Katja Kettu har skrivit en kärlekshistoria med den finländska emigrationen som fond

”Ett sinnligt språk fullt av färger, dofter och smaker.” Så skrev en recensent i Vi läser nyligen om Katja Kettus nya roman. Den finska författaren som tidigare bland annat gett ut den hyllade Barnmorskan är nu aktuell med Rose är borta. Det är en bok om familj och identitet. Om Rose, en ursprungsamerikan ur ojibwa-stammen som under 70-talet försvinner från sitt hem i Minnesota. Hennes make, den finske Ettu, anklagas för henne död, men släpps i brist på bevis. Han lider av minnesförlust, men i nutid 45 år efter försvinnandet, börjar mannen som nu är svårt sjuk att minnas. Samtidigt, efter ett telefonsamtal, återvänder parets dotter Lempi till platsen som hon för längesedan lämnat.

– Romanen handlar om en familj som lever på gränsen mellan två kulturer. Berättelsen om Ettu kom till mig när jag reste i Michigan och mötte en man som hette det. Han hade pratat finska med sin tvillingbror som nu var död hela livet, och han försökte tala någon slags egen och bisarr finska med mig som var väldigt svår att förstå. Han hade skapat sitt eget språk.

Hon började också att tänka på en berättelse om en man som inser att hans fru är försvunnen och går till polisstationen där de säger att hon varit i det 45 år.

– Romanen är också en berättelse om minne. Två nära släktingar till mig har dött i Alzheimers sjukdom, så frågan om att förlora sitt språk och vad det är som gör att en person fortfarande är en person har varit viktig för mig.

Katja Kettu var intresserad av historia och tidigare emigration från Finland och ville skriva om det. Hon läste på om sin egen släkts historia och fick reda på att en äldre farbror till henne hade emigrerat och bott i ett reservat i USA. Hennes vän, journalisten Maria Seppälä, att de skulle göra en dokumentär om relationerna mellan finländare och ursprungsbefolkningen. Fotografen Meeri Koutaniemi följde sedan med på deras resa till de amerikanska reservaten. Det blev en fackbok och Katja producerade även en dokumentär som Maria regisserade.

– Ursprungsbefolkningens så kallade sweat lodger och bastun har blivit viktiga för att förena ojibwaer och finländare. Även förståelsen för naturen och skogarna har varit betydelsefull. Ojibwaer är också blyga och tysta människor – och eftersom finnarna också blev avvisade och hamnade längst ner på den sociala stegen i USA, så var det lättare för dem att skapa relationer och integreras med ursprungsbefolkningen. Sorgligt nog så har alkoholism varit ett stort problem i båda grupperna.

Rose är borta spelar sig I Minnesota, Michigan och Wisconsin, men framför allt i Fond du Lac. Berätta om reservatet – vad är det här för plats?

– Naturen och landskapet är ganska likt Sveriges och Finlands. Det är björkar, sjöar, träsk och sädesfält. Landet tillhörde ursprungligen ojibwa-befolkningen, men i början av 1900-talet så började den amerikanska regeringen att sälja deras mark till immigranter. Många finländare kom dit, och en del kände inte till att de bosatte sig i ett reservat. Det är idag många som heter finska namn där eftersom finländare och ojibwaer gifte sig och skaffade barn. Det har varit ett mycket fattigt område, men är numera ganska medelklasslikt med kasinon och golfcenter.

Du tillbringade ju fem år ett ojibwa- och amerikansk-finskt reservat. Hur var det?

– Jag älskade tiden där. Människorna var så vänliga. Eller inte vänliga på ett amerikanskt och uttrycksfullt vis, utan på ett mer finskt, tyst och tillbakadraget sätt. Jag har numera många vänner där – vi saknar varandra och skriver varje vecka.

Du har skrivit flera historiska romaner.

– Ja, jag har varit intresserad av frågor som den fria viljan och i vilken utsträckning människor kan kontrollera sitt öde.

Hur började skrivandet för dig från början?

– Jag har alltid älskat att berätta historier, även innan jag kunde skriva så ritade jag små berättelser. I dag är skrivandet – att få befinna mig inne i berättelsen och lära mig och utveckla mitt eget språk – det som ger mig mest tillfredställelse i livet.

Du bor och jobbar i både London, Tallinn och Helsingfors. Var känner du dig som mest hemma?

– I min farmors barndomshem i norra Finland, nära den ryska gränsen. Jag tillbringade precis fyra veckor där och paddlade kanot, hajkade, simmade, bastade och plockade hjortron. Min pappa är liksom min farmor född där. Jag känner alltid att det är en plats där själen får ro.

Hur brukar din arbetsprocess se ut när du skriver en roman? 

– Jag läser, tittar i arkiv, reser och intervjuar människor. När det gäller den här romanen så ville jag lyssna till och lära mig mer om Ojibwa-kulturen. Jag var bland annat med på deras ”pow wows” och lärde mig lite av deras språk i Fond du Lac.

– Det brukar ta omkring tre år att skriva en roman för mig. Jag gillar att jobba på natten och att åka till någon ödslig plats där jag kan isolera mig. Och jag tycker om att skriva nära vatten och ha möjlighet att vandra i skogen. Den här sommaren har jag suttit och skrivit i en stuga på en ö och simmat efter midnatt medan dimman kommit upp ur vattnet, säger Katja Kettu.