Elisabet Nemert: "Min bok hyllar de som alltid ställer sig på de värnlösas sida"

”Jag var tre år och förstod inte det som hände. Pappa slog mamma med en hammare i huvudet, många, många gånger. Mamma skrek jättehögt hela tiden och jag försökte tala om för pappa att han måste sluta, det gjorde ont på mamma. Det rann massor av blod på golvet. Men han slutade inte. Nu önskar jag att det fanns en stege som räckte ända upp till himlen för då kunde jag och min lillebror klättra upp dit och hälsa på mamma.”

De här orden är Cecilias, hon är åtta år och hon har ont i magen eftersom hon enligt svensk lag snart måste träffa sin pappa och det trots att hon absolut inte vill. Han har nämligen fortfarande vårdnaden om henne och hennes lillebror, från fängelset styr han  deras liv. Han har lagen på sin sida när han kräver umgänge, nekar dem att flytta, att byta skola, att få psykologhjälp, hämta ut ett pass eller att välja de fritidsaktiviteter som de själva vill gå på. Och om de är minderåriga när deras pappa släpps ur fängelset är det med honom de ska bo.

Den här förfärliga situationen befinner sig än i denna dag alltför många små barn i. Även om deras antal har minskat så är det ju så att i Sverige väger biologiska föräldrars rätt betydligt högre än barnens rätt.

Under mina år som lärare och även som volontär inom kvinnojouren har jag stött på så många orättvisor och övergrepp som denna lagstiftning har möjliggjort.

Unga flickor, och även pojkar, som i hederns namn tvingats resa till sitt gamla hemland för att giftas bort, mot sin egen vilja och trots att barnäktenskap i vårt land är förbjudet.

Vid ett par gyllene tillfällen har jag lyckats förhindra det.

Det djupt tragiska och upprörande fallet med ”lilla hjärtat”, den blott treåriga Esmeralda, som miste livet efter att han tvingats återvända till sina biologiska föräldrar, har än en gång visat på fosterbarnens utsatta situation och också på obalansen mellan föräldrarätt kontra barnens rätt. Och i det här sammanhanget ska vi inte heller glömma bort alla de barn som hamnar i kläm och blir till slagträn i uppslitande skilsmässoprocesser.

Som sagt det är hög tid att se över lagstiftningen.

Det är lätt att förlora tron på mänskligheten när man följer nyhetsrapporteringen eftersom 90 procent av alla nyheter som sköljer över oss är negativa nyheter. Betänk då, att om världen skulle se ut på det sättet, då skulle vi människor ha gått under för länge sedan.

Min bok Älvornas kulle är en hyllning till alla de modiga människor som utan en tanke på vilka konsekvenser det kan få för dem själva ändå alltid ställer sig på de värnlösas sida, som rakryggat skänker sin röst till dem vars stämmor är för svaga för att kunna höras. Den är en hyllning till de godhjärtade personer som skyddar våra allra minsta, våra barn, de utlämnade och skyddslösa små som vi alla borde värna om, men som alltför ofta blir svikna av både oss vuxna och de rättsvårdande myndigheterna.

Mina härliga systrar, Celine och Francine, huvudkaraktärerna i Älvornas kulle är två sådana personer. Och jag kommer osökt att tänka på ett citat av författaren W.H Auden:

”Vi är här på jorden för att hjälpa andra, vad de andra gör här förstår jag inte.”