”Jag hittade hem i Arne Dahl”

Förra året var det 30 år sedan Jan Arnald debuterade som författare. Han gav ut några romaner och en diktsamling, men fick sitt stora genombrott som kriminalförfattare i slutet av 90-talet. Det var då en smärre kris som tog litteraturvetaren och -kritikern till deckargenren. Han befann sig i en akademisk och finlitterär värld som han hade någon sorts hatkärlek till, och hade just skrivit klart en doktorsavhandling i litteraturvetenskap.

– Jag saknade akut berättandet – det som en gång hade fått mig att söka mig till litteraturen. Jag satt fast i mina egna ambitioner och hamnade i skrivkramp. Jag var tvungen att sänka ribban lite men ändå fortsätta hoppa lika högt. Jag blev en annan författare, hittade kriminalromanen som uttrycksform och kände att jag hade hittat hem. I Arne Dahl.

I hans första kriminalserie skrev han om A-gruppen, rikskriminalens specialenhet för internationella våldsbrott. Serien följdes sedan upp av Op-cop, där de forna medlemmarna i A-gruppen tog sig an en hemlig specialenhet inom Europol.

I dina två första deckarserier skrev du mycket om globaliserad brottslighet – vad skulle du säga att du framför allt fått utforska i serien om privatutredaren Sam Berger och hans parhäst Molly Blom?

– Psyket, tror jag. Hur det mänskliga psyket fungerar i oerhört pressande situationer. Jag gav mig själv möjligheten att fokusera på ett fåtal personer och deras kamp för överlevnad i olika mardrömslika världar. Det var nog i första hand en vändning inåt, mot det lite skadade och utstötta psyket hos Sam Berger och Molly Blom. Jag ersatte i hög grad research om en allt ruttnare yttervärld med en vändning inåt själens djup.

Läs mer: Här är alla böcker i serien om Berger & Blom

I höst är Arne Dahl aktuell med Islossning – den femte och avslutade boken i serien. Berger och Blom har numera en dotter tillsammans, Myrina som är ett halvår. De lever inte ihop men arbetar nära varandra då de tillsammans med sin poliskontakt Deer dras in ett fall där kroppar hittas vid olika strandkanter utanför Stockholm. Det rör sig om olika offer och mordmetoder, men de misstänker ändå att det finns kopplingar mellan fallen. Att det härjar en seriemördare därute.

Utan att avslöja för mycket så är ett tema i din nya bok Islossning teknik och drömmen om ett evigt liv. Varför var du intresserad av att skriva om det? Var det en bok som krävde mycket research?

– Jag började inse hur mycket det hade börjat forskas kring det som brukar kallas life extension. Och det här ligger ju djupt nedbäddat i våra själar: rädslan för döden och viljan till evigt, eller åtminstone betydligt längre liv. Det finns i varenda myt sedan mänsklighetens begynnelse – och nu börjar det förverkligas. Så ja, det krävde ganska mycket research kring vad som egentligen är möjligt att genomföra idag. Det är förbryllande mycket – men det har ett högt pris. Och det var det höga priset jag ville utforska. Särskilt eftersom jag vid det laget hade bestämt mig för att Berger & Blom-serien inte skulle få evigt liv. Det här skulle bli den sista boken i serien – och på ett värdigt sätt avsluta en viktig fas i mitt författarskap. Jag tror att det har blivit en både ohyggligt spännande och oerhört gripande bok.

Du har återvänt till karaktären Sam Berger i några år. Hur skulle du beskriva honom? 

– När det gäller Sam Berger handlar väldigt mycket om förändring. Han tvingas bli en annan. När vi möter honom i den första boken är han en man som har bott in sig i en värld som han har kontroll över. Han har svaret på allt, har sett och upplevt allt, vet hur resten av hans liv kommer att gestalta sig, kan läsa alla slags människor och låter sig aldrig överraskas. Han har bott in sig i en man cave där inget nytt kan nå honom. Men sedan kommer ett fall som kastar hela hans liv över ända, och han måste lära sig leva i en värld som inte ser ut som den han föddes in i. Sakteliga blir han och Molly ett galet skickligt team av utstötta.

Jag gissar att du skrivit Islossning under pandemin. Hur har den perioden varit för dig?

– Jo, det är min pandemibok. Det var lite märkligt att med feberdarrande händer skriva slutsidorna i en bok om evigt liv medan man låg och väntade på andningsproblem… På det hela taget har det varit en skittid, med i stort sett allt inställt, men om det är jag ju inte direkt ensam.

När jag räknade fick jag det till att du har skrivit 27 böcker på 31 år. Det får man säga är en hög takt. Hur brukar arbetsprocessen se ut när du skriver en kriminalroman? Ser det annorlunda ut nu än för 20 år sedan?

– Jag behöver mycket mer tid nu, den saken är klar. Kanske beror det på att jag på sätt och vis redan har skrivit om ”allt”, att det blir svårare att inte upprepa sig. Kanske beror det på en allmänt större tröghet… Men processen är sig ungefär lik: lång uppförsbacke då allt ska sättas, research, tema, ton, en del av intrig och karaktärsutveckling, ungefärlig tidsplan – och början av skrivandet innan man når plan mark och ett lite lugnare skrivande, tills till slut hullingarna fastnar, allt faller på plats och boken börjar ”skriva sig själv”. På det hela taget är det ett maratonlopp som man inte springer fortare med åren.

Jan Arnald listar tre favoritböcker i spänningsgenren

• Sanning av Peter Temple
• Den stora tomheten av James Ellroy
• Och så var de bara en av Agatha Christie