Therése Lindgren: ”Jag orkade inte ens lämna sängen”

– Att må dåligt psykiskt är inget att skämmas över, säger Therése Lindgren, Sveriges kanske största kvinnliga youtube-stjärna.

Har du en dotter i åldern 8–18 år vet hon definitivt vem Therése Lindgren är. Therése vann pris för Årets Youtuber både 2016 och 2015 för sina hyllade videor med allt från glada skönhetstips till tårfylld ensamhet, som hon oftast filmar från hemmet, eftersom hon lider av panikångest och gärna har det lugnt omkring sig. I sin bästsäljande debutbok fördjupar hon sig mer i sin bakgrund och varför hon ibland inte mår så bra.

Hur känns panikångest? Vad kan man göra för att peppa sig själv? När ska man söka hjälp och vad finns det för hjälp att få? Hur kan någon som är så framgångsrik också må så dåligt?

Läs ett exklusivt utdrag ur Ibland mår jag inte så bra av Therése Lindgren:

KAPITEL 1
Från sjukskriven till stjärna i sin egen skönhetsshow

”Therése Lindgren byggde sitt Youtube-imperium under utbrändheten”
”Från sjukskriven till stjärna i sin egen skönhetsshow”.

Så lyder rubrikerna på några av de artiklar jag får upp när jag googlar mitt namn. Många (för att inte säga alla) journalister jag varit i kontakt med vill ha den vinkeln på intervjun, reportaget eller tv-inslaget, att jag är framgångsrik trots ångest, trots panikattacker, trots att jag ibland inte mår så bra. Jag tror inte att jag har gjort en enda intervju där reportern inte velat prata om det faktum att jag är framgångsrik på Youtube samtidigt som jag brottas med min psykiska ohälsa. Som om det vore något unikt.

Vad menas då med psykisk ohälsa? Det är ett brett begrepp som dels innefattar psykiska sjukdomar och störningar som det finns diagnoser och namn för, men som också täcker sådana besvär som man upplever stör ens psykiska välbefinnande. Saker som påverkar ens vardagliga liv, till exempel låg självkänsla, sorg, stress, sömnsvårigheter, mobbning, oro, beroenden och missbruk.

Listan kan göras lång.

Det förvånar mig att människor finner det häpnadsväckande att någon som ibland inte mår så bra samtidigt kan vara framgångsrik. Eller åt andra hållet – att en framgångsrik person ibland inte mår så bra. Skrapar man på ytan tycker jag snarare att de flesta personer som figurerar i media på olika sätt verkar brottas med sina egna hjärnspöken. Sant eller ej, men i diverse tidningar kan man läsa om att Lady Gaga kämpar med depressioner, Demi Lovato med bipolär sjukdom, Justin Timberlake med ADD, Ryan Gosling med ADHD, Amanda Bynes med schizofreni, David Beckham med tvångssyndrom. Detta är ännu en lista som kan göras hur lång som helst.

Samma sak tycker jag mig se när jag tittar närmre i min direkta omgivning. När jag gick i åttan drabbades inte en, utan tre tjejer i min klass av anorexi. En av mina absolut närmsta vänner idag har diagnosen bipolär sjukdom. En högt uppsatt och mycket respekterad chef jag jobbade för i tjugoårsåldern led av svåra tvångstankar som kraftigt begränsade hans vardag.

Och jag då? Jag driver en av Sveriges största Youtubekanaler med en halv miljon videovisningar per dag. Jag har utsetts till Årets youtuber på Nordens största Youtubegala två år i rad och har fått äran att belönas med titeln Årets youtubekanal på Sveriges största bloggala, Finest Awards, även där två år i rad. Jag har röstats fram till Årets youtuber på Social Media Awards och vunnit pris som Sveriges främsta superkommunikatör inom media av tidningen Resumé. Jag röstades fram till Årets webb-tv-profil på Kristallengalan. 2016 och mitt namn finns med på Veckans Affärers lista över Sveriges 101 supertalanger.

På pappret är jag framgångsrik, men mitt liv begränsas dagligen av ångest och rädslan för panikattacker. Jag startade inte min Youtubekanal i hopp om att bli en Youtubestjärna eller med målet att kunna livnära mig på min kanal. Jag hade inte heller något passionerat intresse för smink, vilket man skulle kunna tro eftersom jag till en början nästan uteslutande publicerade skönhetsrelaterade videor. Nej, som många av rubrikerna säger om mig fick Youtubekanalen sin början när jag var sjukskriven.

Jag har kvar kopian av intyget min läkare, doktor Strand, skrev för att skicka vidare till Försäkringskassan när jag för andra gången under en kort period tvingades sjukskriva mig. Under rubriken ”Aktivitetsbegränsning relaterat till diagnos och funktionsnedsättning” står det:

Funktionsnedsättningen utgörs av depressions- och ångestproblematik med sänkt grundstämning, kraftig ångest under dygnets vakna timmar och även regelrätta panikångestattacker, energilöshet, isoleringstendens, koncentrationssvårigheter och nedsatt mental uthållighet. Kraftiga sömnbesvär. I nuläget överhuvudtaget svårt att ta sig utanför lägenheten p g a ångeststegring. Patienten är inskriven vid Arbetsförmedlingen men med hänsyn till ovanstående allvarliga symtomatologi är det helt orealistiskt att hon i nuläget ska kunna söka på arbetsmarknaden förekommande arbete.

