Anna Tell skrev om kvinnan hon själv saknat: "Jag älskar kvinnliga superhjältar"

En del människor tycks ha fler timmar på dygnet än andra. Värmländska Anna Tell är en sådan. När du själv hängde på festivaler och drack öl på sunkhak (byt ut mot valfri ungdomlig aktivitet) gjorde Anna Tell lumpen som ”vagnschef på stridsfordon”, där hon var den enda kvinnan.

Därefter arbetade hon på Balkan inom utlandsstyrkan, utbildade sig till polis och arbetade bland annat som narkotikapolis på Norrmalm ( ”kanske ett av de mest adrenalinfyllda jobben man kan ha inom svensk polis”).

Hon pluggade till statsvetare och blev major inom de svenska styrkorna i Afghanistan. Och som om det inte skulle vara nog – hon debuterade som spänningsförfattare med den rosade actionthrillern Fyra dagar i Kabul.

– När man gör något man verkligen älskar så hittar man tiden, men det handlar ofta om att vara konsekvent och välja bort något annat, säger hon själv.

Idag lever Anna Tell familjeliv i Stockholm, och arbetar inom polisen. I uppföljaren Med ont fördrivas har hennes huvudkaraktär, Amanda Lund, lämnat Afghanistan för en post på Balkan, där hon utreder en svensk polis försvinnande.

Jag antar att du är trött på frågan vid det här laget, men man blir ju nyfiken: Hur mycket av Amanda återfinns hos dig själv? Det sägs att du gillar att skjuta, du är stark, snabb, nästan som en actionhjälte själv?

– Jag inser att det är naturligt att som läsare dra paralleller till mitt liv och undra hur mycket av berättelsen som har sin motsvarighet i mig. Men Amanda är en fiktiv karaktär. Hon rör sig i en mansdominerad miljö inom polisen och Försvarsmakten. Här finns det en likhet mellan mig och Amanda, även om det kanske börjar se lite annorlunda ut i dag 2019.

– Amanda är operatör och Förhandlare vid Nationella Insatsstyrkan. Det är inte jag. Det finns fortfarande inga kvinnor i Nationella Insatsstyrkan. Förr eller senare kommer det vara någon, men det är en del i livet som ska stämma för kvinnor som söker sig till en sådan arbetsplats. Familj, barn, intresset och den fysiska utmaningen.

– Amanda har en del riskaptit, men är ingen ”adrenalinjunkie”. Här finns det lite likheter, även om jag numera är tvåbarnsmamma och har min bas i Stockholm – till skillnad från Amanda, som är ganska ensam med en strulig kärleksrelation och en sjuk mamma.

Om jag säger att Amanda Lund känns som en kvinnlig actionhjälte. Håller du med?

– Amanda är äventyrslysten och hon vill alltid hjälpa och ställa tillrätta. Men för mig är det också viktigt att hon är en vanlig kvinna – men med ett ovanligt jobb. Kanske är det en vilja att berätta att de flesta som arbetar med kriminalitet och brott är rätt vanliga människor. Man behöver inte ha, eller få, problem även om man dagligen möter det svåra och obehagliga.

Hon är ovanlig karaktär i den svenska litteraturens värld. Var hon någon du saknade?

– Jag vill gärna tro att det var avsaknaden av rediga, självgående kvinnor i min ungdomsläsning som gjorde att jag skapade Amanda Lund. När jag växte upp plöjde jag Fantomen, Agent X9, Buster och Tarzan och jag älskade Enid Blytons Fem-böcker. Jag låtsades vara George, en äventyrlig flicka som egentligen hette Georgina och som låtsades vara pojke. Jag fullkomligt älskade alla dessa äventyrsberättelser, men idag kan jag konstatera att den enda orädda kvinnliga karaktären i mina serietidningar var sexobjektet Modesty Blaise. Könsrollerna i Fem-böckerna var inte mycket bättre, George var en flicka och därmed inte lika bra som en pojke.

Läs även: Böckerna du läste om du var barn på 50-talet

Vem har du själv haft som inspiration när du skrev henne? Carrie i Homeland sa någon att Amanda liknade, håller du med?

– Jo, det finns nog lite likheter med Carrie, men med den stora skillnaden att Amanda är frisk. När jag väl bestämde mig för att skriva ville jag ha en kvinnlig, gedigen polis med skinn på näsan som rörde sig naturligt i en ruffigare, mansdominerad miljö. Hon jobbar på Nationella insatsstyrkan som Förhandlare, vilket ger henne en perfekt plattform för att ta sig an operationer var som helst i världen. Med tanke på vad hon jobbar med kan hon inte vara psykiskt instabil eller medicinera om berättelsen ska få trovärdighet hos läsarna.

 Amanda brottas nu med att balansera moderskapet och jobbet. Hur skulle du säga att polisen och försvarsmakten lämpar sig just för en person i Amandas situation? 

