Niklas Orrenius: "Jag ville förstå jihadisternas värld"

Tips! Sist i artikeln kan du fräscha upp ditt minne med vad som hänt månad för månad sen terrorattackerna i New York 2001.

”Solen går upp i morgon också.”
Det var så han sa, Obama, dagen efter presidentvalet. Väl valda ord – för åtminstone den verkligheten kan vi vara överens om. Hur lite botten i mig än känns som botten i dig, när klyftorna mellan människor djupnar och hänsynslöshet tycks bli det nya normala.

Journalisten och författaren Niklas Orrenius hjälper oss att begripa vad det är som händer. I femton år har han närstuderat den framväxande extremismen. Hans nya bok – Skotten i Köpenhamn: ett reportage om Lars Vilks, extremism och yttrandefrihetens gränser – är nästan otäckt aktuell. På väg till vårt möte kommer nyhetsflashen att en person i Uppsala län är anhållen för förberedelse för terrorbrott. Än så länge vill polisen bara avslöja att det rör sig om en man. Men vilken sorts terrorism det handlar om säger de inte. Och det finns minst ett par att välja på.

Niklas Orrenius är finklädd i mörkblå kostym och nya, bruna jodphurs. Några timmar senare ska han ta emot ännu ett pris för sin journalistiska gärning: Teskedsorden. Det är därför han har lämnat hemstaden Malmö och kommit till Stockholm.

Hans bok är för övrigt redan slutsåld. På bordet mellan oss ligger det sista exemplaret som gick att uppbringa på förlaget. I boken sticker ett bokmärke upp med texten Nominerad till Augustpriset 2016. Flera andra länder har visat intresse, och inför utgivningen i Danmark överväger författaren att lägga till ett kapitel om USA:s nya president Donald Trump, där en del av det långa reportage från ”Trumpland” han nyss gjorde för Dagens Nyheter kan komma med. Ja, Niklas Orrenius har anledning att vara glad. Han berättar att han nyligen också har fått klartecken att göra ett nytt besök på Guantanamobasen på Kuba, hans tredje. Själv jag kan inte låta bli att undra: Hur orkar han? Extremistmiljön är ju så fylld av ilska …
– Jag är ju inte där hela tiden, jag lever inte där. Och min nyfikenhet och vilja att berätta är så stor att jag återkommer.

Men hur började det? Det skriver du inget om i boken.
Niklas Orrenius svarar med att nämna sin far, advokaten Hans Orrenius.
– På 1980-talet representerade han flera flyktingfamiljer. Så diskussionen ”ska de få stanna?” kom in i vårt hem. Jag växte upp i Motala, och på den tiden såg man klotter längs vägarna: BSS, bevara Sverige svenskt. Flera flyktingförläggningar brändes i Östergötland. En gubbe uttalade sig i Östgöta- Correspondenten: ”Var ska flyktingarna utfodras?” Sådant påverkade mig, det var ganska formbara år.

Men det viktigaste var kanske ändå flytten till Skåne. Det var 1997, Niklas Orrenius hade jobbat några år på Corren i Linköping. Nu hade han tänkt ta en pol mag – men i stället blev det Sydsvenskan.
– I Malmö fanns något annorlunda att bevaka för en samhällsintresserad journalist: Invandringsfientliga partier i fullmäktige i nästan varenda kommun. Jag kom att sitta på första parkett när Sverigedemokraterna lämnade heilandet och satte på sig nya kläder och blev lite mer städade. Det var en stor story i Skåne. Snart var det en stor story i hela Sverige. På den tiden fanns knappt invandringsmotståndet i den politiska debatten – på andra håll än i Skåne, just.
– Men där levde det som tusan. 2002 kom Sverigedemokraterna in i femton av 33 skånska kommuner. Då blev jag intresserad på allvar. Jag insåg: De kommer att växa. Vad är det som driver dig? – Jag vill förstå andra. Jag har följt Sverigedemokraterna. Nu ville jag förstå jihadisternas värld. Och jag tycker att svenska journalister har varit dåliga på att skildra fenomenet Vilks. Själv är han ju skyddad av livvakter. Men extremisterna hotar också andra, kvinnorna de lever med, muslimska företrädare. Det är en av anledningarna till att jag ville skriva boken Skotten i Köpenhamn.

