Mons Kallentoft och Jens Lapidus om noir: ”En känsla av att allt redan är för sent”

Läs mer: Mons Kallentoft: ”Jag vill visa vem som är den bästa författaren”

Noir-genren visar ofta samhällets baksida, ställer det ljusa mot det mörka och spelar på ett samhälle i förfall. Varför attraheras ni av genren?

Jens Lapidus: För mig är det en naturlig angreppspunkt eftersom jag jobbade som jurist och advokat i 15 år. I mitt jobb såg jag den sidan av samhället. Det var så hela mitt skrivande tog fart. Jag kände att här finns mycket spännande att berätta, det som är skuggsidan eller undersidan. Sedan gillar jag noir väldigt mycket själv, jag har alltid varit en sucker för den litteraturen. En gammal vis man sa en gång till mig att man ska skriva det man själv tycker om att läsa.

Mons Kallentoft: Det tog mig 15 år av trial and error med diktsamlingar och jättesmå seriösa romaner innan jag kom på det där. Skriv det du själv vill läsa. Jag har alltid dragits åt estetiken som finns i noir. Även i livet har jag dragits till de miljöerna, och till viss del i umgänge.

JL: Det finns också en moralisk eller samhällsideologisk grundpelare i noir. I mycket vanlig krim, t.ex. svensk, löser man brottet på slutet. Någonstans sänder man ut en signal att vi löser de här sakerna. Det finns saker som löses i Mons bok Se mig falla, men det finns också saker som förblir åt helvete. Det är så samhället ser ut på riktigt. Det är inte perfekt, det finns skit där. Och vi ska inte låtsas som att det inte finns.

Är det det ni vill berätta om samhället i era romaner?

MK: Människorna i samhället är väl egentligen mer intressanta. Och människorna i den här boken är väldigt mycket människa fast i strukturen. Hur högt upp du än kommer i strukturen sitter du ändå fast i den. I noir är det aldrig the big fish som åker dit. Det är alltid de hårt arbetande smågangstrarna som på något sätt bara vill ha ett bättre liv.

Läs mer: Spänning på stranden! 13 nya deckare att läsa i sommar

Det har sagts att nordic noir kännetecknas av att inte drivas av att lösa en mordgåta, utan istället av att skapa förståelse för brottet. Känner ni igen er i den beskrivningen?

MK: För mig är det i varje fall så. Jag är mer intresserad av människorna än av brottet i sig. Men det är väl signifikant för kanske tio procent av det som går under nordic noir. Resten är egentligen ganska traditionell ”lösa mordgåtan”.

JL: Jag gillar inte att genre-indela saker alltför mycket. En bok kan röra sig mellan olika genres. Ska man ha en strikt analys vad noir är så är det få svenska böcker som hamnar där. Man har börjat kalla det nordic noir, men det betyder egentligen deckare eller kriminalroman. I en smalare mening handlar noir-genren mycket om protagonister som är antihjältar. Som har gott och ont i sig eller är moraliskt tvetydiga, de spelar på samma spelhalva som skurkarna. De karaktärerna är intressanta att utforska som människor betraktat.

MK: De är ofta på fel sida lagen. Och det som verkligen präglar noir är ju känslan av att allt redan är för sent, att allt redan har hänt och det är ett mänskligt ”fall” vi läser eller ser.

Missa inte! Leif GW Perssons favoritböcker — vi har listan

JL: Något typiskt för noir är att istället för en polis följer man en privatperson som hamnar i brottslighet av olika slag. De kan röra sig i en gråzon på ett intressant sätt. Man kan lyfta fram vad det är att vara människa. Är vi alltid goda? Är vi alltid onda?

MK: En sådan karaktär kan göra både gott och ont på ett annat sätt än vad en polis kan göra. I riktigt true noir finns det alltid en privatdetektiv. De flesta hjältar i noir, oavsett hur onda och korrupta de än är, har ändå en viss moralisk kompass och strävan efter godhet. Det är kanske därför jag gillar noir så mycket, för det är alltid den kompassen som får dem att till slut gå under.

JL: Nästan alla mina huvudkaraktärer är kriminella eller har varit kriminella. De begår brott, men vi tycker ändå om dem. Men det finns en viss typ av brott de aldrig begår. Där kan man ställa sig frågan: är vissa brott värre än andra brott? De begår mord, de begår knarkhandel. Men sexualbrott begår de aldrig. Det är som att det finns en moralisk regel för de här personerna att det här gör vi aldrig. I den här gråzonen målar man upp en moralisk karta för sig själv och den följer man ganska hårt.

Är det viktigt att ha den moraliska kartan?

MK: Ska man inte tappa en massa läsare får du aldrig gå över den gränsen. I en scen i Se mig falla uppfattade vissa läsare det som att Tim misshandlade sin älskarinna. Det var egentligen inte det jag ville skriva. Men man märkte direkt att där fanns en supertydlig gräns. Du kan aldrig komma undan med att en kvinnomisshandlare är sympatisk.

JL: Jag gillar tanken på att helt släppa moralen och testa att skriva en roman som faktiskt på riktigt är nihilistisk eller på riktigt är i gråzonen. Om vi ska vara helt ärliga låtsas vi vara i gråzonen.

MK: Ja, det är sant.

