkliga och mänskliga som möjligt. Jag vill att läsaren verkligen ska känna vad dessa bröder måste ha gått igenom. Jag vill att läsarna ska känna deras smärta och deras kamp, men också att bevittna djupet av deras mänsklighet och deras beslutsamhet att leva ett bra liv efter att ha utstått så mycket trauma. Dessa människor förtjänade att få sina historier berättade, och många hade aldrig möjlighet att göra det. Jag är glad, genom fiktion, att jag har en roll i att rätta till det felet.

Om Vattnets sötma lästes i en bokklubb. Vilka frågor skulle du vilja att de diskuterade efter att ha läst den?

— Frihet är ett begrepp som tas upp upprepade gånger i denna roman. Vilken känsla av frihet strävar varje karaktär efter? I slutändan, hittar de det?
— Även om romanen är historisk, talar många av de frågor som tas upp i boken till nuet (de om ras, klass, privilegier, etc.). Kan du komma på några mer aktuella frågor som romanen presenterar? Var ser du dem i romantexten, och hur engagerar sig karaktärerna med dem?

Du är nu nominerad till ett svenskt litteraturpris. Vad är ditt förhållande till Sverige? Har du någonsin varit här?

— Sverige? ”Det är Underbart!”. Jag var kanske tvungen att slå upp hur man säger det, men jag står fast vid påståendet! För att vara helt ärlig har jag aldrig varit i Sverige, men det är överst på min lista över länder att besöka när jag får chansen. Det verkar verkligen vara ett underbart ställe!

Vad händer härnäst? Någon ny bok på gång, redan nu?

— Jag jobbar hårt på min andra roman, men det skulle vara för tidigt att dela med mig av några detaljer. Som en vis person en gång sa ”Tala inte, så att vi inte bryter förtrollningen.”

Och en sista fråga, vilken är din absoluta favoritbok, som du aldrig glömmer?

— Berättelsen om Ferdinand, av Munro Leaf. Min första kärlek som ung läsare, och en tidlös klassiker. Må vi alla vara lika fridfulla som Ferdinand, och må vi alla ha chansen att hitta en ledig stund, medan världen är tyst omkring oss, att helt enkelt stanna upp och lukta på blommorna.