Vem har inte hört talas om Lars Vilks? Konstprofessorn som gjorde en liten, oansenlig teckning – som plötsligt fick oanade konsekvenser när den publicerades i Nerikes Allehanda 2007. Inte bara för upphovsmannen själv, ständigt mordhotad. Utan också för Sveriges relationer med omvärlden. Och för skattebetalarna …
Sedan självmordsattacken i Stockholm 2010 har Vilks livvaktsskydd dygnet runt. I ljudfilen terroristen sände till TT och Säpo strax före nämndes ju just Vilks. Sedan skotten mot kulturhuset Krudttønden i Köpenhamn 2015 – de var egentligen riktade mot honom – lever han dessutom på hemlig ort. Niklas Orrenius har träffat honom ett 30-tal gånger; han var tjänstledig från Dagens Nyheter för att skriva sin bok.

Vad den omstridda teckningen föreställer vet vi, även om inte många har sett den: Profeten Muhammed som så kallad rondellhund. Och profeten bör ju aldrig avbildas, det är därför moskéer bara har abstrakta mönster på väggar och golv. Hunden anses dessutom vara en särskilt lågt stående varelse för många muslimer.
Hädelse, alltså. Och det är värt att påminna: Att genom ord eller handlingar kränka något heligt var ett brott också i vårt rationella land ända till 1949. Det var det August Strindberg åtalades för i den så kallade Giftasprocessen 1884, därför att han hade beskrivit nattvardsvinet och oblaterna som helt vanliga matvaror.
Strindberg frikändes till sist. Men i början av 1700-talet (innan den hyllade yttrandefrihetslagen kom till) avrättades faktiskt en stackare – landsfiskalen Johan Schönheit, före detta regementsfältskär i Karl XII:s armé – för just hädelse. Han hade spridit kritiska skrifter mot kristendomen. 1949 formulerades hädelselagen om och det nya begreppet, trosfrid, omfattade också andra religioner, den mosaiska till exempel; islam var inte så aktuellt då. Först 1970 upphävdes lagen helt och hållet.
Men, som sagt, det är mindre än femtio år sedan … Den som kan sin historia inser att det inte är så himla konstigt att Vilks lilla rondellhund kunde väcka starka reaktioner i den muslimska världen. I ett centralt avsnitt i Orrenius bok berättar dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt själv om de känsliga, diplomatiska samtal han hade med olika företrädare för flera länder i syfte att lugna ner och gjuta olja på de häftiga vågorna.

Men vad gjorde kulturetablissemanget?
Inte så mycket.
Vilks har inte fått det moraliska stöd man hade kunnat vänta sig i ett land som annars håller sin berömda yttrande- och tryckfrihetsförordning helig.
– I stället, säger Niklas Orrenius, har Vilks blivit en magnet för extremister. Jihadisterna vill döda honom – och de anti-muslimska nationalisterna vill trycka hans hand.
Visst, det finns hedervärda personer som har ställt sig bakom Vilks, flera kommer också till tals i Orrenius bok.
– Men en hel del vill använda honom som ett slagträ: ”Kolla vad de gör mot Vilks! Sådana är de!”

Så vad tror du, var det just detta som var avsikten med det så kallade konstprojektet Rondellhunden?
– Nej, inte alls! Jag tror att Vilks ville reta konstvärlden. Det fanns ju en ”rondellhundsrörelse” då, folk satte ut rondellhundar och tyckte att det var jättekul. Det var mest det han retade sig på, inte muslimer. ”Så vad händer om man laddar den här gäspiga rondellhunden med något som är farligt på riktigt?”
På den tiden visste inte Lars Vilks så mycket om islam. I sin bok berättar Niklas Orrenius hur Vilks till och med hade lånat en bok i ämnet på biblioteket: ”Man måste ju uppdatera sig lite.”
– Man behöver förstå att han rör sig mest i konstvärlden hela tiden.

