Kända mammor skriver brev till sina döttrar

Vad vill du berätta om livet för din dotter? Några av Sveriges bästa skribenter har svarat på frågan med en samling spännande, starka och stolta texter, skrivna av mödrar till döttrar i antologin Brev till min dotter. Bland andra Mia Skäringer, Elaine Eksvärd, Martina Montelius, Alexandra Pascalidou, Carolina Neurath och Märta Tikkanen medverkar med personliga berättelser om triumfer och nederlag, ger kloka råd och delar med sig av smärtsamma erfarenheter.

Här bjuder vi på ett utdrag ur Mia Skäringers text:

Dotter av mig
Du har precis tagit ditt första andetag. Ögonen så mörkt isblå, som två nyborrade isvakar jag inte kan ta mig upp ur. Jag drunknar, dör och återföds. Rummet luktar blod blandat med sterila vätskor och i en plåtskål ligger moderkakan, vår avklippta livlina. Nu är det ett du och ett jag. Ditt liv på jorden har just börjat och jag gråter av kärleken. Det finns ingenstans ingenstans jag hellre vill vara trots att jag nästan inte står ut. I en eka ute på ett hav med dig i famnen. Som björnklor rakt in i bröstet. Djupa revor av kärlekens smärta. Av en fråga om liv och död. Vi lever i den allra högsta graden. I den heliga frekvensen. Änglarnas vingar trycker sig mot rutan och jag utplånas i dina andetag. Din bror luktar på ditt huvud och stryker sin lilla hand över fontanellen som pulserar av liv. Han tittar på mig och ner på dig igen. Allt är så skört och oskuldsfullt att jag vill skrika på hjälp genom fönstret på sjunde våningen. Skrika till änglarna och urmodern. Lämna oss aldrig ur sikte. Gå aldrig ifrån oss. Det är den andra februari, snöflingorna dör mot fönsterrutan och rinner likt mina tårar nerför väggarna. Jag är tjugosex år, har just blivit mamma för andra gången i mitt liv. Jag har ännu inte riktigt någon aning om vad jag gett mig in på.

Dotter av mig. Av vår tid. Hur ska jag kunna skydda dig. Vad ska jag göra när jag inte längre kan bära dig i min famn de dagar du gråter. Om du slutar berätta och jag plötsligt inte når dig. Den dagen jag inte längre kan vakta och korrigera. När jag inte längre kan ställa mig i skottgluggen och ta alla projektioner som kommer hagla mot måltavlan: dig. När jag inte längre förmår att strypa krypskyttarna bakifrån och du måste gå ensam naken rakt ut i kriget. I påhitt om din kropp, i relationer som inte är på dina villkor. I en värld där vi invant gör på mannens sätt och tror att vi är i närheten av jämställdhet. Dotter av denna tid. Det är så mycket jag vill säga. Ingenting är ännu på våra villkor. Du ska inte härma honom. Ensam i ett trasigt glashus jag själv varit med och kastat stenarna i. Ropandes igen och igen. Du är inte skapad av Adams gamla revben. Du är dig själv. Skapad av din egen kraft och behöver ingen annan för att förverkligas. Men vår styrka skryter inte. Den larmar inte och gör sig till. Den är lika självklar som krystvärkarna, helt oberoende av muskler och makt. Den kommer av sig själv när smärtkurvorna går i taket. Världen ropar på dig. Men du räknar kalorier och sminkar kindben i en tunnel av ångest. Håller in magen och tvekar att ta din plats. Lyssna på din mor när hon säger: Gör dig fri, det är enda sättet.

Fortsättningen på texten finns i antologin Brev till min dotter.

Redaktör och initiativtagare: Elcim Yilmaz. Bland de medverkande skribenterna finns Elaine Eksvärd, Mia Skäringer, Therése Söderlind, Martina Montelius, Märta Tikkanen, Katarina Mazetti, Maxida Märak, Carolina Neurath och Alexandra Pascalidou.