Mircea Cartarescu: ”Alla rumäner har övervägt att lämna landet”

Mircea Cartarescu känner sig som en rocksstjärna på turné. Vi träffar honom på Årets Bokmässa i Göteborg, där han tillbringar några dagar. Sedan är det vidare hem till Bukarest för några korta dagar med familjen, sen vidare till Tyskland, Österrike och Schweiz, där hans senaste roman Solenoid precis publicerats. Han säger att det är kul men också tröttsamt Det är jobbigt för familjen, de är väldigt nära och det är inte alltid lätt att vara ifrån dem, men han gör det för sin bok.

Mircea Cartarescu introducerades för den svenska publiken med romanen Nostalgia, ett verk som utkom första gången 1989 i Rumänien, då kraftigt censurerad. Efter diktaturens fall gavs boken ut på nytt, i sin helhet. Den hade då redan nått internationell ryktbarhet och varmt mottagande.

I ett land som Rumänien, där det en gång var livsfarligt att öppet uttrycka sina åsikter, trodde du att det en dag skulle finnas frihet för folket?
— Oavsett hur falsk den rumänska revolutionen var har folket känt förändring, bra förändring. Att vara fria att resa. Att vara berättigade att tala fritt och direkt och att se sig som värdiga världsmedborgare. Så folket i Rumänien är medvetna om fördelarna från den rumänska revolutionen. Samtidigt finns det baksidor. Det finns yttrandefrihet, som till exempel möjliggörs av sociala medier där alla kan göra sin röst hörd, men baksidan är att ingen lyssnar. Du kan prata och säga vad du vill men det är ett slags kaos, en kakafoni, där ingen kan tränga igenom. Alla är med men ingen lyssnar. Folk kan resa, men baksidan är att de har blivit fattiga immigranter dit de flyttat: till Spanien, Italien, England och Irland. Det finns 4 miljoner rumäner som lider för de är inte känner sig hemma, för att de inte känner sig som första klassens medborgare. De upplever inte nödvändigtvis direkt diskriminering, men känslan av att vara en främling är psykiskt påfrestande. Men sammantaget har rumäner det mycket bättre nu. De ser sig som medlemmar av den Europeiska unionen, de har mer pengar, de har mer värdighet, de är del av en större politisk helhet. Rumäner är bland de mest proeuropeiska människorna i Europa, även om vi omges av länder som går i motsatt riktning som Ungern, Polen och Tjeckien. Vi är ett undantag i den delen av världen, och det är bra för Europa i mitt tycke.

Kunde du någonsin föreställa dig att det skulle bli så?
— Ingen i Rumänien kunde det. Sovjetunionen hade en fast hand runt landet och folket trodde att Sovjet var för evigt. Rumänien var ett stort fängelse som ingen hade hopp om att kunna fly från. Väldigt få av mina landsmän gjorde något åt det, men vi hade våra dissidenter, konstnärer och skribenter som på olika sätt opponerade sig, öppet eller dolt, för att hålla hoppet uppe.

Många av de rumänska författare som nått en internationell publik är exilförfattare. Livet i ett land där förföljelse av oliktänkande var vanligt drev dem på flykt. Har du någonsin övervägt att lämna ditt hemland?
— Nästan varje dag. Rumänien kan vara väldigt hårt, det är ett tufft politiskt klimat, vi har överbefolkade och förorenade städer och andra obehag i våra liv. Alla överväger att skapa ett liv på en bättre plats. Men något annat övervann det i mitt fall. Jag har min publik där, folket älskar min litteratur, jag är en offentlig person och jag försöker bli en förespråkare för folkets strävan och för de värderingar jag tror på. Jag har alltid varit proeuropeisk, jag anser Europa vara vårt riktiga land. Jag kämpar för rättsfrihet, jämlikhet, humanitära rättigheter, HBTQ-rättigheter, för romerna. Allt det som står på spel i Rumänien. Vissa av mina landsmän har en väldigt gammalmodig syn. Så jag måste vara där, måste vara bland folket där jag föddes. Jag föredrar att stanna framför att hitta en självisk lösning för mig själv.

