Marie Lok Björk om Att välja ett liv: mormor och morfar var mina livs levande källor

Och så dog hon bara. Min mormor. Min extramamma. Min bokslukerska. Hon som gav litteraturintresset vidare till min mamma, som sedan gav den platsen, den fristaden även till mig.

Något av det allra finaste med att skriva romanen Att välja ett liv var att jag där fick dela mitt författarskap tillsammans med mormor och morfar. Visst hade de varit närvarande tidigare, som mina främsta supportrar. Min mormor brukade ta fram Handbok i jämställt föräldraskap till hemtjänstpersonalen, om det var någon som stod inför att bli förälder. Där stod hon, en 80-årig kvinna i en bruksort i norduppland, och propagerade för jämställt föräldraskap. Men från att ha funnits med som stöd först när boken väl var klar blev mormor och morfar en del av själva skapandet när jag skulle skriva min första vuxenroman. Det var nämligen hemma hos dem som själva idén föddes. Ovanför mormor och morfars säng hänger svartvita gamla foton inramade. Det var särskilt två foton som kom att bli avgörande för att min roman skulle ta form. Där fanns en bild på en tjusig kvinna i vit långklänning, som står framför ett stort fint hus och håller en liten flicka i handen. Kvinnan är min morfars mamma. På bilden bredvid är stämningen annorlunda. Där syns smutsen och fattigdomen. Där står statare uppställda på rad framför en statarlänga. Det var där den tjusiga kvinnan, min morfars mamma, skulle hamna. Det var där min morfar föddes. Jag hade fascinerats av dessa foton tidigare. Men när jag själv blev mamma fick bilderna plötsligt en annan innebörd. Jag blev besatt av att ta reda på hur en välbärgad ung kvinna, född till handlardotter, kunde bli det allra fattigaste i Sverige i början av 1900-talet, en statare. Så jag tog min dator, slog mig ner tillsammans med mormor och morfar och lät dem berätta. Jag behövde aldrig söka i några arkiv, göra släktforskning, jag hade min mormor och morfar, mina livs levande källor. Och var det någonting de tyckte om att göra så var det att berätta.

Under åren som jag skrev på min roman hann morfar bli sämre, trött i kroppen och lite förvirrad. Men när vi ägnade oss åt intervjuer, då var han klar och pigg. Kunde sitta i timmar och berätta. Och så trodde jag att vi skulle fortsätta göra under flera år framöver. Åtminstone jag och mormor. För mormor var inte dålig, inte förvirrad. Jag börjar med den här boken, tänkte jag. Processen var så innerligt lustfylld att jag gladeligen ville göra om det. Mormor har också oerhörda historier i sin släkt. Hennes mamma som hamnade på barnhem. Mormor som hade fyra systrar, men ingen bror. När den yngsta systern föddes och fadern fick beskedet att det blev ännu en flicka vände han sig om och gick. Det skulle inte bli någon son. Vad gör den händelsen med ens självbild, mormor? Du kom att berätta så många saker apropå den roman jag skrev om Ottilia, och vi var inte färdiga du och jag. Jag ville veta mer.

Jag grämer mig över att jag inte hann skriva mormors historia. Ottilia är ju min morfars mor. Inte mormor. Inte mormors mamma. Men så får jag läsarreaktioner. Någon skriver att hon känner igen sig själv i Ottilia. En annan berättar hur hon plötsligt minns att hennes mormor växte upp som statare. Fram träder kvinnors historier som legat i glömska. Och jag vet ju att i den fiktiva Ottilia finns även stråk av min mormor. Och jag. Nog har jag hämtat en del av mig själv i Ottilia, trots att jag tyckte att det var så befriande att skriva om någon helt annan. Men vi hänger ju samman, trådar vävda ihop med varandra. Jag har berättat om en kvinnas liv och öde, och på så vis har jag även skrivit kvinnohistoria, och där ryms vi många.

Min mormor fick läsa ”Att välja ett liv” före alla andra, utskriven på papper, innan den blivit en färdig bok. Och mormor sa: ”Jag kan inte sluta läsa, du skriver ju som en riktig författare”. En finare recension än så behöver jag aldrig få.