Feministikonen Roxane Gay: ”Övergreppet förändrade mitt liv för alltid”

”När jag var tolv år utsattes jag för en gruppvåldtäkt i skogen bakom kvarteret där jag bodde. Jag blev våldtagen av ett gäng unga killar med onda mäns farliga avsikter. Det var en ohygglig upplevelse och den förändrade mitt liv.”

Så inleder Roxane Gay sin nya antologi Inte så farligt. I den har hon samlat 30 olika röster om övergrepp, våldtäkt och sexuella trakasserier.

Tanken var först att sammanställa olika essäer om våldtäktskultur.

”Jag var intresserad av samtalet kring våldtäktskultur” skriver hon i boken och fortsätter: ”Hur är det att leva i en kultur där det ofta bara verkar som om det bara är en tidsfråga innan en kvinna drabbas av sexuellt våld?”

Men boken visade sig bli något helt annat. Vittnesmålen var så omfattande, så många, att Roxane Gay insåg att det som behövdes inte var mer diskussion – istället ville hon skapa en plats för människor att ge röst åt sina upplevelser.

”Det kom in hundratals historier från människor över hela könsspektrumet som gav uttryck för hur de på ett eller annat sätt lidit av sexuellt våld, eller hur de har påverkats av nära relationer med människor som upplevt sexuellt våld.”

Länge hade Roxane Gay själv försökt förringa det övergrepp hon varit med om som barn. Andra hade ju varit med om så mycket värre saker. Själv hade hon ju faktiskt överlevt och sedan lärt sig att leva med sitt trauma. Hon intalade sig att

det hon gått igenom ”inte var så farligt”.

”Kanske var det för att trösta mig själv”, skriver hon.

Genom att tänka att våldtäkten inte var så farlig kunde hon bryta ner traumat till något mer hanterbart.  Men att förminska upplevelsen gjorde i det långa loppet mer skada än nytta. Hon började ha extremt låga förväntningar på sina relationer.  Om det inte var så farligt att vara utsatt för gruppvåldtäkt, så var ju inte ett slag, hårda ord, en knuff och andra trakasserier inte heller så farligt.

Hon började äta, för att trösta sig själv, något som hon berättat om i den självbiografiska boken Hunger. ”Jag var trasig och för att bedöva smärtan åt jag. Jag åt och jag åt och sedan var jag inte bara överviktig eller tjock. Mindre än tio år senare var jag sjukligt fet.”

Roxane Gay blir inte bara överviktig – hon väger över tvåhundra kilo. Samtidigt blir hon också oerhört framgångsrik: det går så bra för henne i skolan att hon får studera vid ett av USA:s mest framstående universitet, och hon blir sedan en firad skribent och författare. Hon kämpar för att om inte älska, så iallafall tolerera sin kropp. Och hon lyckas dölja sitt trauma och sin smärta: ”Jag har hållit tyst om min historia i en värld som tror sig veta orsaken till min kropp eller andra feta kroppar. Men nu väljer jag att inte längre vara tyst.”

Här kan du läsa mer om Hunger.

När hon började försonas med sitt förflutna insåg Roxane Gay att alla erfarenheter människor har av sexuellt våld faktiskt är så farligt. Och så föddes idén till den nya antologin Inte så farligt.