Heidi Linde: "Jag ville belysa så många aspekter av modernt samliv som möjligt"

”Det här är jag. Jag har blivit sån. Jag måste rädda mig själv.”

Ett utdrag ur första kapitlet i Heidi Lindes roman Vad hon klagar över när hon klagar över hushållsarbetet. I boken skriver hon om instängdheten två kvinnor upplever mitt i livet. Här finns trebarnsmamman Vigdis som vill bryta upp med sin man efter tjugotvå år tillsammans och Linn som börjat tvivla på sig själv och sitt yttre. Det är ett konstant pågående övervägande som maler i huvudet; vem ska ta hand om barnen, går det att leva i ett äktenskap utan att förlora sig själv och är det fler som låser in sig på toaletten för att gråta?

Den norska författaren debuterade första gången i slutet av nittiotalet som barnboksförfattare. I början av tvåtusentalet gav hon ut sin första vuxenroman och 2011 fick hon sitt stora skönlitterära genomslag med Nu jävlar!. Hon har tidigare skildrat människoöden men nu har hon tagit det till nya höjder när hon ärligt och rakt skriver om förhållandets- och jämställdhetens utmaningar.

Hur kom du på historien om huvudkaraktärerna Vigdis och Linn?

— Det första jag kom på var titeln. Den gillar jag själv och har fått mycket respons på. Sen var jag tvungen att komma på vilken typ av berättelse som kunde bära en så svår titel. Jag ville belysa så många aspekter av modernt samliv som möjligt, så jag valde två olika kvinnor som huvudpersoner.

Du skriver om påfrestningarna att vara kvinna, hur mycket är taget från ditt egna liv?

— För mig är frågor om det självbiografiska svåra att relatera till. För vad innebär det att skriva om sitt eget liv? Är det de yttre, de igenkännbara sakerna – som antal barn, ålder, livsstil, etc. I sådant fall skriver jag lite självbiografiskt. Men jag använder alltid, oavsett om jag skriver för barn eller med en man som huvudperson, personliga överväganden och mina egna känslomässiga upplevelser. 

Linn och Vigdis är två kvinnor som känner sig instängda. Vad har du för tips till andra som befinner sig i vardagskaoset och har äktenskapsproblem?

— Det är en stor fråga som inte kan besvaras med en mening. Och allas erfarenheter, och inte minst behov, är olika. För mig ligger mycket i att hinna vara ensam. Det är viktigt för mig att ladda om och få energi. Andra behöver andra saker. Men att ibland stanna upp och fråga – vad behöver jag?, kan vara bra att arbeta utifrån. 

Vad har boken fått för bemötande?

— Jag har fått mycket bra respons på den här boken. Jag fruktade att den kunde avfärdas som något som ”bara handlar om den triviala vardagen”, men som författare upplever jag att det är i vardagen mycket av magin och konflikterna ligger, och det triviala och existentiella hänger ofta närmare samman än man kan tro. I övrigt är jag glad att flera manliga läsare har gett feedback. Flera har sagt att de fått nya perspektiv på relationer och uppbrott. Två kvinnor har också hört av sig och berättat att de lämnat sina män som en direkt följd av att ha läst min bok. Jag hoppas att jag kan ta det som en komplimang?

Boken upplevs först som främst en medelåldersroman men efter att ha läst boken känns det som att många kan relatera till boken. Vilken är målgruppen?

— Den yttre handlingen är ägnad till kvinnor som är i slutet av 30- respektive 40-årsåldern. Så igenkänningsfaktorn är kanske extra stor bland läsare i den åldersgruppen. Men jag tänker väldigt lite på målgruppen när jag skriver. Och jag tror att om du kommer nära karaktärerna och deras dilemman kan du komma åt något universellt och igenkännligt hos läsaren – oavsett om den är 25 eller 70 år. 

Du skriver om kvinnors obetalda känslomässiga arbete, vad är det?

— Jag är upptagen med ett begrepp som på norska kallas ”Det tredje skiftet”. Det första skiftet är lönearbete – där många skandinaviska par förmodligen upplever sig själva som relativt jämställda. Sedan kommer det andra skiftet, som är det synliga arbetet i samband med hus och hem; tvätta, laga mat och hämta barn på dagis. Här är vi kanske lite mindre lika än vad vi tror? Sedan har vi tredje skiftet, som är det osynliga och därmed underskattade arbetet som är förknippat med att organisera en familj.

— Vem kommer ihåg julkalender? Vem antecknar om ett föräldramöte i skolan? Vem tar ansvar för att köpa en födelsedagspresent till sin dotters kompis som fyller 5 år? Här menar jag att mycket arbete och ansvar faller på kvinnan utan att det är resultatet av en överenskommelse som paret gör. Det blir bara så… Och det är summan av dessa små men många uppgifter som kan överväldiga oss. En konsekvens är att många kvinnor väljer att arbeta deltid, vilket i sin tur får ekonomiska och politiska konsekvenser, exempelvis relaterade till pensioner. I den meningen är detta osynliga verk – som i vardagen framstår som något helt trivialt – långt mer omfattande än det kan verka.

Hur har processen sett ut när du arbetat på boken?

—  Jag grubblar över tanken länge, kanske ett eller två år, medan jag faktiskt skriver på något helt annat. I den fasen har jag ett dokument på min dator där jag skriver allt från lösa betraktelser, korta dialoger eller delar från en scen som kan passa in i den nya romanen. Det här är en väldigt öppen och förpliktande fas där inget är ”fel”. Sen sätter jag igång på allvar, lägger allt annat åt sidan och jobbar uteslutande med romanen. Det känns alltid som en befrielse. Nästan som att vara nyförälskad och gå in i ett förhållande, samtidigt som man vet att det också kommer vara en krävande och ibland smärtsam process.