Gunnar Bolin: "Jag hade en konstig dragning till radiomediet redan som barn"

Lyssnar man då och då på P1 känner man igen Gunnar Bolins röst. Så även i hans nya bok. Nu är det hans yrkesliv istället för släktens historia som varit källa till inspirationen. Gunnar berättar i boken, och för oss, om hur det kom sig att han sökte sig till Sveriges Radio en gång i tiden.

— Jag hade en konstig dragning till radiomediet redan som barn, lite lillgammalt satt jag och lyssnade på nyheter, sportradio och frågesport för vuxna, och allt förstod jag kanske inte. Jag brukade dessutom leka med min egen bandspelare och intervjua folk, och så lyssnade jag i efterhand på egna sketcher och sånt. Kanske är det något slags narcissistisk störning att man vill höra sin egen röst men jag älskade det, säger Gunnar.

Vad är den stora charmen med att vara radiojournalist?

— Jag kan med säkerhet säga att det inte finns någon kulturredaktion i landet som kan erbjuda en sådan variation av arbetsuppgifter som Sveriges Radios. Man ser aldrig en kulturjournalist på TV som plötsligt blir utrikeskorrespondent, men det har jag och många andra före mig på SR kunnat göra. Den bredden har gjort att jag aldrig övervägt att flytta på mig, och de gånger jag blivit erbjuden andra jobb har det dessutom varit chefsjobb, och det har inte intresserat mig ett dugg. Jag vill ju tala i radio, det är det jag tycker jag är bäst på, säger Gunnar.

Hur kom du på idén till den här boken?

— Jag fyller 64 i höst och har nu arbetat cirka 35 år på Sveriges Radio. Så då började jag gå tillbaka lite bland sådant jag skrivit på jobbet, och tänkte att det vore roligt att försöka summera ett så flyktigt medium som radion i bokform. Reportagen sänds ju oftast bara en gång, och sen är de borta! Nu har jag kunnat rensa fram några berättelser som jag anser har allmänintresse. Och fått berätta om gamla historier på nytt, för många av de här reportagen minns jag ju väldigt väl.

Berättelserna i boken kommer dels från Gunnar Bolins tid som korrespondent i Berlin, dels från då han varit Sveriges Radios kulturkorrespondent och rest runt mycket i Europa. Boken innehåller även flera roliga kåserier från tiden som reporter under de Olympiska Spelen.

Bokens titel, Bibliotekarien i Magdeburg, är hämtad från ett av reportagen i boken.

— Idén kom när jag tillbringade lite tid i biblioteket i Magdeburg, i väntan på ett tåg. Det är ett väldigt fint bibliotek med stora avdelningar, och som gammal litteraturvetare älskar jag att gå runt bland böcker. När jag gick där tänkte jag: kan det finnas någon bibliotekarie kvar som jobbat halva tiden i DDR och halva tiden i det fria Tyskland? En bibliotekarie måste ju ändå brinna för litteratur. Tänk då att veta hur många fantastiska böcker som finns, men inte få låna ut dem. Och sen känslan när muren faller och en dammlucka öppnas för all världens litteratur, och du kan ställa precis vad du vill i fönstret.

Gunnar Bolin berättar i boken om hur han hörde av sig till biblioteket och fick reda på att just en sådan bibliotekarie han var på jakt efter, fortfarande jobbade kvar. Gunnar fick träffa honom och göra en intervju, som sändes i radio och nu alltså ingår i den nya boken.

— Det ironiska, som bibliotekarien berättade för mig, var att den allra tydligaste skillnaden han uppmärksammade mellan dessa två tidsperioder var att bokutlåningen gick ned markant efter 1989. Det fanns inte så mycket annan förströelse i det gamla DDR-samhället än att läsa böcker, och så plötsligt skulle biblioteket börja konkurrera med filmer från hela världen, TV, spel och Internet som just hade kommit. Det var väldigt intressant att prata med honom, och jag visste från början att om jag får tag i honom så får jag en bra historia, säger Gunnar.

Förutom att studera på DI:s radiolinje läste Gunnar Bolin även litteraturvetenskap. Och det var, enligt honom själv i boken, från början författare han ville bli. Men eftersom folk i hans omgivning tyckte det verkade vara ett oseriöst yrkesval föreslogs journalistyrket istället, och så fick det bli. Gunnar berättar hur han hittade till poesin under litteraturvetenskapen, för att senare mer eller mindre överge den.

— Poesiintresset försvann och jag insåg att jag inte är någon nörd. Jag är en kritisk allmänjournalist som kan lite om mycket. Men Werner Aspenström är väl något slags husgud som jag hållit fast vid, och jag tycker bland väldigt många andra mycket om Eyvind Johnson, Claes Hylinger och Kerstin Ekman. Hon kommer ut med en ny roman nu, det är ju roligt!

Var det egentligen din dröm att bli författare och inte journalist?

— På ett romantiskt sätt tror jag att många har ett behov av att bli författare. De måste få göra det varje dag, och inte ha något annat arbete. Sådan har jag aldrig varit. Jag hade nog inte den drivkraften som ung, och var helt nöjd med att bli journalist. Jag såg aldrig det som någon plan B. Fast jag tycker nog att författare är det coolaste man kan vara, säger Gunnar Bolin.

Hur det än var med barndomsdrömmarna kan Gunnar Bolin nu stolt titulera sig både som en av Sveriges främsta kulturjournalister, och författare till två riktigt bra böcker.