Mian Lodalen skriver om förbjuden kärlek i 1900-talets Stockholm

På Mosebacke torg i Stockholm står sedan 1945 en staty som heter ”Systrarna”. Skulpturen föreställer två kvinnor vars ryggar sitter ihop i ett marmorblock, och konstnären var inspirerad av en verklig händelse från 1911 där två tonårstjejer dränkte sig tillsammans. Deras kroppar hittades i Hammarby sjö, sammanbundna av ett tygstycke, och i avskedsbrevet som de lämnade efter sig stod att deras sista önskan var att få begravas i samma kista. Dubbelsjälvmordet fick stor uppmärksamhet. Det spekulerades i tidningar och när de begravdes en sensommardag i slutet av september var det närmare 10 000 personer som trängdes på gatorna kring kyrkogården för att få en skymt av ceremonin.

Poddsugen? Lyssna här på när Mian Lodalen
gästade oss i Samtal om böcker.

Det är om de verkliga personerna Lisa Ström och Lilly Sundberg som Mian Lodalen skriver i sin nya kärleksroman. Boken är den första delen i en trilogi som skildrar homosexuellas livsvillkor i Sverige under ett halvt sekel, och i Lisa och Lilly får vi läsa om de sextonåriga arbetarkvinnornas förbjudna förälskelse i Stockholm i början 1900-talet. Romanen skildrar deras sista år i livet; från första gången deras blickar möts på en hemlig dans i Årstaviken till dagen då de fyller sina kjolfickor med stenar och dränker sig tillsammans i Hammarby sjö.

– Jag hörde talas om den här historien när jag satt på Kungliga biblioteket och gjorde research för en annan historisk roman. I en bok som jag bläddrade i fanns en text av Per Anders Fogelström där han skrev om det här dubbelsjälvmordet i Hammarby sjö. Det spekulerades i att de var förälskade i två män och att anledningen till att de tagit sina liv var att de var oönskat gravida. Att kvinnor har begått självmord på grund av oönskade graviditeter har förstås förekommit historiskt – men att de skulle ha gjort det tillsammans tyckte jag var konstigt. Det väckte min nyfikenhet, och fick mig att börja gräva i den här historien, berättar hon.

Det var när Mian Lodalen sedan fick tag i och läste deras avskedsbrev som hon bestämde hon sig för att skriva om dem. I brevet stod det bland annat att de varit oskiljaktiga, men att de förbjudits att vara med varandra. Lisa och Lilly bad sina föräldrar om ursäkt och skrev att deras sista önskan var att få bli begravda i samma kista.

Inför romanskrivandet har Mian Lodalen gjort mycket research. Förutom att ha läst avskedsbrevet, polisrapporten och de tidningsartiklar som har skrivits om händelsen har hon släktforskat och läst mycket om den här tiden i Stockholm.

– Jag har fått tag i deras släktingar, och jag har bland annat pratat med barnbarnet till Lisas syster. De har varit så tillmötesgående och positiva, vilket jag är väldigt rörd och glad för.

Lisa och Lilly är en stark lesbisk kärlekshistoria men det är också en berättelse om Sverige och Stockholm i början av förra sekelskiftet. Det är en tid då socialismen växer fram och man kämpar för kvinnlig rösträtt. Romanen är full av miljöbeskrivningar av Stockholm, framför allt Södermalm där Lisa och Lilly bor.

Hur var det att skriva om den här tiden?

– Jätteroligt. Jag som hatade och var kass på historia i skolan har tyckt att det har varit fantastiskt att få läsa om den här tiden och leta i arkiv på Kungliga biblioteket för att ta reda på hur staden såg ut och hur människor pratade, vad de åt och hade på sig.

Varför tyckte du att det var viktigt att skriva den här berättelsen?

– Det finns ett hål i litteraturen när det gäller berättelser om kvinnor som älskar kvinnor från den här tiden. Och kvinnor har överlag varit glömda i historien, till och med de som på sin tid var kända. Ta Ester Blenda Nordström som blivit uppmärksammad genom Fatima Brenners biografi ”Ett jävla solsken” de senaste åren. Hon var en stor författarkändis som inspirerade personer som Astrid Lindgren, men när jag skrev om henne för 25 år sedan var det ingen som visste vem hon var.

Under researcharbetet hittade hon endast en mening i en artikel i Dagens-Nyheter efter den tragiska händelsen som antydde att det kunde röra sig om en kärlekshistoria. Reportern skrev ” Det syntes mellan dem ha existerat en svärmisk flickvänskap med något öfverspändt i sig.”

Mian Lodalen menar att Lisa och Lilly har heterosexualiserats genom historien, och säger i en tv-intervju i SVT:s Kulturveckan att hon hoppas att hon genom att ha skrivit om deras kärlekshistoria gett dem någon slags upprättelse.

Ur Lisa och Lilly:

”Det var inget särskilt, ingenting som stack ut. Enkel klänning. Cendréfärgat hår samlat i en förvisso iögonfallande tjock fläta som föll ner över vänster axel. Det var ögonen som gjorde att hon inte kunde sluta titta. Ljust, ljust gröna, som vore de självlysande i mörkret. Hon borde väl ha tittat bort men hon kunde inte låta bli”

Mian Lodalen tipsar om 5 romaner som skildrar lesbisk kärlek:

• Ensamhetens brunn av Radclyffe Hall
• Charlie av Margareta Suber
• Kärlek i Europa av Birgitta Stenberg
• Varför vara lycklig när du kan vara normal? av Jeanette Winterson
• Nattvakten av Sarah Waters