Mons Kallentoft: ”Jag vill visa vem som är den bästa författaren”

Mallorca har varit ett av svenskarnas allra mest populära resmål sedan flera decennier tillbaka och varje år besöker ungefär 15 miljoner turister den spanska ön. Horder av svenskar, britter och tyskar badar, golfar och festar i den starka medelhavssolen. Men det är inte detta Mallorca som Mons Kallentofts nya roman Se mig falla handlar om.

— Jag har alltid vetat att Spanien är rätt korrupt. När vi flyttade hit för fem år sedan märkte jag fort att Mallorca på många sätt var ett av de mest korrupta ställen jag kommit till, säger han.

Läs mer: Mons Kallentoft och Jens Lapidus om noir: ”En känsla av att allt redan är för sent”

Se mig falla utforskar Mallorcas och Palmas skuggsida. En nattsvart värld full av korruption, våld och stora mängder droger. I centrum för handlingen står Tim Blanck, en före detta polis som numera jobbar som privatdetektiv i Palma. Tre år tidigare försvann hans tonåriga dotter Emme under en festresa i Magaluf. Tim lovar att aldrig sluta leta efter henne och flyttar till Palma för att fortsätta jakten på sin dotter. När han får i uppdrag att utreda en misstänkt otrohetsaffär dras han in i denna mörka värld av korruption, våld och girighet.

Samtidigt som Mallorcas korruption väckte en fascination hos Mons försvann en 16-årig tjej på ön. Det blev startskottet på det som skulle bli Se mig falla.

— Det var rätt otäckt. Hon skulle gå till bussen, sedan var hon bara borta. Och min egen dotter var i ungefär samma ålder.

Mons har bott i Palma i fem år nu. Under den tiden har han lärt känns den här andra sidan av Mallorca, den som finns bortom den välputsade turistfasaden.

— Jag är ganska bra på att gå och sätta mig på barer i fel ställen av stan. Sedan pratar jag med folk. Du behöver inte skrapa så mycket på ytan innan de berättar.

Läs mer: Oändlig läsning och lyssning – här är bokserierna som håller dig sysselsatt i karantäntider

Är du förvånad över korruptionen?
— Jag var inte förvånad över att den finns, för jag har bott mycket i Spanien. Men jag var förvånad över omfattningen, och hur mycket det sitter ihop. Det finns ett disco här borta som ägdes av öns största knarkkung, säger Mons och pekar mot en byggnad längre bort på gatan.

Vi sitter på Paseo Maritimo, en bred gata intill havet med en vacker strandpromenad. Här trängs lyxhotellen med nattklubbarna och i hamnen ligger yachterna på rad.

— Varje söndag, när diskoteket skulle vara stängt, bjöd han in poliser och tog dit prostituerade. Han hade massvis med gratis kokain till dem. Dessutom tog poliserna med sig eget kokain som de beslagtagit. Sedan var det orgier. Och knarkkungen filmade det här. Så han hade ju dem i sin ficka, och de hade honom i sin ficka. Det är det korruption bygger på. Jag vet något om dig, du vet något om mig. Let’s make lots of money. Det pågår jätteprocesser mot honom och han är fri mot borgen. Men han är lite av en folkhjälte. När han kom tillbaka med sitt privatflyg stod det 500 människor på flygplatsen och välkomnade honom.

”En panisk rädsla”

Tim Blancks absolut största drivkraft är den att hitta sin dotter. Han hör hennes röst i Palmas gränder, ser hennes ansikte i andras. Hans jakt är desperat och ihärdig. Mons är själv pappa till en tonårig tjej, och att skriva om en sådan förlust beskriver han som lätt, supersvårt och jobbigt.

— Det måste vara på riktigt och jag måste hitta de känslorna i mig själv. Min egen dotter är i den åldern där hon går ut i Magaluf. Det var en panisk rädsla ibland. Du måste gå djupare in i den känslan och hur den kan förändras under tre år. Som författare generellt, och som deckarförfattare specifikt, får man inte vara rädd för de mörkaste jobbigaste, sakerna och orka hitta dem i sig själv. Jag har inte bara varit trevlig att leva med under de här åren när jag har skrivit boken. Inte ett dugg faktiskt.

Medan Tim bejakar sin längtan efter Emme och riskerar livet i jakten på henne försöker hans fru, Rebecka, förneka den längtan. I ett försök att överleva hänger hon sig istället åt sitt arbete. På olika sätt försöker de rädda sig själva.

— På ett sätt är man sina barn. Ger du upp den kärleken ger du upp dig själv. Det strider djupt mot den mänskliga naturen. Jag tror att vissa saker aldrig kan vila. Något sådant blir inte heller lättare med tiden.

Språk och form är centralt

Mons menar själv att Se mig falla är helt annorlunda från hans tidigare böcker. Han har under två års tid närmast isolerat sig själv och jobbat mycket med språk, form och struktur i boken. De estetiska idéer som det funnits spår av i tidigare böcker är nu mer renodlade.

— Nu har jag skrivit 12 böcker om Malin Fors och massor om Zack, sålt miljoner böcker och tjänat massa pengar. Nu vill jag visa vem som är den bästa författaren, haha! Jag har gått och burit på idén att jag kan skriva suveränt och spännande men också en blytung europeisk roman. Det kan man inte bara gå och tänka på och skriva ännu en Malin Fors-bok. Inget fel i det, men det här är något annat. Jag vill bevisa för mig själv att jag har det i mig.

Just arbetet med språk och form är något han saknar hos många av sina deckarkollegor.

— Det man brukar kalla för deckarklustret i Sverige är så otroligt olika i utgångspunkter. Kvalitetsskillnaden är som ett ruckel jämfört med Taj Mahal. På vissa mässor och skit när man ska sitta bredvid varandra tänker jag okej, nu är jag på dagis. Jag måste lugna ner mig och säga snälla saker. Det är svårt att sitta med vissa kollegor på en scen och så ska man prata om hur man skriver. Det finns en otroligt låg medvetenhet om vad stil och form kan vara.

Läs mer: Semesterspänning – 10 nya deckare att plöja i sommar

”A writer writes”

Debuten kom 2000 med boken Pesetas, även den med Spanien som skådeplats. Sedan dess har Mons skrivit i ett rasande tempo. 12 böcker i serien om Malin Fors, fem böcker i serien om Zack, två böcker om mat och ytterligare tre fristående romaner. Bakom produktionen ligger en strikt disciplin.

— Ju äldre jag blir, och ju mer jag skriver, desto mer övertygad blir jag om att a writer writes. Det är inget vanligt jobb, det är ett livsval man gör. Det är det som alltid kommer komma först. Jag är beredd att ta ganska långtgående konsekvenser för det, säger han och fortsätter:

— När jag debuterade hade jag en livslång längtan efter att vara författare. Då var det klang och jubel. Jag tycker det har djupnat med åren i en konstnärlig medvetenhet. Det finns sämre saker att ägna sig åt, men det måste vara ens fulla identitet. Många med ett vanligt jobb-jobb kanske gör misstaget att missta sitt liv för sitt arbete. Men är man konstnär och författare är det inte att missta sitt liv för sitt arbete utan det är samma sak. Man måste göra det för sig själv. Det går inte att tänka så mycket på publik, ära och berömmelse.

Är du nöjd med boken?
— Jag är aldrig nöjd tror jag.

Men vad känner du när du ser den?
— Jo, men jag är sjukt nöjd. Jag kan sätta mig med den ibland och läsa och känna att det här är bra på riktigt, jag har nått dit jag ville estetiskt. Sedan kommer inte alla förstå det, men det spelar inte så stor roll.