Deckaraktuella Kepler: ”Vi ville dyka ner i det mänskliga psykets mörkaste vrår”

Regntung himmel över Stockholm. Det är i slutet av oktober och Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril, duon bakom pseudonymen Lars Kepler, är på Albert Bonniers förlag på Sveavägen för att prata om sin nya deckare. Spegelmannen är den åttonde delen i deras serie om den finlandssvenske kriminalkommissarien Joona Linna, och flera scener i den ruskiga bladvändaren utspelar sig faktiskt bara ett stenkast härifrån.

Om Italien har Elena Ferrante och Storbritannien John le Carré, så har Sverige Lars Kepler. Det har förstås funnits flera kända författarpseudonymer genom åren, men det gifta paret bakom Kepler är det senaste decenniets största deckarförfattare. Böckerna har läsare över hela världen och har nu sålt i över femton miljoner exemplar. Och intresset tycks hålla i sig – bara ett par dagar efter att Spegelmannen gavs ut har boken seglat upp på listan över de mest lyssnade ljudböckerna just nu.

Den nya spänningsromanen kretsar kring ett fall där en sextonårig flicka försvinner när hon blir indragen i en långtradare efter skolan. Fem år senare hittas hon mördad på en lekplats vid Observatorielunden, mitt i Stockholm. Med hjälp av övervakningsfilmer lyckas Joona Linna spåra ett vittne. Men när det står klart att vittnet är en psykiskt sjuk man som inte har några minnen från det han såg tar kriminalkommissarien kontakt med hypnotisören Erik Maria Bark. En karaktär som tidigare läsare är väl bekanta med.

Hur föddes idén till ”Spegelmannen”?

– Vår förra bok Lazarus innebar ett slags bokslut för en del av Joona Linnas liv, vilket gav oss en sorts frihet. Vi bestämde oss för att skriva en thriller som höll ett riktigt högt tempo, men var samtidigt lockade av en kuslig historia, en psykologisk labyrint. Vi ville ha ett mysterium, en mordgåta som tvingade oss att dyka ner i det mänskliga psykets mörkaste vrår.

Paret Kepler har vid det här laget mycket kunskaper om polisarbete och förhörsteknik. Inför varje bok gör de mycket research. Det har kunnat handla om allt från besök i isoleringscellerna på Kumla till experiment med spårhundar, och i arbetet med Kaninjägaren fick de exempelvis göra en djupdykning i restaurangvärlden.

Vilken research gjorde ni inför ”Spegelmannen”?

– Återigen polisarbete, droger och vapen förstås, men det som präglade denna skrivprocess var researchen av djup psykologi, hypnos vid behandling av allvarliga psykiska sjukdomar, den psykiatriska vården och de tvångsmetoder som använts genom åren fram till i dag.

Kepler-projektet startade med Hypnotisören 2009. När de skickade in manuset anonymt till förlaget visste de inte ens om det skulle bli utgivet, men boken skulle snart göra internationell succé. Allt tog fart efter att deras agenter hade tagit med manuset till bokmässan i London där den blev en stor snackis och såldes till flera länder. Samma år som boken kom ut avslöjade Aftonbladet att det var paret Ahndoril som står bakom fenomenet Kepler. Elva år efter deckardebuten har det nu hunnit bli åtta böcker i serien.

På vilket sätt skulle ni säga att ni har utvecklats som författare? Jobbar ni på ett annorlunda sätt nu?

– Egentligen inte, grunden är fortfarande att vi delar på allting, från den första idéen och berättelsens struktur, till att skriva allt fram till den sista meningen i det sista kapitlet. Det enda som förändrats genom åren är att vi har lärt oss att lägga mer tid på själva intrigen inledningsvis. Vi ägnar de första månaderna åt att samtala och utveckla berättelsen, karaktärerna och varje överraskning.

Hur kan en vanlig jobbdag se ut när ni är inne i en intensiv skrivperiod?

