Christoffer Carlsson: ”Platsen vi kommer ifrån blir för alltid ett slags mysterium”

I februari 1986 sker det första mordet i byn Tiarp i Halmstad. Samma kväll blir Palme skjuten i Stockholm. Medan landet är i chock efter mordet på statsministern jagar polisen Sven Jörgensson Tiarpsmannen. Christoffer Carlssons nya roman Brinn mig en sol berör teman som moral, skuld och sanning. För vad händer egentligen med bra människor när de gör fel? Bokens berättare är en författare, och det var frågan ”what if” som väckte liv i berättelsen.
– Man söker någonting som får författaren i en att vakna till liv, varje gång. Den här gången var det delvis min egen självbiografi. Man ska egentligen akta sig för sånt, tycker jag, men självbiografin kan bli mer intressant om man liksom förvränger den lite. Jag funderade på min egen livsbana och vad som hade kunnat gå annorlunda. Vad hade hänt om jag inte hade fått barn? Om jag hade pluggat litteraturvetenskap istället för kriminologi? Om jag hade blivit en annan sorts författare men med samma ursprung? Om mitt barndomshem skulle säljas, vad hade hänt om jag köpt det och bosatt mig där? I de frågorna hände något för mig. Det finns inga direkta svar på de frågorna, men det är ju något som man gärna vill ha som människa. På samma vis roterar romanen kring en serie brott som inte har någon självklar, enkel lösning. Men huvudkaraktärerna kräver en och om de inte kan finna någon så måste de kanske konstruera en.

Till en början är det inte så många som tar notis om vad som händer i Tiarp den där kvällen 1986. Allas blickar är vända mot Stockholm och karaktärerna är desorienterade, fyllda av smärta och sorg. Över en natt har allt vänts upp och ner.
– Men hoppet lever. Det finns en känsla av att vi kommer kunna gå vidare och läka igen som land, bara vi löser det här. Sedan händer saker som Ebbe Carlsson-affären och Åmselemördaren och den svenska självbilden prövas, samtidigt som karaktärernas självbild också gör det, säger Christoffer och fortsätter:

– Sven börjar fundera på vem han egentligen är. Är han en rättrådig polis eller bär han en del av skulden till en persons död? Tidsandan i Sverige speglar det som sker mellan karaktärerna i romanen.

Christoffer började arbeta på romanen hösten 2018, nästan två år innan utredningen kring mordet på Palme avslutades med en presskonferens som enligt många svenskar inte presenterade några tydliga svar.
– Som medborgare och människa var det nedslående, men som författare var det intressant. Det var ett tecken på att jag hade kommit åt något i romanen och träffat ganska rätt i mentaliteten och känslorna kring Palmemordet.

I Brinn mig en sol får läsaren möta Vidar från Christoffers första bok i Hallandssviten: Järtecken. I den tidigare boken är Vidar en vuxen man och polis som anstränger sig för att upptäcka och rätta till misstag. I Brinn mig en sol lär vi istället känna honom som Svens son, ung och fylld med frågor om framtiden, men också som en vuxen man är 2019.
– Han ställs inför ett svårt moraliskt dilemma. I Järtecken är han en polis som till varje pris försöker ställa de misstag som begåtts tillrätta. I Brinn mig en sol pressas han betydligt mer, eftersom hans egen livshistoria står på spel. Han har möjlighet att göra rätt, men vad blir konsekvenserna av det? Kan han stå ut med att dölja sanningen? Hur lever man med det? Kan man göra det? Om man gör det för att skydda någon som står en nära, är det okej då?

Frågan om moral är drivande i romanen och något som han har funderat mycket på.
– En karaktär säger någonstans att ”man är ju bara människa”. Men säger vi inte bara det för att ursäkta oss, är det okej att göra fel bara för att vi är människor? Jag har tänkt mycket på det. Kan man ursäkta vad som helst? Finns det inga absoluta värden? Det faktum att vi är mänskliga är vårt försvar, där ligger den moraliska smärtpunkten.

Böckerna i Hallandssviten utspelar sig i författarens barndomstrakter. Hans tidigare böcker om Leo Junker utspelar sig i Stockholm, men han har inget intresse om att skriva om metropoler som New York och Tokyo.
– Det finns bara två platser som väcker författaren i mig. Den ena är platsen jag bor på; Stockholm, och det andra är platsen jag kommer ifrån. Jag tror att vår uppväxtort, det som hände där och relationerna som formades på platsen, alltid är något av ett mysterium för oss.

Har skrivandet påverkat din syn på ditt barndomshem?
– Min terapeut skulle nog säga ja, haha! Jag tror att skrivandet har hjälpt mig förstå vad det var som var viktigt där. Mitt barndomshem fanns kvar länge, min familj bodde där till 2017. Jag hade bara antagit att det alltid skulle finnas, även om jag då hade lärt mig att livet har väldigt få konstanter. Men jag insåg att det inte heller kommer att finnas kvar. Det ligger ju där, jag kan se det när jag gör förbi, men det är ändå inte riktigt kvar. Att försonas med det, att den biten av min livshistoria är oåtkomlig, var något som jag tror att skrivandet har hjälpt mig med.

Utöver att vara författare är du forskare i kriminologi. Kommer det till användning i ditt författarskap?
– Ja, det gör det. Inte minst i relationen till brottslighet som fenomen. Bland det första man lär sig som kriminolog är att när brottslighet inträffar är det ofta ett resultat av väldigt mänskliga saker som kärlek, vänskap, lojalitet, åtrå och beroenden som dras till sin spets. Den grundläggande insikten har varit mer värdefull för mitt författarskap än mycket annat som jag lärt mig inom kriminologi.