Simona Ahrnstedt: ”Jag var en rätt duktig psykolog”

Vi tog ett glas med Simona Ahrnstedt, Sveriges romancedrottning och aktuell med nya boken En enda risk.

Hej Simona, vad vill du ha att dricka?
– Det beror lite på omständigheterna, jag är väldigt svag för rosa champagne, men idag väljer jag varm choklad med mycket vispgrädde. Och marshmallows.

Din senaste bok har två omslag, kommer din nästa bok också ha det?
– En enda risk fick två olika omslag. Ett som passade ihop med de två föregående i serien; en vacker kvinna i en aftonklänning. Men under ett möte uppstod en diskussion om att många människor kan ha förutfattade meningar om den typen av omslag, att de kanske skrämmer bort läsare som skulle tycka om boken. Så någon kläckte idén att göra ett helt annorlunda omslag också, som ett alternativ, ett lite mer nedtonat. Formgivaren Malin Rosenqvist kontaktades och det blev ett helt fantastiskt omslag med snöflingor, hjortron och skog. Det var något av en engångsgrej men det var både roligt och lyckat. Och när jag är ute och signerar, så är det ”finlitterära” omslaget det mest populära.

 Vad känns viktigt för dig att förmedla med dina böcker?
– Att människor är komplexa och lika varandra. Att det, trots allt, finns hopp i världen. Att vi alla är lika mycket värda och att vi inte får tappa vår moraliska kompass. Att vi bor i ett globalt samhälle där mångfald är nåt bra. Att kärlek finns och är värd att kämpa för, att vi alla förtjänar lyckliga slut. Och, det viktigaste av allt: att kvinnor har rätt till ALLT, till självständighet, till att bli älskad för de vi är och att vi har rätt till ett bra sexliv med en engagerad partner.

Saknar du att jobba som psykolog?
– Ibland gör jag det. Jag var rätt duktig på det och jag tyckte om känslan av att göra skillnad för människor som befann sig i kris. Jag gillade även umgänget med mina kollegor. Jag jobbade inom företagshälsovården och hade mycket kontakt med olika yrkesgrupper. Nu har jag inte jobbat som psykolog på snart fyra år och misstänker att jag skulle vara lite ringrostig och det är något av en sorg. Jag har fortfarande varit psykolog längre än jag har varit författare. Men med det sagt så älskar jag att styra min tid, sitta ensam hemma i myskläder framför datorn. Jag är nog mycket mer introvert än jag insett. Och med det menar jag framför allt att jag får mer energi av saker inifrån. Jag är en social person, älskar att prata med folk, vara ute och möta läsare eller prata inför publik, men jag blir oerhört utmattad av det och behöver vila efteråt.

Vilken bok kommer du aldrig att glömma?
– Det går nästan inte att svara på. Sinuhe Egyptiern av Mika Walthari gjorde ett oerhört intryck på mig som tonåring. The Sparrow, en science fiction av Mary Doria Russell är en av de mest omvälvande böcker jag läst. Whitney my love av Judith McNaught var boken som fick mig att bli romanceförfattare. Spymaster´s Lady av Joanna Bourne är en av de bästa, mest fantastiska böcker jag läst, och fortfarande minns jag hur påverkad jag blev av Sarah Waters Fingersmith. Listan är i stort sett oändlig.

Om du fick ta ett glas med vem som helst i världen, vem skulle det vara?
– Med min mamma. Hon dog 2003, långt innan jag blev författare. Jag skulle gärna bjuda henne på ett glas bubbel och bli fnissig. Min mamma hade, precis som jag har, oerhört låg tolerans för alkohol, så vi skulle bli på lyset av nästan ingenting och så skulle jag fråga om hon gillar mina böcker. Om det ska vara en levande person så skulle det kanske vara Hillary Clinton. Jag skulle gärna lyssna på hennes tankar kring det hon varit med om. Annars umgås jag helst med mina fina barn. Tonåringar är såna underbara människor. Och vi dricker ofta och gärna varm choklad ihop.

av Stephanie Tärnqvist