Årets Bok 2021 — vi har träffat författaren
Författare

Årets Bok 2021 — vi har träffat författaren

Årets bok 2021 är Stöld av Ann-Helén Laestadius. Bonniers Bokklubbar utser varje år 12 böcker som utmärkt sig särskilt under året, och låter sen allmänheten rösta på sin hemsida. I år blev det alltså den samiska författaren Ann-Helén Laestadius som vann priset, för sin oerhört drabbande roman som bidragit med större förståelse för hur det är att vara renskötare 2021.

Av: Mattias Timander
Mattias Timander
Fotograf: Henrik Mårtensson Almegård ©
Publicerad: 08 oktober 2021

Årets bok 2021 är Stöld av Ann-Helén Laestadius. Bonniers Bokklubbar utser varje år 12 böcker som utmärkt sig särskilt under året, och låter sen allmänheten rösta på sin hemsida. I år blev det alltså den samiska författaren Ann-Helén Laestadius som vann priset, för sin oerhört drabbande roman som bidragit med större förståelse för hur det är att vara renskötare 2021.

Romanen handlar om Elsa som nio år gammal blir vittne till hur en man dödar hennes älskade renkalv Nástegallu. Ann-Helén Laestadius har utgått ifrån verkliga fall, i syfte att upplysa fler om de hatbrott som renskötande samer ofta utsätts för. Vi fick en pratstund hemma hos henne och passade på att, förutom att gratulera, också ställa några frågor om boken.

Hur känns det att Stöld har utnämnts till Årets bok 2021?

— Det är en otrolig ära! Jag blev verkligen själaglad, och särskilt eftersom det är folket som röstar. Då känns det som att boken har lästs och tagits emot bra, och det är ju allt man kan hoppas på som författare, säger hon.

Har du haft ett särskilt budskap med din roman?

— Det var inte så att jag började skriva med tanke på ett visst ärende. Allt startade redan för sju år sedan, då jag började samla på mig en massa material. Jag visste att jag ville skriva om renskötarlivet och särskilt om när svåra saker händer. Jag fastnade för rendödandet och började intervjua renskötare, och fick följa med dem ut. En av dem gav mig 100 polisanmälningar med sådana här fall, och då hade jag en solid verklighetsbakgrund till en roman.

Foto: Mattias Timander ©

Foto: Mattias Timander ©

Det måste ha varit väldigt tungt att gå på djupet i det här, och du har tidigare berättat att en del saker var för grymma för att ta med i boken. Vad har drivit dig i skrivandet?  

Drivkraften har varit att få folk att förstå att sånt här händer! Men också att berätta en historia för renskötarna själva, och för samer över huvud taget. Jag har velat att man ska kunna känna igen sig i boken, säger Ann-Helén Laestadius.

Ann-Helén berättar att det under skrivandeprocessen utkristalliserades två ledord för romanen: maktlöshet och desperation.

— Många renskötare upplever yttre påfrestningar från så många håll samtidigt. Man kämpar mot klimatförändringar, rovdjur, gruvor och inte minst samehatet. Vad gör det med en människa?

Ann-Helén Laestadius nya roman är en jojk till renskötarlivet

Var det självklart redan från början att låta samiskan och meänkielin ta så stor plats i romanen?

— Ja det var det verkligen, och så har det varit i mina ungdomsböcker också. Det är för att skapa igenkänning för de som själva talar språket, men också skapa känsla hos läsare som inte förstår språket. Och det enda jag inte översätter från samiska är kapitelnumren. Så när man läst boken kan man räkna till 86 på samiska!

En viktig aspekt av Stöld är just själva romantiteln. Efter att ha läst boken och fått känna på vilken oerhörd personlig tragedi det innebär för en renskötare att få sina renar mördade, kan man tänka att romanen lika gärna kunde ha hetat Mord. Renar anses som tamdjur och privat egendom, varför straffet inte blir mer än böter för att ha dödat en ren.

— Det var ett av mina mål med boken, att få folk att förstå vilket hån det är att rendödandet rubriceras som stöld. Om man dödar en björn eller en älg utanför jakttiden så räknas det som jaktbrott, med fängelse på straffskalan, berättar hon.

