Margareta Magnussons bästa levnadsråd: "Ha det så trevligt!"

Din bok om Döstädning blev en enorm succé, även utomlands. Hur var det?

— Bitvis förvånande… det är klart jag blev glad, men jag har liksom bara åkt med. Jag fick vara med om så mycket kul och får träffa många trevliga människor, säger Margareta.

Boken öppnade också upp för samtal om döden. Berätta.

— Det var därför förra boken väckte så stor uppmärksamhet tror jag. Man pratar liksom aldrig om döden, trots att det är det enda vi kan vara säkra på att vi kommer vara med om.

Vi slår oss ned i Margaretas trevliga tvårummare på Södermalm, och börjar över en kopp kaffe prata om hennes nya bok Levnadsråd från någon som troligtvis kommer dö före dig.

— Det har varit min sysselsättning under pandemin när jag inte kunnat gå ut. Det har varit roligt.

Om du fick välja ett levnadsråd du vill förmedla till våra läsare, vad skulle det vara?

— Have fun. Ha det så trevligt! Det borde vara den röda tråden genom livet. Ibland är det inte så lätt förstås, men då är det bara att elda på.

Boken heter levnadsråd men det kunde också hetat trevnadsråd, eftersom du ju ger en rad exempel på hur man kan göra livet lite mer trivsamt.

— Det har du alldeles rätt i! Jag vet inte om jag hinner ändra nu…

Skulle du säga att du är en person som njuter av livet?

— Absolut. När det går gör jag det. Det är så mycket som är tråkigt i världen, så man måste liksom bjuda till lite för att det ska bli trevligt. Idag räcker det med att öppna tidningen så känns det hopplöst, men man måste försöka hålla ett öra öppet och ett stängt på något konstigt sätt.

I Levnadsråd beskriver Margareta vackert ting som skänker glädje i vardagen, så som de varma äggen till frukost, att sköta om sin frisyr och sina kläder, samt framför allt att se till att äta choklad ofta. Framför oss står ett härligt fat med chokladkaka som Margareta gärna bjuder en bit av.

Du skriver också att du haft stor glädje av att omge dig med unga människor.

— Det är så härligt med unga människor. Det är viktigt för oss gamla att ta vara på er yngre, och umgås över generationsgränserna.

Tror du att vi unga borde lära av er äldre?

— Nja, inte mer än vad ni har lust med! Men ibland har jag själv tänkt, när någon dött, att det var synd att jag inte ställde fler frågor innan det var för sent.

Du introducerar för läsarna en av dina vänner, följeslagare och stora stöd i livet — rollatorn, som du döpt efter din saknade man. Vad betyder Lars Harald för dig?

— Den är mitt stora stöd i livet. En sån här ska du inte vara rädd för, den dag du behöver den. Jag är bortskämd att jag har min rollator! Jag lastar den full med grejer som jag behöver när jag går runt här hemma.

Du berättar om en del besvär som uppstår när man åldras. Men finns det något som blir lättare när man blir äldre tycker du?

— Ja, människor är ju så snälla. De ser att vi behöver hjälp med att öppna dörrar och så vidare, och är aldrig sena att oombedda att bemöta en med vänlighet och hjälpsamhet.

I boken berättar du också berörande om när du såg döden i vitögat. Hur har den händelsen påverkat dig?

— Till exempel är jag inte längre rädd för att dö. Jag har redan gjort det. Och det var bara som att dra ur sladden.. Släcka lampan. När det är över så är det över, och det tycker jag är skönt. Att få träffa sina nära och kära där oppe hade förstås varit trevligt, men då får man ju tänka på att även ens fiender förmodligen står där på rad och väntar på att få trakassera en igen!

Plötsligt drar ett pipande igång i lägenheten, det är Margareta som har råkat komma åt nödlarmet hon har runt handleden. Margareta förklarar med enorm vänlighet till larmcentralen att det var ett misstag. Det är lätt hänt, och tur är ju det förstås.

Nu kommer våren snart, med tillhörande vårstädning. Vad är våren för dig?

— Början på en ny cirkel, och så vårstädning förstås! Ute på min balkong har vintergäcken kommit, och snödropparna. Det är så härligt.

Tror du att man blir lyckligare av att hålla ordning på sina saker?

— Ja, då vet man var man har allt och man slipper springa runt och leta.

Margareta Magnusson debuterade som författare vid 85 års ålder. Innan dess har hon varit tecknare och konstnär. Jag avslutar med att fråga om hon hållit konstnärsskapet vid liv.

— O ja! Än har inte färgerna torkat!