Ok, amen är en reportagebok som berättar historien om chassiderna i Williamsburg. Mitt i denna världsmetropol finns ett samhälle där man avskärmat sig från resten av världen. De ultraortodoxa judarna känns igen på sina svarta rockar och tinninglockar. De lever i en gammal religiös värld och skyr modernitet. När Nina Solomin flyttade till Williamsburg väcktes ett intresse. Ett intresse för den judiska kulturen och den religiösa fanatismens mänskliga och sociala mekanismer. Hennes bok är en inblick i en värld vi tidigare bara betraktat från utsidan.
I början av boken skriver Nina:
”Mer allmänt särskiljer sig chassiderna kanske tydligast genom sin exceptionellt strikta religiösa ortodoxi och sin envisa strävan att konservera en tvåhundrafemtio år gammal kultur med rötter i det judiska Östeuropa. De talar jiddisch, klär sig gammalmodigt och bevarar seder och bruk från den gamla världen.”
Detta är kanske den vanligaste bilden vi har av chassiderna men med boken ok, amen visar Nina att det alltid finns så mycket mer det vi ser på ytan.
– En poäng med den här boken är, hoppas jag, att den förmedlar en känsla för hur vi alla är rätt lika, att det går att komma nära människor som lever på totalt annorlunda sätt.
“De såg så exotiska ut, och var så onåbara och hemliga. ”
Nina jobbade för SvD i New York i början på 2000-talet. Hon bodde i Williamsburg med det chadiska samhället som grannar.
– När jag flyttade in i kvarteren och såg vilka som var mina grannar väcktes min nyfikenhet. De såg så exotiska ut, och var så onåbara och hemliga. Detta triggade både mitt personliga sökande efter en identitet och om en närmast antropologisk nyfikenhet.
Vad som började som nyfikenhet växte sig sedan till ett stort journalistiskt projekt.
– Medan jag bodde det här året i Williamsburg och intervjuade och umgicks med chassiderna där, så tog jag hela tiden anteckningar. Jag kunde till exempel vara borta en kväll på bröllop, och sedan när jag kom hem satte jag mig vid skrivbordet och skrev, skrev, skrev för glatta livet. Fick ur mig varje detalj och varje scen som jag aktivt hade memorerat.
“De bemötte mig med totalt ointresse – för att inte säga fientlighet – i början.”
Tänkte du någon gång ge upp när det var svårt att få kontakt?
– Ibland tappade jag modet. Men på något sätt dök det alltid upp en inbjudan eller en intervju igen, så att processen fortsatte.
Nina berättar också att en del av drivet var det faktum att hon själv hade en judisk bakgrund.
– Det var en av anledningarna till att jag drogs till chassiderna och inte gav mig, trots att de bemötte mig med totalt ointresse – för att inte säga fientlighet – i början.
Intresset för Williamsburg och chadismen har växt, mycket på grund av den populärkultur som behandlar ämnet. På Netflix finns just nu en serie som berättar om en kvinna som försöker frigöra sig från Williamsburg, Unorthodox. Nina berättar vad hon anser om denna ”chassidfeber” och hur den har påverkat hennes bok.
“I skildringen av den gruppen kan vi spegla oss och frågor väcks om hur vi själva har det med våra existentiella val och sätt att leva”
– Ok, amen har levt vidare genom åren, i alla dessa år sedan den gavs ut har jag fortsatt få reaktioner från läsare. Den har fortsatt att hitta läsare helt enkelt, vilket jag är djupt tacksam och glad över. Jag tror att chassidernas kultur, som är extremt traditionell och kollektivistisk, blir en intressant kontrast mot västerländska livsstil som är liveral och individualistisk. I skildringen av den gruppen kan vi spegla oss och frågor väcks om hur vi själva har det med våra existentiella val och sätt att leva.
Trots att vi kan jämföra oss och vår kultur med deras och faktiskt hitta likheter, finns det mycket fördomar mot samhället i Williamsburg, precis som det alltid gör när något är väldigt annorlunda mot vad vi känner till. Nina berättar om hur det är att skriva om något som det finns fördomar mot och hur det påverkar bilden man får av ämnet.
“Själv hade jag en mer positiv, emellanåt sentimental, känsla för dem.”
– När jag berättade för mina sekulära judiska vänner i New York att jag ville skriva om chassiderna var de skeptiska. En var direkt kritisk, ur rent ideologisk synvinkel, eftersom han ansåg att de ultraortodoxa var konservativa fundamentalister. Själv hade jag en mer positiv, emellanåt sentimental, känsla för dem. När man som journalist ska skildra människor är det enda hederliga att vara så nyanserad man kan. Inte väja för att beskriva de knäppa dragen, men heller inte svartmåla. Jag hade på något sätt den journalistiska instinkten.
Så varför är det då så viktigt att nyansera ett ämne? Att berätta sakligt om något vi inte är insatta i? Nina berättar varför hon tror att den här boken är viktig.
– Men jag tror att min berättelse kan vara meningsfull för många. Eftersom ok, amen egentligen mer handlar om hur man ska välja i livet, vad som leder till lycka, vad som är viktigt och sådana frågor.
“Den var liksom både för nära och för långt bort på samma gång.”
Många år har gått sedan boken kom ut första gången 2001. Ämnet är lika intressant idag som då. Nu kommer ok, amen ut som ljudbok och för Nina blev detta en slags återupptäckt av boken.
– Först när den kom ut levde jag förstås i hypen kring den vid början av 2000-talet. Sedan bildade jag familj och ägnade mig åt annat än chassider under flera år. När jag ibland fick förfrågningar om att komma och föreläsa om ok, amen, så var jag inte jättesugen. Den var liksom både för nära och för långt bort på samma gång. Jag upplevde nästan berättelsen om mig själv som lite pinsam. När jag nu återigen läste in den som ljudbok, var mitt intryck ett helt annat. Mitt mognare jag blev snarare lite imponerad av mitt yngre jag! Tänk att jag genomförde och skrev den här underbara boken. Det är baske mig helt otroligt.
Nina Solonmin
-
Född: 1973
-
Bor: I stockholm
-
Gör: Författare och krönikör i bland annat SvD och God morgon, världen i Sveriges radio, P1. Arbetar till vardags i en kommitté under UD som heter Expertgruppen för biståndsanalys.
-
Läser just nu: Den engelska författaren Jenny Diskis Allt jag inte vet om djur.
Köp boken här
Lyssna på boken som Nina Solomin själv läser in här.