Således: En anti-etablissemangshandling. Utförd av en lite tankspridd professor som aldrig blivit riktigt erkänd i de fina kretsarna. Man kan inte låta bli att tänka på Trump, där finns paralleller. Men hur kan det komma sig att så många tycks identifiera sig med de här faktiskt ganska udda personerna? Niklas Orrenius talar om medielandskapets betydelse: Informationsbubblorna som blir till ekokammare.
– Lägg sedan till att det politiska mittenfältet framstår som gråare än någonsin. Vi har fått en ny politisk skala: Slutenhet mot globalisering. Den passar inte in i den klassiska höger-vänster-skalan. Jag har framför allt ett journalistiskt syfte med min bok, men den är också ett försök att påminna om det där politiska mittfältet där man kan säga ”å ena sidan” och ”å andra sidan”. Kolla på det här – men kolla på det där också!
Han har fått bekräftelse på att till och med sverigedemokrater gillar boken, de vill ju läsa om muslimska extremister.
– Men jag ”tvingar” dem att läsa också om sig själva. På samma sätt som jag vill få de som enbart oroar sig för högerextremisten att se att vi faktiskt har 300 personer som har åkt från Sverige för att kriga med IS. Jag vill få människor att se hela spektrumet.
Och så berättar han om den där killen som gick med en egen skylt på en stor demonstration i Malmö: ”Vanligt folk mot nazism”.
– Jag älskar det! Jag tror att vanligt folk är emot både nazism och extremistiska tolkningar av islam. Jag vill visa att skiljelinjen inte går mellan muslimer och ”alla andra” – utan mellan anti-demokrater och ”alla andra”.
– Ja, själva vitsen med vårt styrelseskick är ju att det ser till att folkmajoriteten hindras från att förtrycka de som inte tycker som de flesta. Som Norges förre statsminister Jens Stoltenberg sa efter Utøya-massakern: ”Vårt svar på våldet är mer demokrati”.

SÅ GICK DET TILL / Terrorvågen mot väst – månad för månad

11/9 2001: Attacken mot World Trade Center och Pentagon. 2 995 döda. Det muslimska terrornätverket al-Qaida pekas ut som skyldiga.
7/10 2001: President Bush inleder kriget mot terrorismen genom att attackera Afghanistan. Talibanregeringen faller i december samma år.
11/1 2002: Den amerikanska Guantanamobasen på Kuba börjar användas som fångläger för misstänkta men inte dömda terrorister.
20/3 2003: USA invaderar Irak. Den 9/4 störstas Saddam Husseins regim. 7 658 civila dödas enbart under det första krigsåret.
1/11 2004: I en intervju i tv-kanalen Al Jazira tar Usama bin Laden på sig ansvaret för terrorattacken mot tvillingtornen i New York.
7/7 2005: Muslimska självmordsbombare dödar 56 personer i Londons tunnelbana. Den 30/9 publiceras Muhammedkarikatyrerna i danska Jyllands-Posten.
30/12 2006: Iraks diktator Saddam Hussein hängs. Han dömdes till döden den 5/11 för brott mot mänskligheten.
19/8 2007: Nerikes Allehanda publicerar Lars Vilks bild av Muhammed som rondellhund. 26/11 2008: Startpunkten för fyra dagars terrorattacker i Bombay. 175 döda.
9/3 2010: Jihad Jane, alias Coleen LaRose, åtalas för mordförsök på Lars Vilks.
14/5 samma år utsätts Lars Vilks hem för mordbrand.
11/12 2010: Självmordsbombaren Taimour Abelwahad (född i Bagdad, uppväxt i Tranås) utlöser en sprängladding på Bryggargatan i Stockholm. Strax innan hade han skickat en ljudfil till TT och Säpo där han hotade Lars Vilks. Vilks får dygnet-runt-bevakning.
1/5 2011: President Obama bekräftar att Usama bin Laden har dödats i Pakistan.
22/7 2011: Massakern på Utøya och Oslo. Högerextremisten Anders Behring Breivik dödar sammanlagt 77 personer. Han dömdes senare till livstids fängelse.
December 2012: De sista amerikanska soldaterna lämnar Irak. Som mest hade USA 170 000 man på plats. En ”försiktig” beräkning gjord 2015 kom fram till att totalt 1,3 miljoner liv kan ha förlorats i kriget mot terrorismen.
April 2013: Islamiska staten IS bildas i Irak.
6/1 2014: Jihad Jane döms till tio års fängelse. 1/6 samma år etablerar IS ett nytt kalifat.
14/2 2015: Terrorattacken mot kulturhuset Krudttønden i Köpenhamn. Målet var Lars Vilks. Här börjar Niklas Orrenius bok. Senare samma år drabbas Paris och Bryssel – och 2016 också Nice och Rouen. Sammanlagt dog minst 264 personer i dessa dåd.