Lilla Hjärtat är fallet som slutade i en tragedi när treåriga Esmeralda sveks av myndigheterna och dog. Nu kommer boken om henne, skriven av familjehemsmamman Melinda Jacobs. Här är ett kapitel ur boken, om hur det var när Esmeralda första gången kom hem.

Juni 2016

Esmeralda kommer hem

Flickorna har cirkulerat kring garageuppfarten i flera timmar, de är så ivriga att få träffa sin lillasyster. När jag kör in på gården springer de genast och möter mig vid bilen. Jag kramar om var och en, men de är egentligen inte intresserade av att hälsa på mig just nu. Deras blickar letar bara efter Esmeralda. Jag öppnar dörren till baksätet och lyfter upp babyskyddet. De stryker Esmeraldas kinder. Hennes små fingrar griper tag runt deras pekfingrar medan vi går i samlad flock mot huset.

Jag lyfter in Esmeralda i vardagsrummet. Ställer henne på vardagsrumsmattan, så att vi alla kan samlas runt henne. Emma och Lasse ansluter också. Jag ställer mig på knä och lossar på säkerhetsbältet och lyfter upp Esmeralda ur babyskyddet. Sätter mig ner och håller henne i min famn så att alla kan se henne ordentligt. Hennes mjuka, men samtidigt späda kropp. Hon ser precis ut som en docka när hon ligger här och tittar sig omkring. Hon är pytteliten, som en nyfödd men med stadigare huvud. Vanessa sträcker fram händerna och lyfter Esmeralda ur min famn. Savannah och Vendla tittar med avundsjuka blickar.

»Jag vill åsså hålla. Det är så ojättvist. Hon är fakis min lillasyster åsså«, säger Vendla och kniper ihop ögonen och håller sin napp i ena handen. När hon har pratat klart stoppar hon tillbaka den i munnen.

»Men jag är ju äldre, det är väl min tur efter Vanessa«, försöker Savannah.

Till slut är det Vendlas tur. Hon är bara drygt två år och har tills nu varit vår minsting i alla lägen. Men när hon sitter här på mattan med Esmeralda i knäet verkar hon ha vuxit en halvmeter bara på ett ögonblick.

»Varsågod lilla Essmi«, säger Savannah och lägger ett mjukt paket vid Esmeraldas fötter. Vendla och Vanessa har också varsitt paket i beredskap. Vi handlade dem för ett par dagar sedan i en presentbutik här i Vadstena. De var så exalterade, flickorna. De kunde inte slita sig därifrån. »Den här ska vi köpa till Esmeralda«, sa de så fort de såg något fint. De ville köpa hela butiken.

»Vi handlar varsin present till Esmeralda nu, det räcker. Sedan när hon har kommit till oss kan vi köpa fler saker«, sa jag.

Jag tänkte att man aldrig vet hur det blir med någonting, det är lika bra att avvakta. Vanessa valde till slut en mjuk liten flickmus i lila och grön klänning. Vendla och Savannah valde varsitt gosedjur med mjuk päls.

När vi kom hem slog de in presenterna i blekrosa och grå omslagspapper. De visste sedan tidigare hur man gör fina paket, de har suttit med mig så många gånger när jag har slagit in presenter inför jul och födelsedagar. Vi har alltid haft ett helt skåp hemma med omslagspapper i olika färger och mönster, olikfärgade tejprullar och omslagssnören. De slog in presenterna varsamt. Vek ändarna och slätade till dem med handflatorna. Virade runt band i matchande färger och tog fram min bandritsare. Med den delade de snörena på längden i strimlor så att de skulle bli extra krulliga.

»Ni får nog hjälpa Esmeralda att öppna de här fina paketen, jag tror inte att hon klarar det själv än«, säger jag och tittar på Vendla.

Hon lyfter stolt upp sitt paket och öppnar det.

»Titta Essmi, titta«, säger hon och börjar dansa med kaninen framför Esmeralda.

När hon propsar på att få hålla Esmeralda igen, säger jag:

»Hon har varit med två andra mammor innan hon kom hit. Hon behöver knyta an till mig nu, vi måste ge henne tid så att hon blir trygg.«

Efter en stund åker Lasse iväg och hämtar pizza. De andra går och sätter sig i köket. Jag sveper en beige bärsjal om Esmeralda, som jag köpte häromdagen på nätet. Fäster den noggrant runt ryggen och för Esmeralda intill mitt hjärta. Jag vill att hon ska känna att jag är nära henne hela tiden, att hon ska få chans att lära känna mig så snabbt det bara går. Under sina sju första veckor i livet har hon inte haft någon riktig anknytningsperson. Vi måste ta igen den här så viktiga tiden som hon har gått miste om, tänker jag och sätter mig bredvid Vanessa och Emma i vår vita kökssoffa. Den är ett loppisfynd i rokokostil som är stoppad och klädd i gyllenbrun sammet.

Jag sitter här med min stora familj och är sorgfriast i hela världen. Den lycka man känner när man får sitt första barn. Det är så det känns. Vi äter våra pizzabitar medan Esmeralda ligger och tittar på mig. Hon undrar nog vart hon har kommit. Hon verkar så lugn. Är hon alltid så här stilla? funderar jag. Jag känner henne ju inte alls. Vet inte vad hon tycker om, eller vad hon ogillar. Kan hon vara hungrig nu? Det borde hon väl ändå vara, hon har ju inte ätit på ett par timmar. Men borde hon inte ge ifrån sig några ljud då?

Efter en stund gnyr hon lite. Jag reser mig upp med henne på magen och går till diskbänken. Måttar ersättningspulver i en nappflaska, häller i vatten, skakar om och värmer ersättningen hastigt. Häller några droppar på min handrygg för att förvissa mig om att den är ljummen.

Jag går in med Esmeralda till vardagsrummet och sätter mig i en av sofforna. Lossar upp sjalens knut och lyfter ur henne. Håller henne med ena armen och matar henne med den andra. Hon tittar mig i ögonen hela tiden samtidigt som jag ser hur kinderna jobbar. Det är någonting med den där blicken. Ett allvar. Ett iakttagande. Det är något för mig obekant men samtidigt bekant över den.

Hon hette Esmeralda

Minna Tunberger, Melinda Jacobs

Pocket

Köp boken

Lyssna på boken

Melinda Jacobs och Minna Tunberger

Melinda Jacobs har vigt hela sitt vuxna liv åt att hjälpa utsatta barn, hon har varit familjehemsförälder sedan 21 års ålder.
Minna Tunberg är journalist och författare. Hon har varit chefredaktör för en rad hälsotidningar och har tidigare skrivit "För då minns jag kärleken" och "Sömn, sömn, sömn".

Läs mer

Boktips

Ett gripande utdrag ur Chimamanda Adichies "Anteckningar om sorg"

Sommaren 2020 förlorade Chimamanda Ngozi Adichie sin älskade far och sorgen överväldigade henne samtidigt som pandemin vilket ledde till den djupt gripande boken "Anteckningar om sorg". Här är de tre första kapitlen.

Boktips

10 böcker vi längtar att få läsa 2021

En mordhistoria i internatskolemiljö och en romanfantasi över Sylvia Plaths sista år i livet. Dessutom är Jens Lapidus tillbaka med en ny spänningsroman och Sofi Oksanen är aktuell med en psykologisk thriller. Här är några av guldkornen från vårens bokutgivning!