Två poeter på rumänsk roadshow

”Hur många här pratar franska?”  Den stora bokhandeln Humanitas i centrala Bukarest är välbesökt den här novemberkvällen. Athena Farrokhzad ställer frågan – på franska – till publiken. Flera räcker upp handen. Svetlana Carstean fyller i: Engelska? Rumänska? De flesta svarar ja. Svenska? Ja, några stycken visar det sig. Athena Farrokhzad och Svetlana Carstean börjar alltid sina framträdanden så, genom att bjuda in publiken och öppna för en stor språklig lekfullhet. Sedan sätter samtalet igång och glider mellan franska, engelska eller vad som för tillfället passar bäst, utan att någon tänker på övergångarna. De översätter varandras repliker, fyller i, byter språk igen.

Poeterna Athena Farrokhzad och Svetlana Carstean träffades första gången 2012, på en översättarworkshop som arrangerades av Rumänska kulturinstitutet. Tanken var att ett antal svenskar och rumäner skulle paras ihop för att översätta några dikter av varandra, utan att behärska den andras språk. För Farrokhzad och Carstean blev mötet början på ett djupgående poetiskt systerskap, där gränsen mellan översättande och skrivande för länge sedan försvunnit.

När deras gemensamma bok Trado, som alltså har skrivits utan ett gemensamt modersmål, kom ut i april 2016 åkte de två poeterna på turné i Sverige. Inför fulla hus i Stockholm, Uppsala, Umeå, Göteborg och Malmö läste de och berättade om sitt samarbete. En turné som gått till hävderna som Trado-veckan.

Man skulle kunna säga att Trado är en bok utan originalspråk. Den svenska diktsamling som Albert Bonniers Förlag publicerade i samarbete med Malmö-förlaget Rámus var hur som helst inte riktigt komplett förrän den också hade fått en rumänsk systerutgåva. Och i november kom förlaget Nemiras version ut, vilket naturligtvis firades med en Trado-vecka även i Rumänien, där jag, i egenskap av förläggare på Albert Bonniers Förlag, fick glädjen att följa med.

Det första framträdandet äger alltså rum på bokhandeln Humanitas i Bukarest. När de flesta rumänska dagstidningar har försvunnit och de som finns kvar har skrotat sina kultursidor får litteraturkritiken söka andra vägar. I Rumänien är det därför vanligt att en uppläsning eller ett litterärt samtal inleds med att en kritiker håller en lång och djuplodande introduktion. Den här kvällen är det översättningsteoretikern och författaren Bogdan Ghiu som talar, länge och kunnigt, om Trado och poeternas tanke på översättning som en akt av både förräderi och kärlek. Därefter frågar poeterna, sin vana trogen, vilka språk publiken tala och inleder utifrån det ett polyglott samtal som suddar ut språkgränserna och upphäver barriären mellan författare och publik.

Följande dag fortsätter turnén i Brasov i de transylvaniska bergen, en pittoresk universitetsstad, där språk- och litteraturstudenter samlas för en workshop kring Trado. Rumänska studenter visar sig dock vara mycket försynta, och deras pålästa lärare, författaren Adrian Lacatus, ställer de flesta frågorna. Ett framträdande i stadens bokhandel följs av en nattlig bilresa – Nemira har en egen chaufför – till Sibiu, där fler framträdanden väntar. Nya djupsinniga introduktioner, nya möten. Bokens grundtema, översättning, får ständigt fler bottnar när samtalen glider mellan olika språk. Även om Farrokhzad och Carstean har talat om boken otaliga gånger är den så rik att oväntade frågeställningar öppnar sig hela tiden, vilket inte minst visar sig i de radiointervjuer som de gör efter att ha återvänt till huvudstaden.

Bukarest är en stad med få räta vinklar och många överraskande passager, det vet den som har läst Mircea Cartarescus romaner. På hipsterstället Control Club, där turnén avslutas, känns det mesta dock mycket välbekant, och partystämningen infinner sig inte riktigt. Det blir i stället en tidig kväll efter en intensiv andra Trado-vecka.