“Jag måste hem med jämna mellanrum och få vara i naturen. Vara vid Lainioälven och fiska. Promenera runt i byarna och höra språket, och träffa alla människorna.”

Oftast när en ren blivit dödad läggs brottsutredningarna ned av polisen, med hänvisning till brist på bevis eller spaningsuppslag. Dessutom saknas resurser för att täcka de enorma upptagningsområdena. Häri består samhällskritiken i Ann-Helén Laestadius roman. Numer är hon bosatt i Stockholm sedan många år, och tycker att folk i södra Sverige saknar förståelse för den brist på samhällsservice som norra Sverige lider av.

— Ibland kan jag uppleva folk här nere som lite gnälliga… De förstår ju inte hur bra de har det! (skratt) Här där jag bor har jag fem minuter till Karolinska sjukhuset, och massor av poliser i närheten. Allt finns här i form av välfärd och service. Det är inte lika självklart där jag kommer ifrån.

Hur är det för dig med hemlängtan?

— Åh, den är jättestor. Jag brukar försöka åka hem minst 4-5 gånger per år, och alltid lite längre kring påsk, jul och på somrarna. Det är där uppe jag skriver mina böcker, det är där jag får idéer. Under pandemin kunde jag inte åka hem, och då var det ganska svårt att komma igång med nästa bok, säger Ann-Helén och fortsätter:

— Jag måste hem med jämna mellanrum och få vara i naturen. Vara vid Lainioälven och fiska. Promenera runt i byarna och höra språket, och träffa alla människorna.

Årets Bok 2021 — vi har träffat författaren

Du reser runt en hel del på författarbesök. Möter du många fördomar om det samiska då?

— Ofta vågar inte ens folk ställa frågor, eftersom de själva vet att deras kunskapsnivå är hyfsat låg. Och då uppmuntrar jag förstås dem att fråga. Men självklart vill jag ju främst prata om min bok. Ibland kan det vara lite tröttsamt att bara få svara på frågor om markkonflikter och samisk politik.

Med dina böcker blir du väl också en ambassadör för den samiska kulturen?

— Jag kan inte vara ambassadör för hela Sápmi. Jag kan bara tala utifrån mig själv, min historia och vad mitt ursprung innebär för mig.

Är det någon del av romanen som du tycker särskilt mycket om?

— Eftersom romanen i sin helhet är ganska mörk tyckte jag det var så fint att skriva de roliga passagerna om áhkku! [Samiska för mormor/farmor, reds. anm.]

Ann-Helén Laestadius bläddrar fram ett ställe i Stöld som hon menar var uppfriskande rolig att skriva, som omväxling till de mer sorgliga delarna av boken. Tillsammans skrattar vi gott åt scenen där áhkku, som är en liten gumma — ”inte ens ett måttband lång”, men ändå kan köra bil, om än hjälpligt, mitt i vägen och ständigt med helljusen på.

”Väl inne i bilen tog hon inte på sig bältet och gasade alldeles för länge på ettans växel. Áhkku såg inte över ratten, istället spejade hon genom ratten som en uggla med böjt huvud. /…/ Det var osäkert om áhkku faktiskt hade körkort. En dag började hon bara köra, hade pappa berättat.”

Vi på SelmaStories gratulerar Ann-Helén Laestadius till en mycket välförtjänt utmärkelse, och tipsar alla som ännu inte gjort det att läsa Stöld — årets bok.

Stöld

Stöld

Ann-Helén Laestadius
Lyssna på Årets Bok här!

Lyssna på Årets Bok här!

INTERVJUER, TÄVLINGAR OCH ERBJUDANDEN FRÅN ADLIBRIS OCH BOOKBEAT, MEN FRAMFÖR ALLT – MASSOR AV BOKTIPS!

Prenumerera på Selmas boktips

Ja tack, jag vill gärna prenumerera på SelmaStories nyhetsbrev. Här kan du läsa hur vi hanterar dina personuppgifter.

Mattias Timander
Mattias Timander

Mattias Timander är litteraturvetare och kulturskribent från Kiruna, och jobbar som redaktör på SelmaStories. Instagram: @mattiastimander

En sida till? Fortsätt läs!