– Jag har försökt gestalta hur det är för Amanda att komma tillbaka från en föräldraledighet till den här typen av jobb. När självförtroendet inte är på topp, när det krävs hård träning för att nå samma nivå som tidigare och livet har nya förutsättningar. Det är såklart skillnad att jobba inom polisen och försvarsmakten jämfört med många andra arbetsplatser. Men det handlar också om den inre drivkraften. Alla som jobbar med den här typen av yrken vill bidra till något gott i samhället. Vi vill ställa saker och ting tillrätta, att bidra till bättre förutsättningar och att känna att det man gör räknas är en viktig motivation för att komma tillbaka.

Har du själv några favoriter bland kvinnliga actionhjältar?

– Jag älskar kvinnliga superhjältar, tror att det är ett uppdämt behov från uppväxten som nu kan tillfredsställas med starka kvinnor, som Katniss Everdeen i Hunger games-böckerna och andra. Det fanns tyvärr inga kvinnliga superhjältar när jag var liten, men jag är glad över att mina barn tycker att det är lika naturligt med kvinnliga som manliga superhjältar.

Förra boken var Amanda i Afghanistan, Den här gången är hon på Balkan. Två miljöer du känner till väl. Vad är det som fascinerar så mycket och som gör att de platserna lämpar sig för dina böcker? Vilken av platserna fascinerar dig mest? 

 – Amanda som huvudkaraktär kommer till sin rätt i områden som är präglade av krig och konflikt. Eftersom jag har jobbat i Afghanistan och på Balkan i olika omgångar kan jag gestalta och skildra människor, platser och miljöerna på ett trovärdigt sätt. Idén till Fyra dagar i Kabul föddes när jag jobbade i Afghanistan. Landet är fascinerande med sin historia, kontrasterna mellan rikedom och fattigdom, extrem hetta och kalla vintrar. I Kabul finns det lyxhotell med kostymklädda män som fattar beslut om landets framtid, på gatorna utanför sitter burkaklädda kvinnor och tigger.

– Att den andra boken skulle utspela sig på Balkan kändes naturligt eftersom den regionen är så starkt förknippad med organiserad brottslighet och är geografiskt närmare Sverige. Det kändes viktigt att läsaren skulle få lära känna Amanda på hemmaplan i den här boken och att hon verkligen skulle förhandla. Svensk polis har funnits på Balkan i många år för att bland annat utbilda och bygga upp rättsväsendet, och då finns det många uppslag till en ny bok med kidnappade svenskar och olämpliga svenska poliser.

Berätta om din tid på Balkan. 

 – När jag hade avslutat 15 månaders värnplikt gjorde jag en FN-tjänstgöring i Bosnien, följt av Polishögskolan och därefter en längre militär utlandstjänstgöring i Kosovo. Sverige ingick då i den NATO-ledda styrkan KFOR som hade i uppdrag att upprätthålla fred och säkerhet i Kosovo. När jag var där var fanns det ingen fungerande infrastruktur, fattigdomen var utbredd och stora delar av Kosovo var minerat av ”klusterbomber”, det vill säga bombkapslar som inte detonerat och som låg kvar på marken. Kosovo saknade då en egen ordningsmakt och det var ett stort fokus avseende krigsförbrytare och Internationella krigsförbrytartribunalen i Haag.

Har du återvänt, och hur har platsen förändrats i så fall?

– I dag har Kosovo, framförallt Pristina, utvecklats till en stad att besöka som turist. Nya motorvägar, kaféer och restauranger gör Kosovo värt att besöka, även om korruptionen är utbredd och ett EU-medlemskap fortfarande ligger långt borta.

Du själv har arbetat för Försvarsmakten. Skulle du kunnat skriva den här boken utan den erfarenheten? Går det att researcha sig till?

 – Som anställd inom Polisen och Försvarsmakten har jag haft möjligheten att arbeta på platser som de flesta endast närmar sig genom litteraturen eller nyhetssändningarna. Mina berättelser har definitivt inspirerats från dessa erfarenheter. Det går såklart att skriva den här typen av böcker även om man inte har jobbat inom polisen eller försvarsmakten, men det kräver kanske en noggrann research. Min styrka som författare är att jag kan skriva med trovärdighet och att läsaren kan lita på att jag har detaljerna på rätt ställe.

 Du jobbar fortfarande heltid inom polisen och har två barn. Nu kommer bok två. När hinner du skriva? 

 – Well, jag har skrivit i många år så man kan se det som en hobby som har utvecklats till någonting mer. Jag har hittat en ganska bra rutin för själva skrivprocessen som fungerar för hur mitt liv ser ut just nu. Jag skriver ofta när barnen somnat, helst en liten stund varje kväll för att hålla berättelsen i huvudet. På så vis tror jag att berättelsen är med mig även när jag inte skriver och då och då kan en lösning på ett problem i texten kännas glasklar. När man gör något man verkligen älskar så hittar man tiden, men det handlar ofta om att vara konsekvent och välja bort något annat.

Mer om författaren:  Kakan Hermansson möter Anna Tell