JL: Vi har karaktärer som begår brott och gör omoraliska grejer, fast de ändå har någon slags gentlemannamoral i botten. Det är lite fegt. Jag skulle vilja go wild och skriva fullkomligt upplöst. Brett Easton Ellis lyckas i American Psycho skriva om en människa som gör alla de här sakerna som vi i vanliga fall ryggar för och inte vill följa i en hel bok. Därför är det en fullkomligt genial bok. Vi vill följa honom till slutet trots att det inte finns någon moralisk kompass.

MK: Det är likadant med Bonnie & Clyde. De mördar hur många som helst, men blir ändå hjältar i sin samtid. Det går att driva sjukt långt.

Måste man känna sympati för huvudkaraktären för att ha fortsatt intresse?

JL: Jag jobbar med att man ska identifiera sig med dem i någon mening och känna någon form av sympati. Men jag tror det går att jobba med karaktärer som man inte sympatiserar med, men som är fascinerande. Så tror jag att American Psycho jobbar. Du känner inte sympati för honom men du vill ändå veta vad han tar sig för, för han är så jävla knäpp.

MK: Det är det riktig noir kan göra. Du får sympati för de här människorna. De försöker bara få ett bättre liv, och det kan alla identifiera sig med. Att komma lite underifrån eller från sidan och mer eller mindre ”cut some corners”. Alla har väl försökt fuska lite på skatten, få någon fördel i livet.

Vilken roll spelar de skandinaviska ländernas samhällssystem, som ofta präglas av välfärd och jämlikhet, i nordic noir?

MK: I Jens böcker är det mycket en strävan från människor som upplever sig vara utanför. Som vill in i slutna rum som.

JL: Den strävan finns, att vara en del av det ordningsamma samhället. En annan aspekt är att i samhällen som de nordiska, som är så extremt välordnade och där det är så lite brott… Nu har vi fått lite problem med skjutningar i Sverige de senaste tre åren. Men en vanlig svensk medborgares risk att råka ut för grov brottslighet är extremt låg i Sverige. Om du inte går ut och viftar med en Rolex på torget i ett utsatt område, då kommer du kanske bli rånad. Men vi har väldigt låg statistik för all typ av grov brottslighet i Sverige. Och det gäller även Danmark, Norge och Island. När ett brott väl sker blir det en mycket större grej. Det tror jag är en av anledningarna till att vi ser mycket deckare och kriminalromaner komma från just Norden. Du ser inte så mycket från Juárez som var murder capital där det dog 15 000 människor per år i knarkkrig. Du ser en död kropp på gatan i Juárez, who the fuck cares? Du ser det varje dag. När det sker i de nordiska samhällena är det en bomb. Vi måste förstå hur detta kunde ske. Därför blir de här berättelserna på ett sätt mycket starkare i de nordiska länderna.

MK: Internationellt finns det även en bild av Sverige som det perfekta samhället, det gör väl att det finns en kittling i det.

Vad är skillnaderna och likheterna mellan klassisk noir som t.ex. Chandler eller Ellroy och nutida noir?

MK: Utifrån mig själv och Se mig falla ser jag ingen stor skillnad. Det är blänkande asfalt, människor som tittar genom galler och murar som ger långa skuggor. Det är samma estetik som är flyttad till vår tid.

JL: Mons bok är klassisk noir. Jag blev glad när jag läste den för jag har nästan aldrig läst så väl genomförd, svensk noir. Mina böcker är noir i någon slags bredare mening, i att protagonisterna inte är goda, det är mycket den undre världen som skildras. Men jag har en helt annan språkstil. I Mons bok fick jag sköna flashbacks till Chandler och klassiska amerikanska noirförfattare. Vad som slår mig när jag läser den är hur väl ett litterärt språk passar för noirgenren. Att kunna arbeta mer med språk, liknelser och metaforer och stämningar i språket. Det lyfter genren. Mycket vanliga svenska deckare är skrivna på ganska ordinär prosa. Det kanske är för att de känner att de inte kan skriva bättre, men kan också vara att folk känner att det inte blir rätt stämning för den typen av litteratur. Men för noir funkar ett litterärt språk väldigt bra, så det är kul att kunna lyfta det kvalitetsmässigt.

Hur viktigt är tidsperioden? Klassisk noir präglas ju ganska mycket av 1930-talet och depressionen.

MK: Den präglas också mycket av storstadens framväxt och urbanisering. Som Los Angeles på 1930-talet, då växte staden. Den präglas mycket av brytningstider. Det ser man i Jens böcker med förorten. Det är ett samhälle i förändring.

JL: Staden är en viktig karaktär i böckerna och det är viktigt att skildra utrymmen i staden som inte alltid får utrymme annars. Det finns en nära koppling till urbanisering.

Vad skulle ni säga kännetecknar noir i litteraturen?

JL: I en bred mening är det kriminallitteratur. I en smalare mening innehåller det moment med en protagonist som är moraliskt tvetydig och rör sig i gråzonen.

MK: För mig är det också en kvalitetsstämpel. För att nå upp till epitetet noir krävs det, för mig, en viss kvalitet. Det krävs en stor konstnärlig medvetenhet om vad man håller på med.

JL: Jag blir lite sugen på att läsa de gamla böckerna och se filmerna, det var längesen.

MK: Försök få tag på Asfaltens djungel. White Heat är ju skitbra och Double Indemnity. Det är bra filmer alltså.

JL: Never goes out of style.