Därför pratar alla om "Klubben"

Det är november 2017 när ett av 10-talets kanske mest omskakande reportage publiceras i Dagens Nyheter. Kulturjournalisten Matilda Gustavsson, som tidigare prisats för sina djupgående porträttintervjuer i samma tidning, har gjort granskningen där 18 kvinnor anklagar Jean-Claude Arnault, den så kallade Kulturprofilen, för sexuella övergrepp och trakasserier. Han är gift med poeten och akademiledamoten Katarina Frostenson och eftersom han då får pengar från Svenska Akademien för hans och hustruns kulturscen Forum, riktas blickarna snart mot Sveriges mäktigaste kulturinstitution. Reportaget blir början på Akademiens djupa kris med flera avhopp och ett uteblivet Nobelpris. Granskningen leder också till att Jean-Claude Arnault döms till fängelse för två fall av våldtäkt.

Klubben hyllas av kritikerna

Redan 1997 skrev Expressen om att en kvinna i ett brev till Svenska Akademiens ständige sekreterare Sture Allén hade berättat om att hon blivit utsatt för sexuella trakasserier av Jean-Claude Arnault. Hon uppmanade dem att inte ge fler bidrag till hans verksamhet, men brevet lades undan. Det skulle i stället dröja två decennier innan anklagelserna mot honom följdes upp.

I Matilda Gustavssons reportagebok Klubben som nu finns ute skriver hon om vad som hände innan och efter publiceringen i Dagens Nyheter. Hon fortsätter att undersöka maktspelen, genikulten och tystnadskulturen. Boken är ett komplext porträtt av Kulturprofilen, men också en berättelse om metoo-rörelsen. Klubben var en snackis redan innan den kom ut, och har nu lovordats av kritikerna. ”En lysande bok” skriver Majgull Axelsson i sin recension i Dagens Nyheter. ”…Det säger en del om hennes mod och integritet att hon trots det lyckades genomföra sin undersökning och sedan skriva en bok som är ett av de bästa exemplen på litterär journalistik som har utkommit i Sverige.”

Granskningen slog ner som en bomb

Reportaget i Dagens Nyheter fick ett enormt genomslag, men det var inget som Matilda Gustavsson visste något om när hon höll på att skriva klart artikeln i november 2017.  Hon skriver i boken att hon för en gångs skull inte gör några föreställningar om vad som ska hända. Veckan innan reportaget ska publiceras gör hon ständigt omskrivningar och sover knappt. Allt måste bli rätt. Hon vet att minsta faktafel kan få den att falla. Hon läser också ikapp metoo-rapporteringen och ser en del obehagliga publiceringar. I Klubben skriver hon:  ”Metoo bär på möjligheten att uppdatera våra föreställningar om inte bara offer utan också förövare. Men i slutet av november 2017 finns inte den nyanseringen”.

Den skam som kvinnor tvingats bära förflyttas under metoo, men trots att det omvända kan ge känslan av en ljuv hämnd, menar hon i boken att det är farligt att som grupp rikta skam mot en enskild människa. Hon skriver också att vissa under den här perioden tycks ha vänt på idén om att man måste skilja på verk och person. De tycks mena att det ena ska dömas utifrån det andra, och hon upplever det som en förminskning av metoo, som för henne inte kommer med några nya svar. För författaren är det en rörelse som utmanar de gamla sanningarna.

Matilda Gustavsson har själv blivit en av aktörerna i det här på många sätt absurda drama. Innan boken kom ut intervjuades hon i Vi läser och hon säger i magasinet att när många av de människor hon försökte beskriva tyckte sig stå över verkligheten, blev det viktigt för henne att hålla fast vid den. Hennes texter har fått ett stort genomslag. Det finns förstås en makt i det, och det är också något hon har oroat sig för ibland.

– Jag har periodvis känt mig stressad. Jag vill inte påverka andra människors liv! Jag är den sista som skulle sitta i ett elevråd, jag har aldrig identifierat mig med den sortens ansvar. Det är jättespeciellt. Och svårt. Jag har velat abdikera, jag har sagt nej till allt som har med morgonsoffor och debatter att göra. Min impuls har ofta varit att ducka och den impulsen är olustig. Jag är själv kritisk till att kulturvärlden är full av människor som besitter makt men vägrar erkänna den. Att de fortsätter betrakta sig själva som outsiders och tycker sig slå underifrån, det tror jag kan bli farligt, säger hon i Vi läser-intervjun.

Litterärt reportage när det är som bäst

Sedan Klubben kom ut för några veckor sedan den fått ett fint mottagande. Många tycks uppskatta detta välskrivna reportage som ger oss en komplex bild av vad både ett offer och en förövare kan vara. En recensent kallar den för ”decenniets kanske viktigaste bok” och Jessika Gedin sa så här i säsongsavslutningen av Babel: ”Det är litterärt reportage när det är som bäst – undersökande, djupgående, välskrivet och omskakande”.

Läs ett utdrag av Klubben här.