Anna Kölén: ”Metoo var ett uppvaknande för mig”

Vad tror din advokat om era chanser? Vad tänker du göra om han blir frikänd? Vad tänker du göra om han blir fälld? Anna Köléns debutroman inleds med en scen där en kvinna är på väg till en uppmärksammad rättegång. Utanför tingshuset står journalister och i rättssalen sitter mannen som hon anklagat för ett brott som ingen tycks vilja tro att han har begått.

Huvudpersonen i Ingen kommer att tro dig är den målsägande – Daphne. Hon är 27, pluggar litteraturvetenskap och jobbar i baren på Riche. Hon känner sig inte riktigt hemma någonstans, varken i småstaden hon kommer ifrån eller i de Stockholmmiljöer hon rör sig i. Och hennes vän som inte tror på tvåsamheten tycker att hon är en naiv romantiker. För hon längtar ju så mycket efter någon eller något, och har letat på både ABF-kurser, klubbar och gym. Men just när hon bestämt sig för att sluta dejta, ge upp det där med kärlek, så står han där i baren: Leo Nordenskiöld. Hon och poeten (som hon först inte känner till men genast går och lånar en diktsamling av på biblioteket) blir förälskade. De gifter sig till med, men nu när allt äntligen ska bli bra eskalerar istället ångesten. Tillslut brister det och hon inser att hon måste våga möta det hon försökt fly ifrån och förneka.

– Det var karaktären Daphne som kom till mig först. För fem år sedan var jag på en skrivresa på den grekiska ön Leros som författaren Monika Fagerholm höll. Jag hade gett det i present till mig själv, och på den resan började jag skriva om Daphne och hennes familjebakgrund med en grekisk pappa. Men sedan åkte texten i byrålådan. Jag hade fullt upp med småbarn och teatern, och det dröjde till 2018 innan jag hittade hennes berättelse och började skriva på romanen.

Anna Kölén arbetar som dramaturg på Dramaten. I slutet av 2017 var hon en av de 18 kvinnor som i Matilda Gustavssons artikel i Dagens Nyheter anklagade Kulturprofilen för övergrepp. Hon vittnade även i den advokatutredning som Sara Danius och Svenska Akademien tillsatte där hon kunde berätta hur Kulturprofilen läckt namn på Nobelpristagare i förväg. Anna möttes av misstro från en del håll och såg samma sak hända andra.

– Det blev en backlash där patriarkatet slog tillbaka snabbt. Det var mycket skuldbeläggning och ifrågasättande av kvinnor, till och med personer som hade fått rätt i våldtäktsfall kunde behandlas på det sättet på ledarsidorna. Metoo var en stark rörelse, det handlade inte om att hänga ut enskilda män, men ändå kom debatten efteråt i stor utsträckning att fokusera på det och på några fåtal exempel, säger Anna och fortsätter:

– Jag ville att min roman skulle vara en motröst till de som menade att kvinnor som väntar med att anmäla eller träffar sin förövare igen inte är trovärdiga. Genom en fiktiv berättelse ville jag visa varför man tvekar över att anmäla och vad konsekvenserna kan bli om man gör det.

Hur reagerade du när Matilda Gustavsson ringde upp dig?

– Jag blev väldigt lättad. Jag hade gått runt och burit på det i många år och bara väntat på någon skulle avslöja Jean-Claude Arnault. Jag sa först till henne att det ju inte var något olagligt han hade gjort. Men när jag sedan berättade att han hade tafsat, tagit mig på brösten och försökt att kyssa mig fastän jag inte ville och avvisade honom, så gjorde hon mig införstådd med att det faktiskt var det. Jag hade tänkt att man fick stå ut med vissa saker, att vissa beteenden var något man var tvungen att hantera. Metoo blev ett uppvaknande för mig på det sättet.

Du är liksom huvudpersonen uppvuxen i Arvika. Hur var det för dig när du flyttade till Stockholm?

– Det var ganska svårt. Jag hade ett bra sammanhang i Arvika, men längtade verkligen till något annat. Jag sökte efter en tillhörighet här och försökte ta mig in i kulturvärlden, men kände ingen och hade inte koll på några koder. Jag kan fortfarande känna att jag inte riktigt passar in. Men med tiden har jag kommit att se det mer som en tillgång än ett minus och som en del av min identitet. Att inte ha en kulturbakgrund kan också vara ett kapital – det kan till exempel bli en bok av det!

Ingen kommer att tro dig är också en rolig roman. Bara en sådan sak som att Leos poesisamling heter Reflex eller att han umgås med kvinnor som skriver böcker ”utan någon handling med väldigt mycket tät stämning”. Och Daphne som önskar att hon levde på 1800-talet. ”För ingen krävde att Jane Eyre skulle få multipla orgasmer för att betraktas som en hel människa.”

Var det viktigt för dig att det skulle vara en humoristisk bok?

– Ja, jätteviktigt! Det är faktiskt något som jag har fått slåss lite för. För en bok som tar upp ett allvarligt ämne måste samtidigt få vara rolig – det står inte i motsats. Daphne är inte bara ett offer och humor är dessutom ett sätt att klara sig. Och även när människor har det väldigt jobbigt så går de ju inte runt och gråter hela dagarna.

Utan att avslöja något så kan man ju säga att det är en twist i boken som man som läsare inte riktigt räknar med. Visste du att det skulle vara så från början?

– Ja, det visste jag, så jag är glad att du blev förvånad, haha. 

Hur började skrivandet för dig?

– ­Jag har alltid skrivit, men tidigare har det inte varit så viktigt att producera något själv eller att nå ut. Att jobba med teater är ett kollektivt arbete, och som dramaturg är man både någon slags förläggare och redaktör. Det handlar väl om självkänsla eller om min bakgrund, men jag har nog alltid tänkt att författare är något så stort – att de är en helt annan typ av människor. Det har väl tagit sådär 20 år för mig att förstå att det inte är så.

Anna Kölén listar tre boktips

• Min mörka Vanessa av Kate Elizabeth Russell
• Normala människor av Sally Rooney
• Big sky av Kate Atkinson