Efterlängtad fortsättning på Caroline Engvalls läsvärda spänningsserie

Blodskam är en spänningsroman som utspelar sig på flera tidsplan, i Thailand, Stockholm och Norrlands inland. Vi får möta Sofia som hoppas att semesterresan med familjen ska bli vändpunkten i hennes liv, och slutet på alla konflikter och allt dåligt mående. Caroline Engvall är känd som förkämpe mot barn och ungas utsatthet på nätet. Hon har grundat organisationen Safe Selfie Academy, och skrivit romaner som synliggör ämnet. Men i den nya deckarserien har det råa och brutala tonats ned.

— Jag har arbetat mer med en sorts spänning som kommer smygande, som lågintensivt ligger och puttrar under ytan. Så jag satt i Thailand där vi bor halvårsvis, och tittade ut över havet, och så började jag leka med tanken: vad skulle hända om det värsta inträffade i ett paradis som det här? säger Caroline Engvall.

Och det är där Blodskam tar avstamp. Redan i första scenen är den alldeles vanliga svenska turisten Sofia ute och simmar i det klarblå havet, när hon plötsligt dras nedåt av något som griper tag om hennes vrist. Berättelsen letar sig sedan bakåt i tiden, till den fiktiva norrländska orten Ormvattnet, där Sofia kommer ifrån. Men de kärleksfullt målade miljöbeskrivningarna får en att tänka att författaren någon gång måste ha varit i Ormvattnet.

— Halva min släkt kommer norrifrån och från Finland, så när jag skrivit har jag sett framför mig en blandning av de platser som mina släktingar är ifrån. Det ligger någonstans i Norrland, och jag tror många läsare kan känna igen sig i den lilla orten, där rykten sprids och hemligheter hålls, säger hon.

I Blodskam finns ett ständigt underliggande hot. Ibland är det diffust och dunkelt och på andra håll i romanen står karaktärerna inför verklig direkt fara. Men vad som går igen i alla romanfigurer är skuldkänslor, så starka så att de styr karaktärernas liv.

— De lägger ständigt skuld på sig själva, för att de inte räcker till som människa eller förälder, och det liksom fräter på dem inifrån. Sofia i romanen till exempel, har väldiga skuldkänslor, och egentligen har alla karaktärerna det, fast på olika sätt.

Förutom skuldkänslor lider flera av karaktärerna av ren och skär psykisk ohälsa. Är det något du velat aktualisera med den här romanen?

— Ja, i mina kontakter med unga möter jag ofta psykisk ohälsa, men jag har också levt med psykisk ohälsa i min närhet. Att lyfta in det i romanen har känts väldigt naturligt, även om jag inte lidit av det personligen, säger Caroline.

Som barn flyttade Caroline Engvall runt mellan olika orter. Där och då var det inget hon jublade över, men i efterhand är hon tacksam för att det gjort henne anpassningsbar. Istället för att umgås med de andra barnen på ständigt nya orter, satt Caroline hemma och skrev. Hon hade flest brevvänner och när hon var 10 blev det till och med reportage om det i radio. Efterhand förstod Caroline att man faktiskt kan jobba med att skriva. Hon blev så småningom journalist, först på lokaltidningar och senare på Tidningen Frida.

— En sommar satte jag mig och skrev brev till en massa kända journalister som jag kunde hitta adress till, och fick svar från nästan alla! Jag har fortfarande kvar en pärm med cirka 200 brev, ett från Arne Weise exempelvis. Han tipsade mig om att inte ta lunch samtidigt som de andra journalisterna, eftersom man då är den enda på redaktionen som kan rycka ut om det händer något under lunchen.

Vad fick du mer för bra tips?

— Kristian Luuk ringde upp mig och sa: Om du ska sticka ut ur mängden ska du slå in din ansökan i en tårta med kaninöron på. Och just det gjorde jag när jag var 17 och sökte jobb som reporter på Tidningen Frida. Av 300 sökande fick jag jobbet, och blev ganska snabbt därefter chefredaktör.

Och det var på Tidningen Frida allt startade för Caroline Engvall, kan man säga. Hon kom i kontakt med en ung tjej som bar på en fruktansvärd berättelse som Caroline kunde publicera och på så sätt uppmärksamma ungas utsatthet. Efterhand har hon blivit en förgrundsfigur inom området, och senare även romanförfattare. Och böckerna har alla mer eller mindre präglats av det Caroline brinner för.

Hur bestämde du dig för att ta steget från journalist till författare?

— Det är faktiskt Camilla Läckbergs förtjänst att jag började skriva deckare. Hon tjatade i många år och till slut förstod jag att jag ju kunde lyfta in mitt ämne i det skönlitterära. När hon släppte sin första bok intervjuade jag henne, och sedan dess har vi hållit kontakt och hon har bott hos oss i Thailand, när hon arbetat på sina böcker.

Hur kom du på namnet Ormvattnet?

— Det var min sexårige son som kom på det! Vi har haft möten med flera kungskobror i djungeln i Thailand, de är fem meter långa. Och en gång hade vi en jättestor pytonorm på tomten, fast oftast är det helt vanliga kobror. Lyckligtvis har vi varit förskonade från olyckor, men det kanske kunde bli en bra avslutning sen i del tre av serien — en stor massaker med enorma ormar som biter ihjäl alla och så tar allting bara slut, säger Caroline med glimten i ögat.

Blodskam tar slut på ett mycket mer elegant sätt än så, som förstås inte kan avslöjas här. Man måste helt enkelt läsa boken, och det kommer man inte att ångra. För det här är en gripande början på en spänningsserie att hålla koll på.

Köp boken här.
Lyssna på boken här.