Under de sex månader doktor Strand sjukskrivit mig gjorde jag ingenting annat än att sitta hemma på dagarna, i förhoppning om att liksom ”vänta ut” den där ångestproblematiken och sänkta grundstämningen som läkaren diagnostiserat mig med. Han ordinerade mig tät samtalsterapi, medicinoptimering samt regelbunden fysisk aktivitet, stod det på läkarintyget. Med ”tät samtalsterapi” menades fyrtiofem minuters psykodynamisk terapi en gång i veckan och med ”medicinoptimering” menades att öka dosen antidepressiv medicin jag fått utskriven. Vad läkaren menade med ”regelbunden fysisk aktivitet” brydde jag mig faktiskt inte om. Det kommer väl för fan inte bota min ångest att börja med zumba, minns jag att jag tänkte.

Med anledning av mina kraftiga sömnbesvär och påföljande energilöshet, orkade jag varken laga mat, städa lägenheten eller ens lämna sängen. Och den där koncentrationssvårigheten och nedsatta mentala uthålligheten doktor Strand skrivit med på läkarintyget, gjorde det nästintill omöjligt för mig att sysselsätta mig själv. Det var helt hopplöst att försöka följa handlingen i en vanlig film eller tv-serie. Ungefär fem till tio minuter åt gången klarade hjärnan av att fokusera, sedan glömde jag vad jag precis sett, blev rastlös eller somnade. Att läsa en bok innebar samma problem. Att kolla på nyheterna var fruktansvärt ångesttriggande, så det lät jag bli helt och hållet. Inte bara för att man på nyheterna ser och hör om människor som lever i misär och om krig och död, utan också för att jag fick ångest av att se hur resten av världen snurrade på som vanligt i full fart medan jag satt isolerad, utmattad och ångestladdad hemma på mina femtiotre kvadratmeter. Jag ansåg det nämligen en stor bedrift om jag faktiskt orkade duscha OCH hänga tvätten på en och samma dag. Så jag låg som sagt på soffan, stirrade ut genom fönstret, åt godis och väntade på att min dåvarande fästman Anders skulle komma hem från jobbet. Jag har aldrig känt mig så avskärmad från resten av världen som under mina perioder av sjukskrivning.

Men så hittade jag en sida som passade mig perfekt just då: Youtube! Youtube var nämligen fullt av klipp som var precis så långa som min hjärna orkade med, alltså fem till tio minuter. Dessutom kryllade det av videoklipp med precis så ytligt och lättsmält innehåll som en person med sänkt grundstämning klarar av att konsumera. Det började klia i fingrarna. Kanske skulle jag också starta en sådan där blogg med en tillhörande Youtubekanal om mitt nyfunna sminkintresse? Skulle bloggen ta fart kanske jag också kunde få sådana där pressutskick från företag med gratis smink? Dessutom skulle det vara den ultimata revanschen mot den där klasskompisen som ett par år tidigare kommenterat ”Tror du någon vill läsa om ditt liv, Therése?” i min dåvarande blogg. Sagt och gjort. Beauty by Therese döpte jag wordpressbloggen till och rosa var den självklara bakgrundsfärgen.

Första dagen fotade jag mina fem nagellack som jag hade hemma i badrumsskåpet och recenserade dem på bloggen. Dagen efter gick jag till Kicks och smygfotade sminknyheterna med mobilen och skrev sedan om min trendspaning direkt när jag kom hem. Den följande veckan sysselsatte jag mig med att försöka mig på olika halloweensminkningar varje dag. Aldrig hade jag väl kunnat ana att det var så roligt att måla sig i ansiktet? Smink hade kommit att bli en verklighetsflykt.

Efter två tre veckor ställde jag upp min för ändamålet nyköpta digitalkamera och filmade när jag sminkade mig. Jag misstänker för övrigt att den där kameran var stöldgods eller en piratkopia. Jag köpte den från en skum kille jag fått kontakt med via Blocket som hade tio likadana kameror hemma i obrutna förpackningar vilka han sålde för mindre än hälften av vad de kostade i butik. Han hade dessutom en hel trave splitter nya Iphones på köksbordet.

Nåväl. Kanalen var lanserad!

På tre veckor fick min första video två hundra visningar. Helt sjukt, tänkte jag och filmade en till. Denna gång en mer festlig sminkning med knallrosa läppar, till skillnad från den första, mer vardagliga sminkningen i naturnära toner. Den andra videon fick knappt hundra visningar på lika många dagar men det spelade ingen roll, jag gjorde inte videor för att få massor av tittare eller prenumeranter. Jag gjorde det för att det var det första som känts roligt på flera år!

(Kapitlet är något nedkortat.)