– Utifrån ser det nog ganska tråkigt ut. Vi går upp före 07 med barnen, fixar frukost åt dem, ögnar igenom nyheterna, tar med oss kaffet till vårt lilla arbetsrum och sätter oss framför datorerna. Efter en liten stund uppstår den magiska, elektriska stämningen när det blir tyst (förutom de rasslande tangenterna). Kreativiteten flödar och våra hjärtan slår snabbare. Ibland när vi skrev Spegelmannen blev det så intensivt att vi lämnade datorerna och gick ut på balkongen bara för att andas och lunga ner oss.

Skrivprocessen består ju av olika faser. Vissa författare älskar redigeringen i slutet medan andra går igång på research-momentet. Hur är det för er?

– Varje del i processen har sin tjusning. När vi får en idé som vi prövar och prövar och sedan blir besatta av, när vi gör research som tar oss ut till platser vi inte visste fanns eller när vi drömmer upp vår berättelse och skriver lappar med varje vändpunkt. Men det bästa är nog när allt det där är klart och vi sätter oss för att skriva. Att få träffa våra karaktärer igen och dras med i historien – det är sann magi.

Har ni alltid en ny idé att ta er an när ni avslutat en bok – eller är det något som ni under en tid går och väntar på?

– När vi håller på att bli färdiga blir vi fullständigt uppslukade av vår berättelse, de sista veckorna är extremt intensiva. Vi låter högarna av disk och bergen av tvätt växa. Vi skriver och rusar mot slutet och när boken äntligen är klar känns det alltid som om vi har gett allt, som om vi aldrig kommer att kunna skriva igen. Då sätter vi igång att städa, tvätta, diska och … plötsligt kommer en ny idé. Någon av oss säger ”jag har en spännande ide, vill du höra?” Så var det när vi skrivit färdigt Spegelmannen, vi fick en ny idé efter bara någon dag och nu skriver vi för fullt igen.

Kepler-fans är väl bekanta med Joona Linna och karaktären har funnits med er i många år nu. Hur skulle ni beskriva er kriminalkommissarie?

– När han kom gående mot oss i Hypnotisören såg vi bara hans rufsiga blonda hår och vackra grå ögon, vi hörde hans finska accent och började lära känna honom, hans humor, empati och ohyggliga envishet. Nu när vi kommit ännu närmare Joona kan vi beskriva honom som en mordutredare som har en särskild förmåga att se bortom gärningsmannen som ett monster, han förmår sätta sig in i förövarens sätt att tänka, han känner mördarens ångest, hans smärta, lidande och förstår motiven bakom de fruktansvärda handlingarna. Joona har en inre eld som gör att han aldrig ger upp. Han är en otroligt skicklig polis, men han är ingen superhjälte, utan tvärtom djupt mänsklig och full av känslor.

Ni var båda författare och hade gett ut böcker på egen hand innan Hypnotisören kom ut. Vad hade ni för relation till spännings- och deckargenren innan Kepler?

– Vi har alltid älskat deckare och thrillers, vi har ju växt upp med både Sjöwall & Wahlöö och Henning Mankell – men det var inte förrän vi hittade på Lars Kepler som vi insåg hur fantastiskt det är att skriva i den här genren.

En kärlek till läsning och böcker verkar ha gått som en röd tråd i livet för er båda. Vad betyder litteraturen för er?

– Skrivandet är vårt viktigaste sätt att kommunicera med omvärlden. Vi älskar litteratur. Böcker är bäst! En författare ägnar kanske tre år åt en bok, ger bort all sin kärlek och kunskap till boken som vi sedan läser på några få timmar. Vi har båda tillbringat hela barndomen och ungdomen på bibliotek, utan böcker hade vi aldrig varit de personer som vi är idag.

Kepler listar 3 favoriter i spänningsgenren

• Mörka platser av Gillian Flynn,
• I samlarens spår av Jeffery Deaver
• Domaren och hans bödel av Friedrich Dürrenmatt.