Läs mer: 7 intellektuella böcker som utmanar läsaren

Så hur ser det politiska klimatet ut i dagens Rumänien, vill de unga stanna eller lämna?
— Jag känner våra ungdomar mycket väl, jag har varit universitetsprofessor i 30 år. Studenterna är väldigt ambitiösa, de vill visa deras tillgångar och kvalitéer som intellektuella. Många väljer utländska universitet, de går på Harvard, Oxford, Cambridge och andra stora universitet och vi är såklart stolta över dem som gör det. Andra väljer att fullfölja sina karriärer utomlands, där de uppskattas mer och mer. De unga vill förverkliga sig själva, oavsett vad det innebär. Om det är i Rumänien eller utomlands spelar mindre roll för dem. De är väldigt moderna, väldigt mobila. Jag älskar de unga, jag har levt hela mitt liv tillsammans med dem. På ett sätt håller det mig ung också. Jag tycker de har rätt att välja själva var de vill leva och fullfölja sina liv och karriärer.

I Solenoid, din senaste roman, möter läsaren ditt alter ego, en lärare. Funderar du mycket kring hur även de små besluten formar våra liv?
— Det är vad Solenoid handlar om, beslut. De bra och de dåliga. De små beslut som kan ändra riktningen i våra liv. Mycket av det som händer i början av Solenoid har hänt på riktigt, det är händelser hämtade från mitt liv och det är där berättelsen tar avstamp. Jag debuterade i Bukarests mest kända litterära krets, och blev mycket väl mottagen. På grund av det bestämde jag mig för att bli författare. Jag har många gånger undrat vad som hade hänt om jag inte hade fått ett så varmt mottagande den gången. Då hade jag kanske inte velat ha en karriär inom skrivandet. Kanske hade jag blivit en anonym skribent, en ödmjuk gymnasielärare. Det får mig att tänka på kompromisserna en författare får göra. Jag tänker på den ibland falska karriärsbana du måste följa som författare. Behovet av att bli utgiven, bli berömd, motta priser och så vidare. Saker som har lite koppling till behovet av att skriva.

Så du tror att du hade varit nöjd med livet även om du inte blivit en erkänd författare?
— På ett sätt lever en bättre version av mig i Solenoid, en bättre tvillingbroder, ungdomen som fullföljer sin önskan om att bli en ren konstnär, som skriver bara för sig själv, utan det litterära livet, utan ambitionen att bli känd. I mitt tycke har alla sanna konstnärer den drömmen, att vara ren, som Franz Kafka och andra författare som dör okända och når berömmelse först efter sin död. Egentligen är det min karaktär som är författaren med stort F.

Missa inte! 7 intellektuella böcker som utmanar läsaren

(Artikeln fortsätter längre ner!)

Du har tidigare sagt att du har ”skilt dig från poesi för att gifta dig med prosa”. Tror du att du och poesin kommer finna varandra igen?
— Man kan inte skilja sig från poesi. Man kan skilja sig från poesin som konstform, men poesi är något helt annat än att vara en poet. Det är inte att skriva verser eller dikter, det är att presentera världen ur ett mer barnsligt perspektiv, att kunna se det vackra i allt, att vara glad över allt, att ha ett renare hjärta. Det är att vara en poet. Så jag hoppas att jag är en poet även i min prosa och att läsarna uppskattar det.

Mircea Cartarescus böcker översätts till svenska av Inger Johansson och förhållandet mellan författare och översättaren är starkt.

— Vi är som syster och bror. Vi är så nära man kan vara och jag beundrar henne mycket. Hon översätter inte mina böcker från ett språk till ett annat, hon översätter hela mitt inre liv till ett annat. Min kultur till en annan kultur. Hon har upplöst gränsen mellan det svenska och rumänska språket, mellan Sverige och Rumänien. Geni är det rätta ordet. Mina rumänska vänner i Sverige säger att de läser böckerna som om de var skrivna med svenska som originalspråk. Jag hoppas att jag kommer ge ut många böcker i Sverige och att Inger kommer att översätta dem.