Läs ett exklusivt utdrag ur nya Selma Lagerlöf-biografin

Jag föreställer mig: Hon går uppför den branta Malmskillnadsgatan med en packe böcker under armen. Flätan dunsar tungt på ryggen, hennes gång är haltande men lätt. Ivern i kroppen, i tanken. Septemberluften hög och klar över hustaken, hennes kjolkant sveper över de grå gatstenarna. Ljuden, lukterna; droskor skramlar förbi, klackar klapprar, rop och röster, duvornas tröga kuttrande, vedröken i luften, lortvattnet i rännstenen, främmande kroppars utdunstningar när hon passerar dem på gatan.

Storstadsmyllret. Septemberluften; kanske tänker hon på äpplen och saknar helt kort och svidande trädgårdens stillhet om hösten där hemma. Här är människor överallt, okända varelser som hastar fram med tydliga mål, hon vet ingens namn eller historia. Ett förbiflimrande ansikte bara, någon hon möter, ser och genast glömmer. Hon har aldrig riktigt känt sig hemma i Stockholm, tycker staden är ful och stökig och obegriplig. Men hon behöver vara här nu för att bana sig en väg framåt.

Det var inte någon plötslig ingivelse som fick Selma Lagerlöf att störta iväg till Stockholm. Hon hade länge vetat att hon måste arbeta och tjäna sitt uppehälle, familjens ekonomi blev stadigt sämre, liksom faderns hälsa. Äktenskap, som fortfarande var det vanligaste sättet för en kvinna att ordna sin försörjning, tycks hon ha slagit ur hågen. Att hon och Gerda inte var några goda partier antydde hon ofta, men jag tror inte heller att hon önskade sig att bli gift. Som hon senare uttrycker det i ett brev till Sophie Elkan:

»När man absolut inte kan fördraga något herrskap öfver sig, så är det väl bäst att vara ogift, tycker du inte.«

Den inställningen grundades nog åratal tidigare, nära förbunden med den heta viljan att skriva och bli författare. Hon ville inte ha någon annan än sig själv att tacka för sin framtid.